Projekt Ballard

Adelsmärket för en författare är den där gnuttan humor: att vara seriös 9 till 5, men så skoja till det lite på kvällen. Att satsa hårt med gedigna verk, men inte värre än att man kan parodiera sig själv. Se bland annat Södergran med "jag bakar en katedral", Gripenberg med "Den hemliga glöden" och Heidenstam med "Svensk nationalhymn":

Där låg en hund begraven
sen hundra tusen år.
Då kom jag där med staven,
den gamla pilgrimsstaven,
den gamla, gamla staven
och strök den mot dess hår.

Då reste sig ur blunden
den gamla marmorhunden,
den gamla glada hunden,
den gammalgamla hunden,
sen gammalt döpt Azor.

Huruvida Ballard parodierat sig själv vet jag inte, men visst spexhumör var han ju på när han skrev "Hello America". Ett gäng upptäckare kommer till USA om tusen år och vandrar runt bland ruiner och lämningar, bland bilar och skyltdockor och i köpcentra, bland skyskrapor och hamburgerbarer och allt. Minnesvärd är till exempel scenen där några robotar förses med presidentmasker och tumlar om i en hög, Carters och Nixons och Kennedys och alla...

Här fick Ballard skriva av sig alla bilder han bar på av detta Amerika, han kunde samla sina USA-hieroglyfer i ett album för att sedan gå vidare. I senare böcker har han ju rört sig i andra nejder, i Cannes, London och franska Söderhavet; USA hade fått sitt i och med "Hello America" och "Memories of the Space Age" (åtta Cape Kennedy-noveller) tycks det mig.

"Running Wild" slår mig som en annan intressant avstickare i projekt Ballard. Vi vet alla att han kan skriva highbrow-prosa, med tjusiga metaforer och polerad stil, men här gör han det en smula svårt för sig - genom att skriva rapportprosa. Texten uppges vara just en rapport, över några barn som dödat sina föräldrar för att sedan dra till skogs. Sedan dyker de upp som urban gerilla. Skälet till detta beteende förklaras också, där en ledtråd är detta att bo i ett "gated community" med hela dagen inrutad av hysteriskt välmenande föräldrar. Barnen får aldrig vara barn, nej de ska tidigt skolas till att bli välutbildade, kringsynta perukstockar...

Det finns flera novellsamlingar av Ballards hand. Två har jag recenserat tidigare under denna etikett ("Ballard"): "War Fever" och "Myths of the Near Future". Den förra var nog aningen bättre, mer lekfull, även om båda bör innehas av den sanne fanen. Ännu en samling är "Vermilion Sands" från 1971, om en ökenenklav för avdankade filmstjärnor, knarkande psykologer och drömtunga hippies. Jag finner dessa noveller lite för välstädade, lite för klädsamt nihilistiska. Mycket snack och lite verkstad, en aning kultigt dock.

Sedan finns en massa Ballardsamlingar med överlappande innehåll, som "The Voices of Time", "Chronopolis", "The Impossible Man" och så vidare. Alltid finns väl något läsvärt i varje volym. Annars kan man ju köpa "The Complete Short Stories" från 2002, cirka 1000 sidor för nästan lika många kronor...

Gästskribent: Dybböl Skans

Jag har fått i uppdrag att intervjua Lennart Svensson. Från busshållplatsen vandrar jag andäktigt upp mot ett miljonprogramshus, noterar förekomsten av tallar och berg i dagen, går in i huset, går uppför två trappor, ringer på och möts av en man i vinröd kofta.

- Dybböl Skans, stig in, säger han förbindligt.

- Tack säger jag.

Något senare sitter vi i hans skrivhörna, inramad av bokhyllor och upptagen av ett runt bord med en dator på. Jag läppjar glaset med bubbelfritt mineralvatten, och tänker: här sitter man med Lennart Svensson, legendaren, uppsalaslättens svar på Ernst Jünger... det är sånt som manar till andakt.

Så var ska jag börja? Jag går ut försiktigt:

- Det pågår bokrea nu...

- Ja, säger Svensson.

- Har du köpt nåt?

