Om tempel och kyrkor och sånt

Jag tänkte tala om tempel och kyrkor och sånt, om Gudshus och vad detta kan associera till. Just det, associationer: det blir lite fria tyglar, men det är väl bara bra som andrum efter "typgalleriet" vi kört den senaste veckan.

För övrigt är nog den där kyrkan som omtalas i början riven nu. Men den finns kvar som koncept, som symbol: se bilden.

- - -




1. Maglarp

En händelse år 2007: man skulle riva kyrkan i Maglarp i Skåne. Det var en 1800-talskyrka i tegelgotik, stor och imponerande – men ingen besökte den, och det fanns visst ett nyare tempel intill, mer avpassat för den lilla församlingen.

Den gamla kyrkan hade börjat förfalla: sten lossnade från fasaden och inuti växte det spindelvävar. Enkelt beslut: riv! Men se då kom protesterna, från när och fjärran: inte kan man riva en kyrka...

Det förment irreligiösa Sverige hade talat, ur folkdjupen kom protesterna mot att avlägsna en endaste kyrka ur landskapet: så gör man inte, vi vill ha våra kyrkor om så bara som blickfång, monument, symboliska påminnelser om det outgrundliga…




2. Le Corbusier

Han hette Le Corbusier, var arkitekt och ateist – och ritade en kyrka som blivit klassisk: Notre Dame du Haut i Ronchamp, mellersta Frankrike. Den är inte blott ett nummer i arkitekturböckerna, nej den har allt det där som ett tempel ska ha, den där oförliknelika utstrålningen. En kyrka kan se ut nästan hur som helst, det finns inga fula kyrkor – men förvisso är denna kyrka förtjänt av sitt rykte, den kurvade betongen gör att ljusspel och skuggor ändrar sig för varje ögonblick, och planlösningen med andaktsrum både ute och inne var originell.

Där har ni det, ett gudshus som både tjänar konsten och religionen, ett tempel för våra drömmar, ett ställe för andakt och bön. Men bara så ni vet det: Le Corbusier var ateist...




3. Bomba dem...?

En svensk radikal lär ha sagt ”bomba alla kyrkor”. Kanske var detta bara en antiklerikal yttring, en markering mot avarter inom kyrkans historia (häxprocesser, mansvälde, konventikelplakat). Kanske var radikalen ifråga blott en sådan där bussig salongsateist, en resonabel människa man kan diskutera konst och kultur med och som skänker pengar till välgörenhet.

Nåväl, hellre en trevlig ateist än en tråkig gudsman, som Martinus sa. Och visst har man själv träffat trevliga ateister i sina dagar, haft berikande samtal med mången salongsnihilist. Men envar ateist som höjer ropet på kyrkobombning må ta sig akt, det kan komma en dag då du blir tagen på orden. Du kan vakna upp med ”strange bedfellows” – med riktiga ateister, barn till Stalin och Attila Hunnern. Äkta blodsugare ur mörka vrår, monster ur sagoboken som plötsligt dykt upp här, i den verkliga världen.

Ateisterna måste bekänna färg, salongsateismen har nått vägs ände. Egentligen har det väl bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche. För sedan han avsatt Gud intog han den lediga tronen själv, som Dionysos – med känt resultat (vansinne).

Det finns inga ateister! Eller som Woody Allen sa: ”Ateisterna är bara Guds lojala opposition."




4. Jesus

Vissa fritänkare tror sig vara ”emot kristendomen”, men kristendomens sätt att tänka (se Bergspredikan, bra sammanfattning) är helt inbäddat i vår tids mentalitet. Och fritänkaren kan inte bara säga att Jesu lära ”hade uppstått ändå”; det där är ett påstående rakt ut i luften, en kontrafaktisk räddningsplanka för den som inte vågar se.




5. Tempel

Det finns inga fula kyrkor, bara fulsnygga. Du kan bygga det assymetriskt och oproportionerligt, i plåt och masonit, ja hur som helst – men själva avsikten röjer att det är ett tempel. ”En hög med sten upphör att vara en hög med sten, om den som betraktar den inom sig har bilden av en katedral.” (Saint-Exupéry)




6. Lagerkvist, Weil, Herbert...

Pär Lagerkvist kallade sig själv ”religiös ateist”; en broder i anden till Le Corbusier får man anta. Men visst förstod man vad Lagerkvist menade, visst ska man få vara from utan att ansluta sig till alla officiella dogmer.

Vem är du som uppfyller mig med din tomhet,
som uppfyller hela världen med din tomhet?

Så skaldade han, Lagerkvist. Talet om tomhet får en annars att tänka på buddhismen, för shûnyatâ (= tomhet) var ju ett centralt begrepp i denna Shâkyamunis ”fromma ateism”. Men vad det beträffar kan även gudsdyrkare paradoxalt nog behöva lite ateism; se här Simone Weil som ju talade om ”ateismen som rening”. Den vore ett botemedel mot alltför liknöjd vardagsfromhet; den visade på förmågan att riskera lite i sin religiositet, att våga ge sig ut på hal is så att säga.

Weil uppmanade den troende att tänka sig hur det vore att leva i en värld utan Gud, så att religionen bevarade sin nerv, sin essens. Ett sätt att uppnå riktig tro, sann religiositet. Det får mig att tänka på Frank Herbert, författaren till ”Dune” och ”Dune Messiah”:

Religion must remain an outlet for people who say to themselves: "I am not the kind of person I want to be." It must never sink into an assemblage for the self-satisfied.

7. Kyrkor

Kyrkor och tempel, en stunds meditation i tomhet och lugn. I Uppsala domkyrka, Eriksbergskyrkan, Grundsunda kyrka och Helga tref, i Byodo-in och Vasilijkatedralen, i asatempel och Shivatempel, vid husaltare och lite var som helst.

Ja, var som helst: i bilkön, på badstranden och i hängmattan, anywhere. För din kropp är ditt tempel, och ditt bröst ditt altare.




Relaterat
Mythago Wood
Ballard
Eld och rörelse: fri pdf