Kioskböcker man minns

En gång i tiden gick man skola, så kallat mellanstadium, 4:an till 6:an på Arnäs skola. Där hade vi veckans högläsning, och en gång läste vi "Nödlandning på Mars" av Rex Gordon ("First on Mars", 1957). En nödlandad astronaut möter en gåtfull varelse, en rullande horreur som kommunicerar med kulörta lyktor; resten har jag glömt, men av omslagsbilden här ovan att döma var det kanske en god roman, med genomtänkt intrig för en "Robinson Crusoe on the Red Planet". "A detailed portrayal of a castaway's creative struggle for survival", skriver sajten fantasticfiction om boken. "No man Friday" var en alternativ titel.

En annan gång i detta mellanstadium läste magistern "H-bomb över Los Angeles", om dylik bombkatastrof och de zombies man måste kämpa mot efteråt. Jag minns den som tajt och spännande. Majjen hette förresten Gunnar Sjöberg, godhjärtad sälle med auctoritas.

Marslandningen gavs ut i serien "Kosmos" 1977, och i samma radda kom "Hotet från rymden" av Hans Kneifel. (Det var nummer ett i serien, då betitlad "Saturnus" - vilken den inte fick heta, saftföretaget med samma namn klagade och vann! Sann historia.) Läs om Helga Legrelle, Hasso Sigbjörnsson och Cliff McLane och de andra på rymdskepp Orion, och deras kamp mot främmande robotar på relästation MZ 4...

Boken är sådär halvbra, lite middlebrow om ni fattar. Den är formellt OK, men något fattas; Kneifel är lite för pretentiös i stilen, tempot är för lågt. Han borde lära av van Vogt: scener på 900 ord, snabbare intrig- och idéflöde. Det är inte receptet för all god litteratur, men för rymdäventyr av den här typen är det ett passande råd.

Ett citat ur kapitel tre är intressant:

Starlight Casino var en lugn, stillsam oas för alla besättningar
inom rymdpolisen.

Där fanns matsalar, vilorum, bibliotek och bar. Hela den
påkostade anläggningen låg under markytan med direkt
anslutning till hangarerna och startplattan, som också var
underjordiska. Bakom tjocka glasväggar simmade mängder
av exotiska fiskar, otaliga växter prunkade överallt, och ur
de dolda högtalarna strömmade en lagom nedtonad,
behaglig musik. Kompositören på modet var Thomas Peter,
och den melodi som just nu fyllde baren var hans "Den
stumme astronautens blues".

Där har ni det, titeln på ett av mina fanzines på 80-talet... DSAB var en legendarisk blaska på sin tid, lite av ett begrepp faktiskt, ett fanniskt fanzine i vars spalter allt kunde hända. Sin tids Svenssongalax om man så vill. - Citatet visar även på den hyfsade stilen i boken, snäppet över Perry Rhodan om man ska jämföra med en annan tysk sf-serie.

Kneifelboken hette "Angriff aus dem All" i original och kom 1968, på svenska 1973, översatt av Tommy Schinkler. Schinkler skrev själv sf i serien "De överlevande" vill jag minnas, om ett post-holocaust-Stockholm... am I right...?

Ännu en svensk sf-serie var Lindfors' pockerböcker från 70-talets början, med Williamsons "Rymdlegionen", van Vogts "Slan" och Asimovs "Stålgrottorna", samtliga förkortade. Så även nr 3 som var "Tigermannen" av Alfred Bester, "The Stars My Destination" i original, utgiven här 1973. Trots nerredigeringen gillade jag boken: besinningslös action med bevarad sans kan man säga, något van Vogt-artat men utan dennes gåtfulla sidor - tyvärr.

Men vad man får är gott nog: man får Bester. Man följer Gully Foyles jakt på dem så lämnat honom att dö i ett rymdskeppsvrak. Han kan förflytta sig mentalt långa sträckor, samma princip som i den aktuella filmen "Jumper" tror jag. Detta är central action-sf, en story som bara kan berättas som sf. Ej bara äventyr pyntat med sf-gods. Och vad gäller puls och rytm är detta sånt som Kneifel ovan borde kollat in: så här ska det se ut, författaren måste hela tiden vara steget före läsaren i stories som dessa. Man får inte som Kneifel bara presentera en intrig och sedan rulla upp den, någon form av överraskning måste till. I underhållnings-sf som detta.

Williamsons "Rymdlegionen" kan vi väl också gå in på livet. Nerkortad alltså i denna Lindfors-utgåva, men det enda som fick stryka på foten var några skogsäventyr på vägen till utomjordingarnas stad, good riddance. Kan läsas av arkeologiska själ, en 30-talsstory med viss nerv och pynt, lätt baserad på "De tre musketörerna" var det visst. Om Giles Habibula, en tom kejsartron, ett befolkat solsystem och en rymdflotta som bekämpas med spik och ståltråd...

Alltid något säger jag, man trollar inte med knäna i alla fall. Sådan är "the willing suspension of disbelief": hänger man bara upp orimligheterna på något konkret slinker det mesta ner.




Relaterat
Science fiction från höger

Illustration LS