- O nej. Gillar inte specialtryckta kartonnageböcker med fula omslag. Eller pockets för 50:-, nedsatta till 45:-...

- Bokrean är inte vad den en gång varit.

- Nej, förr var det ju minst tre år gamla böcker ur branschens lagerhållning. Nu trycks böckerna upp i augusti enligt bokhandlarnas beställningar. Tekniken gör det hela möjligt, låt gå för det...

- Men dina egna böcker då, kan du inte ha privat rea på dem?

- Nej du, jag håller mig för god för sånt geschäft. Novellsamlingen och kokboken kostar fortfarande 60:- respektive 45:-, inklusive frakt. Se etiketterna.

- Som är...?

- "Eld och rörelse" samt "Den musiske matlagaren". Här på bloggen, där jag gissar att din intervju kommer att pubbas?

- Javisst, det var väl avtalet?

- Ja.

Paus. Så kommer jag på ännu en fråga till Svensson:

- Någon ny roman på gång? Något nytt opus?

- Nej.

- Nej? Det var ett ovanligt svar från en författare. Minsta skrivkunniga människa brukar ju säga, typ, "har skrivit en novell och arbetar på en roman"... Men du, som ju ändå slagit Sverige med häpnad med din eldfängda, snabbrörliga prosakonst - du har alltså nada på gång?

- Stämmer. Allt är färdigt.

- Va? Är du klar, slut som författare?

- Det sa jag inte. Vad jag menar är detta: jag har för tillfället några färdiga texter på hårddisken, som kanske ser dagens ljus till hösten. Antingen i hallstämplad utgåva med astrala övertoner, eller i egen utgåva.

- Verkligen?

- Jodå. Om jag lever och har hälsan kommer det nog en ny bok av mig innan årets slut.

Barnskrik från fotbollsplanen utanför huset. Vi sitter i en enrummare med diverse möbler, samt en tavla på väggen med kungsörnar i Norrland.

- Men om du inte skriver något nu, frågar jag, vad gör du då?

- Skriver.

- På vad?

- Bloggen.

- Aha, den berömda Svenssongalaxen!

- Visst.

- Den är ju helkul att följa alltså, säger jag. Jag läser ivrigt dina tunga analyser av symbolisk sf, följer dina domslut i fallet Jünger, förtrollas av dina korta prosastycken, och vaggas in i varm, vit sömn av dina välvalda bilannonser, romantiska tavlor och illos och foton på svensk natur.

- Tack.

- Så detta är ditt stora projekt i vår?

- Ja, det får man väl säga. Vaknar vid åttablecket, äter och går ut till datorn. Och bloggar. Dagliga inlägg, energi, kvantitet - samt ett öga på kvaliteten också, skrivande för skrivandets egen skull är det inte.

- Då vet jag inte vad mer jag ska fråga dig om.

- Tänk efter.

- Hm... önskar du dig något? Förutom det du har i din tillvaro?

- Nej.

- Verkligen?

- Ja. Allting är bra i mitt liv.

- Vad är historien?

- Historien är en serie tidlösa ögonblick. Sa Eliot.

- På nattduksbordet?

- Läste "Ett fat amontillado" i går. Av Poe. Läskig men bra.

- Lyssnar på...?

- Enya, "Shepherd Moons". Syntiga psalmer.

- Låter trevligt...

- Javisst. Vill du lyssna?

- Hm, det får bli en annan gång - för nu, märker jag, måste jag hem och bromera några flamskyddsmedel. Men jag får tacka för samtalet.

- Tack.

- Jag hittar ut själv.

- Gott så.

... säger alltså Lennart Svensson. Jag avslutar mitt glas vatten, reser mig och sneglar tillbaka på gurun och grottmannen, där han enigmatiskt sitter kvar i samma position som när jag lämnade honom, blickande mot någon punkt på väggen hitom Billybokhyllan. "En bisarr man, en Svensson" tänker jag och lämnar lägenheten, för nya äventyr som littvetare, intervjuare och krönikör, ständigt på språng för att fånga "la vie modèrne", den omöjliga friheten och allt det där.

Sven Swahn

Intressant början på dagen: blötsnö och försenade buntar. Dessutom var jag för tunt klädd. Men buntarna kom efter en timme, levererade av vit Mercedesbuss med påskriften "Upsala Nya Tidning", och jag knäppte distriktet. Och nu är klockan 11.23, jag har varit och handlat och solen skiner.

Sven Christer Swahn var en finurlig fan. Tillfrågad 1977 vad han ansåg om svensk sf, sa han att den i vart fall inte var mycket sämre än den norska...

Så uttalar sig en gentleman. Se också hans "Tagning: framtid", där han på ett ställe gör ner Mike Harrison utan att fälla ett ont ord.

I intervjun från 1977 (i SF-Forum 73) får han också en fråga om det mystiska elementet i sina böcker, om flytande verklighet och det fantastiska som strategi eller personligt credo. Detta hade kunnat rendera en mängd olika svar, och i vilket fall som helst en långrandig utläggning, men Swahn säger bara:

- Jag tycker nog att livet är rätt konstigt.

Det kan påminna om en Tarkovskij, som under inspelningen av "Offret" i förbigående sa till Erland Josephson:

- Erland, livet är märkligt...

Inte så att Swahn hade Tarkans djup, men dock: det fanns en viss klangbotten i hans verk. Han hade snits och stil, och hans novellsamling "Orgeladjunkten" är väl värd att läsa. Titelstoryn handlar om en lärare som flyr allt och bosätter sig på skolans orgelvind, varifrån han osedd påverkar skeendet. Filmad av Jan Troell som "Bang!".

Åter till intervjun. Tillfrågad om pågående projekt som kan intressera läsarna, säger Swahn att han "vill göra allvar av en tjock essäsamling om prominenta blekingar genom tiderna". Sant eller ljug? Svårt att säga; Swahn rörde sig elegant genom flytande verkligheter.

Den blekingska samlingen kan annars låta som ett nummer i serien "hopplösa projekt, ju hopplösare dess bättre". Ungefär som Bo Åkermark framkastade en gång, att den tråkigaste bok som finns måste vara en antologi om folk som åkt Transsibiriska järnvägen - varpå en förläggare nappade, uppdrog åt Åkermark att sammanställa en sån bok, och den finns faktiskt i sinnevärlden: "Drömmen om Transsibiriska järnvägen", lätt tillgänglig på närmsta loppis...

Vem som gjort intervjun med Swahn nämns inte, men jag gissar på John-Henri Holmberg. Första frågan är både smart och smart besvarad:

Du har fått i uppdrag att intervjua Sven Christer Swahn. Så
småningom letar du dig fram till hans dörr och knackar på.
Han öppnar. Vad är ditt första intryck?

- Frågan har sin parallella världar-tjusning. Jag letar mig
fram till en påvrare version av Jorden (utan ringklocka), och
blir mottagen av en man som skriker till och snabbt skyndar
sig att stänga dörren.

Det gör mig mer ledsen än egentligen förvånad.

En höjdpunkt i Swahns poetiska produktion var "Skeppsbrutna i tiden" i Nova SF 2/83: en lyrisk novell, en poetisk cykel för android och blandad kör. Inspirerad av en fransk sf-serie, "Les Naufrages du Temps" av J-C Forest och Paul Gillon, om en robotflicka och hennes vänner på äventyr i fasrummet. I 22 korta avsnitt berättar Swahn här en historia med mångbottnade bilder, ett språk man sällan ser i sf; ett citat får ange tonen, även om det är svårt att överhuvud fånga egenarten i denna text:

En blick i loggboken upplyser oss om att vi har återvänt till
en utgångspunkt.

Klockorna går inte baklänges längre, men har inte börjat
röra sig framåt än.

Vi är i nolläget. Bollen rör just cementgolvet, plattas till
utan att ögat hinner märka det, samlar sin kraft, vill i nästa
ögonblick försöka frigöra sig från tyngdkraften.

Mänskor och gummibollar är obotliga optimister.

Spängerna kastade över maskinhallarnas avgrunder
belamras delvis av döda jätteskorpioner och deras parasiter.

Vi skymtar bakom dimman det döda kopplingssystem, den
spräckta plattform som förmedlade vår resa hit.

Som kastade patiencekort ligger de spruckna
betongplattorna.

Vi är alla symbolister

Vi är alla symbolister.

"van Gogh var naturen fanatiskt trogen" sägs det. Han bara ställde sig och glodde på den så kallade verkligheten och målade vad han såg. Ändå nådde hans porträtt av ett par gamla kängor ikonisk status; det är inte svårt att i dem se Sjumilastövlarna, Hermes' skor och andra mytologiska skor. Symbolen visar utöver sig själv, samtidigt som den bevarar sin konkretion. Man kan inte bara måla en bild och säga "detta avbildar vardagsverkligheten, detta är allt som finns"; man är symbolist vare sig man vill eller inte.

Vi är alla symbolister, man kan inte vara icke-symbolist. Även om man försmår bilder, ikoner och hieroglyfer förblir man symbolist, eftersom allt vi säger brukar symboler. Ord är till exempel fraseologiska symboler. Symbolen representerar något annat än sig själv. Om man inte anser att verkligheten kan symboliseras, ja, då blir man ju som "Funes the memorious" i Borges' novell: han ansåg att det borde finnas ett uttryck inte bara för "hund", utan även "hunden-ståendes-i-viss-vinkel-i-fartsun", "hunden-belyst-av-den-uppgående-solen" osv.

Han var med andra ord galen, denne Funes. Vi andra är platoniker utan att veta om det, omedvetena symbolister. Vi använder begrepp för att sammanfatta större mängder, finner karakteristika som förenar en annars heterogen massa, låter en symbol representera en synbarligen kaotisk verklighet. Och även på ett djupare plan är vi alla symbolister - som Ove Säverman, som i "Bil du begagnade" säger att bilar gör sig bäst på film, filmduken är deras rätta hemvist. De blir odödliggjorda på film, lever för evigt där, rostar inte - och bättre kan inte detta med symbolism uttyckas. Inte för att Säverman gör det, han känner inte till ordet "symbolism", men han har förstått essensen av det hela.

Man kan även nämna gamle fine Väinö Linna, realisten par preference, helt oskolad i högre litteraturteori. När han sa att soldatgänget han skildrat i "Okänd soldat" är evigt giltigt, i alla länder och i alla krig, hamnade han likväl i symbolismen. Symbolen är den eviga urbilden, avbilden är dess skugga i vardagen. Symbolismen vill nå detta eviga.

Jim Ballard: Kvinnors godhet

"Solens rike" var en halvdokumentär roman om Ballards liv i japanskt fångläger. "Kvinnors godhet" återvände delvis till samma miljö, till Shanghai och kriget och allt det där, men nu skrev han helt enkelt "jag" och inte "Jim". Och tonvikten i boken låg på hans efterkrigstida liv, tiden på läkarlinjen, som gift man, änkling och författare. Allt med Lunghua-lägret som ständigt närvarande referens.

Den som känner Ballard som sf-författare blir däremot besviken av denna bok: han nämner aldrig genren, diskuterar aldrig vad han ville med sina sf-verk - något han annars inte tigit om, han är ju strikt genreförankrad i sina egna ögon, se tidigare inlägg i kategorn "Ballard". Som skribent nämner han i "Kvinnors godhet" blott sin beröring med avantgardet, han läser någon Kennedy-text på en festival till exempel.

Om sitt författarliv berättar han antagligen mer utförligt i självbiografin, utkommen nu: "Miracles of Life - Shanghai to Shepperton".

Men "Kvinnors godhet" bjuder på en massa annat intressant. Ballard har till exempel en kvinnlig bekant som blivit medelklassig läkare, och han säger träffande: "Det borgerliga livet hade slukat Peggy - sunt förnuft, tolerans och förståelse hade förstört henne helt"... Jag håller med, i så måtto att tolerans ofta kan vara lika med förtäckt nihilism. Om allt tolereras kan i slutändan inget tolereras. Man måste ha ideal, mer subtila än "tolerans, förståelse och sunt förnuft".

På besök i Los Angeles hyr han en bil och kör runt bland villor och butiker som sträcker sig längs oändliga vägar, som kulisser till en film som väntar på att göras. Det är hans första besök i staden, i samband med premiären på filmen "Solens rike" 1987, och om sin exkursion säger han: "Jag älskade varje centimeter av det och kände mig omedelbart hemma." Känslan att hamna i trans när man släntrar i halvt öde urbana miljöer, jo vi har alla varit där...

En smula kontemplativ ro bjuder han oss på, för första gången någonsin, när han berättar om skrivandet fram på 70-80-talet: "Jag kunde lämna skrivmaskinen och ägna en timme åt att se på när en spindel spann sina nät." Det var promenader längs Themsen i Sheppertons ljuva natur, där han upptäckte "mysteriet och skönheten hos ett löv, trädens vänlighet, ljusets visdom".

Inga "ballardianska" stämningar precis, men skönt att se hur han utvecklas. Bort från skadeglädje och undergångsromantik, till att hylla livet och de enkla tingen.

Han hyste dock förakt för gamla sextiotalister som hankade sig fram på landsortsuniversitet, gav ut böcker om ockultism och alternativa livsstilar. Och där har vi den gamle bekante Ballard: en enögd positivist, en sinnesslö materialist utan blick för det diskreta i tillvaron.

På 50-talet läste han medicin i Cambridge, och föraktet för denna lärdomsstad är mer fruktbart: han säger att den blott var ett cykelställ framför en gotisk kuliss... Låter som Uppsala: mycket snack om traditioner och historia, men i vardagen bara rusch och pysch och snabb genomströmning. Ett sannare Cambridge fann han vid den amerikanska flygbasen med sina betongbanor och landningsljus, bland instituten och i den moderna arkitekturen - och återigen märker man detsamma i Uppsala, vi har ju vårt F 16 och det linjära komplexet med Ackis-Fysikum-Ekonomikum, och så Boländerna förstås. Det gotiska centrum ska inte förnekas, men Uppsala är så mycket mer än vad som syns på vykorten. Uppsala behöver sin egen Ballard, och i "Eld och rörelse" finns bitar av detta titaniska Uppsala inlemmat; inte så att jag jämställer mig med Ballard, men en inspiration har han förvisso varit.

Han redogör ingående för sin tid vid RAF, efter medschool men före skribentkarriären. Han hann inte längre än till att flyga Texan-plan, enmotoriga bjässar, men det gav honom förvisso känslan för detta att vara pilot; mången senare story bygger på detta, som "Low-flying Aircraft", "Myths of the Near Future", "Drömbolaget" och "My Dream of Flying to Wake Island". Han gick in vid RAF för att få uppleva tredje världskriget från ringside sa han, han ville flyga Vulcan-bombaren med "bitar av solen" i lastrummet...

Hade han varit lite äldre hade han säkert varit RAF-pilot i slaget om Storbritannien säger han, ej med heroiskt darr på stämman, å nej, det sägs med patos, det känns riktigt. Han kämpar länge med att finna ett narrativ för kriget, ett lämpligt sätt att berätta om andra världskriget och bomben och allt. Men när han pratar med krigsveteraner får han sig bara klichéer till livs, dessa tenderar ju att använda eufemismer och kåsera och ha sig: "Å sen garnera fienden skogsbrynet me' granater, å vi måste lägga benen på ryggen serru"...

Han måste nå fram till ett nytt språk, ett eget språk. Och detta ser vi dels i "The Terminal Beach" från 1964, om Traven på atombombsön som blir ett psykologiskt landskap, en projicering av hans psyke, och dels i "Solens rike" som efter 40 år sammanfattar hans egna krigsupplevelser. På ytan är detta en av många berättelser om fångar hos japanerna (q v "Kejsarens gäster", "Fem vilda höns", "Bron över floden Kwai", "Merry Christmas Mr. Lawrence"), men därutöver fångas här landskapet i odödliga hieroglyfer. Mer om denna bok senare.

Just det, för nu gällde det "Kvinnors godhet" från 1991. En gripande syntes över Ballards krigsfixering, hans "Lunghua-blick" och hatkärlek till B-29:or, Vietnam och allt, får man på slutet när ett Spitfirevrak från andra världskriget upptäcks och han är med om att gräva fram det. Liket av piloten finns kvar, och en regelrätt begravning hålls; deltager gör bland annat en koreansk pilot som i Ballards ögon får spela rollen av japan. Det hela andas försoning - försoning med fiender, försoning med gamla demoner, försoning med ens förflutna.

Man i grå kavaj

Jag vet mig aldrig ha hört en dålig skiva av Tangerine Dream.

Lyssnar just nu på "Force Majeure" från 80-talet. Före det var det den något äldre "Rubycon". Det perfekta soundtracket till öde landskap, övergivna städer och romantiskt svårmod, modern variant. Syntar, sequencers och ljudeffekter blandade med elgitarr och trummor. Och ingen sång, ingen frontman som pockar på uppmärksamhet. Nej, här är det diskret melodiverkan.

Det är ont om porträtt här på bloggen. Nu har jag emellertid gjort ett undantag, för ett porträtt av mig själv; fotot är taget av J. Anglemark, Uppsala. Originalplacering kan ses på sajten Upsalafandom (länk i blogroll), spalten "om oss/vilka är vi".

Tänkte ni kunde vilja veta hur jag ser ut. Well: så här... Mer om mig finns under etiketten "att vara Svensson".

Mer bra av Tangerine Dream: soundtracket till "Thief" av Michael Mann, med James Caan och Tuesday Weld; "Stratosfear", "Tangram" och "White Eagle". Musiken känns aldrig gammaldags, trots att de ibland använder syntar som idag är omoderna, av det enkla skälet att man aldrig fuskat med sin musik; viss inriktning på det populära har funnits, de har varit storsäljare åt Virgin, men man har genom allt detta kommersiella tänk behållit integriteten.

Den tyska romantiken sätter sin prägel... Hade Tangerine kunnat göra denna musik om de vore fransmän, engelsmän? Nåväl, vi har ju fransmannen Jarre med sina snarlika landskap. Tangerine förblir dock Tangerine: popkungar med symfonisk ådra, suggomusiker med sällspord briljans.

Kioskböcker man minns

En gång i tiden gick man skola, så kallat mellanstadium, 4:an till 6:an på Arnäs skola. Där hade vi veckans högläsning, och en gång läste vi "Nödlandning på Mars" av Rex Gordon ("First on Mars", 1957). En nödlandad astronaut möter en gåtfull varelse, en rullande horreur som kommunicerar med kulörta lyktor; resten har jag glömt, men av omslagsbilden här ovan att döma var det kanske en god roman, med genomtänkt intrig för en "Robinson Crusoe on the Red Planet". "A detailed portrayal of a castaway's creative struggle for survival", skriver sajten fantasticfiction om boken. "No man Friday" var en alternativ titel.

En annan gång i detta mellanstadium läste magistern "H-bomb över Los Angeles", om dylik bombkatastrof och de zombies man måste kämpa mot efteråt. Jag minns den som tajt och spännande. Majjen hette förresten Gunnar Sjöberg, godhjärtad sälle med auctoritas.

Marslandningen gavs ut i serien "Kosmos" 1977, och i samma radda kom "Hotet från rymden" av Hans Kneifel. (Det var nummer ett i serien, då betitlad "Saturnus" - vilken den inte fick heta, saftföretaget med samma namn klagade och vann! Sann historia.) Läs om Helga Legrelle, Hasso Sigbjörnsson och Cliff McLane och de andra på rymdskepp Orion, och deras kamp mot främmande robotar på relästation MZ 4...

Boken är sådär halvbra, lite middlebrow om ni fattar. Den är formellt OK, men något fattas; Kneifel är lite för pretentiös i stilen, tempot är för lågt. Han borde lära av van Vogt: scener på 900 ord, snabbare intrig- och idéflöde. Det är inte receptet för all god litteratur, men för rymdäventyr av den här typen är det ett passande råd.

Ett citat ur kapitel tre är intressant:

Starlight Casino var en lugn, stillsam oas för alla besättningar
inom rymdpolisen.

Där fanns matsalar, vilorum, bibliotek och bar. Hela den
påkostade anläggningen låg under markytan med direkt
anslutning till hangarerna och startplattan, som också var
underjordiska. Bakom tjocka glasväggar simmade mängder
av exotiska fiskar, otaliga växter prunkade överallt, och ur
de dolda högtalarna strömmade en lagom nedtonad,
behaglig musik. Kompositören på modet var Thomas Peter,
och den melodi som just nu fyllde baren var hans "Den
stumme astronautens blues".

Där har ni det, titeln på ett av mina fanzines på 80-talet... DSAB var en legendarisk blaska på sin tid, lite av ett begrepp faktiskt, ett fanniskt fanzine i vars spalter allt kunde hända. Sin tids Svenssongalax om man så vill. - Citatet visar även på den hyfsade stilen i boken, snäppet över Perry Rhodan om man ska jämföra med en annan tysk sf-serie.

Kneifelboken hette "Angriff aus dem All" i original och kom 1968, på svenska 1973, översatt av Tommy Schinkler. Schinkler skrev själv sf i serien "De överlevande" vill jag minnas, om ett post-holocaust-Stockholm... am I right...?

Ännu en svensk sf-serie var Lindfors' pockerböcker från 70-talets början, med Williamsons "Rymdlegionen", van Vogts "Slan" och Asimovs "Stålgrottorna", samtliga förkortade. Så även nr 3 som var "Tigermannen" av Alfred Bester, "The Stars My Destination" i original, utgiven här 1973. Trots nerredigeringen gillade jag boken: besinningslös action med bevarad sans kan man säga, något van Vogt-artat men utan dennes gåtfulla sidor - tyvärr.

Men vad man får är gott nog: man får Bester. Man följer Gully Foyles jakt på dem så lämnat honom att dö i ett rymdskeppsvrak. Han kan förflytta sig mentalt långa sträckor, samma princip som i den aktuella filmen "Jumper" tror jag. Detta är central action-sf, en story som bara kan berättas som sf. Ej bara äventyr pyntat med sf-gods. Och vad gäller puls och rytm är detta sånt som Kneifel ovan borde kollat in: så här ska det se ut, författaren måste hela tiden vara steget före läsaren i stories som dessa. Man får inte som Kneifel bara presentera en intrig och sedan rulla upp den, någon form av överraskning måste till. I underhållnings-sf som detta.

Williamsons "Rymdlegionen" kan vi väl också gå in på livet. Nerkortad alltså i denna Lindfors-utgåva, men det enda som fick stryka på foten var några skogsäventyr på vägen till utomjordingarnas stad, good riddance. Kan läsas av arkeologiska själ, en 30-talsstory med viss nerv och pynt, lätt baserad på "De tre musketörerna" var det visst. Om Giles Habibula, en tom kejsartron, ett befolkat solsystem och en rymdflotta som bekämpas med spik och ståltråd...

Alltid något säger jag, man trollar inte med knäna i alla fall. Sådan är "the willing suspension of disbelief": hänger man bara upp orimligheterna på något konkret slinker det mesta ner.

Harmoni

Bertil Mårtensson fann den nämnvärd, Martin Glännhag fann den klockren. Jag talar förstås om kortnovellen "Harmoni", som finns att läsa i samlingen "Eld och rörelse". Där finns fler kortisar, liksom sedvanliga noveller och en långnovell. Hur man beställer boken ser du under etiketten här till vänster. Se även blogroll för smakprov av andra kortisar.

Och här är hela "Harmoni". Håll till godo.

---

En elev hade uppsökt en lärare för att uppnå harmoni. Läraren gick med på att undervisa eleven i detta, konsten att uppnå harmoni.

Det var första lektionen, eleven satt framför läraren. Läraren började med att fråga:

- Vad känner du nu?

- Nu? frågade eleven.

- Ja, nu.

- Hm, ingenting, sa eleven.

- Det är harmoni! sa läraren. Jag gratulerar dig. Att inte känna något särskilt, som du i detta ögonblick, är lika med harmoni. Det är att vara likgiltig för lycka och olycka, förlust och framgång. Undervisningen är över. Tack och adjö!

Surisen, sfinxen, saxofonisten och några andra

Det är presidentval i år. Det kan få en att tänka på gamla tiders USA-presidenter, deras personliga egenheter framför allt. Den förste i raden, George Washington, var en kylig person, ej ägnad att väcka sympati. Han log aldrig, delvis på grund av inflammerat tandkött sägs det, delvis på grund av att han var en suris av födsel och ohejdad vana.

Men förvisso en kompetent general och politiker.

Vad har vi sedan? "Sfinxen" Thomas Jefferson. Boren retor. Men realpolitiskt då? Svårt att säga; mannen är en ikon, odödliggjord liksom Washington i Mount Rushmore. Mer sfinx kan man inte bli, mer förgudligad.

Andrew Jackson var en man av folket, med krigsmeriter från 1812 och slaget vid New Orleans. Även en duellerande kaippare, "Old Hickory" kallades han; ordblind. Och hans variant av demokrati, "spoils"-systemet, var höjden av korruption: in med anhängarna på alla tänkbara poster då man vunnit sitt val, ut med förlorarna. Hans installationsfirande i Vita Huset var också lätt skandalartat: hans gäng kom och röjde...

Lincoln: dyrkad av nordstater och historien, hatad av sydstatare. Han var en realpolitiker av samma garn som Bismarck, dock med en något större förmåga att hålla tal; ett bra sätt att hamna bland historiens fina män. Både Bismarck och Lincoln enade sina stater med blod och järn, men Lincoln har fått ryktet som höjden av vettighet, balans och måtta. Nog var sessesion en orimlig princip, unionen hade något slags berättigande - men att implementera detta med vapenmakt? Tja, inget val fanns...

"You can fool some of the people all the time, you can fool some of the people some of the time - but you can't fool all the people all the time." Detta Lincolncitat ska bevisa att han var en fin, sanningssägande politiker; för mig visar det snarast på cynismen, insikten att man som politiker kan ljuga och komma undan med det.

Nåväl: "fiskar lever inte i rent vatten" (Hagakure), och som politiker kan man behöva schackra. Men som livsideal? Hmm...

Teddy Roosevelt. Beslutade att "Vita Huset" skulle heta så även officiellt; detta var hans första ämbetsgärning. En sann chauvinist, ungefär som Lincoln (vapenmakt regerar), men med något älskvärt som gör att man gillar'n på någe sätt...

William Howard Taft var en medelmåtting, borde väl aldrig ha blivit president. Men han styrde landet i en lugn tid så det kvittade. Fet: ägde ett badkar i vilket fyra vuxna personer fick plats.

Woodrow Wilson var en man med koll. Han ansåg att kongressen hade för stor makt, han ville att presidenten skulle ha större makt - och det lyckades han åstadkomma, tack vare första världskriget, som han långt om länge gick med i. Staten expanderade tack vare krigsansträngningen, federal makt ökade. Wilson var nu ingen chauvinist, men väl med i kriget trädde hans överlägsna sida in, han skulle styra och ställa och göra efterkrigsvärlden till ett paradis med sitt Nationernas förbund. Well, hatten av för idealisterna.

Coolidge och Hoover får stå över, jag går direkt på FDR. Han var rätt avskydd i högerkretsar för sitt expansiva ekonomiska program, för sin utökning av statens befogenheter - men där och då var åtgärderna nödvändiga. Som krigsledare hade han en tendens att tro på flygets saliggörande inverkan, arméchefen George Marshall fick lära honom att även markstridskrafter behövdes. Han var beroende av Marshall; det var tänkt att denne skulle få ett fältkommando cirka '43, efter att ha tjänat som arméchef (i praktiken lika med chef för försvarsmakten) ett par år; han ville bort från skrivbordet, men FDR insåg att han inte klarade sig utan denne, tanken på Marshall borta från hans sida gjorde honom sömnlös, så Marshall fick stanna som arméchef och chefsrådgivare.

Truman var avskydd av sin samtid, först på senare tid har han uppvärderats till "near great". Ike Eisenhower var lite lat, lät Nixon göra jobbet; Ike ville stå över partierna. Kennedy var för sin del en medioker president; han lät bland annat upplösa nationella säkerhetsrådet till förmån för ad hoc-kommittér och intuitiva beslut, med hyfsat resultat måhända men ändå lite äventyrligt. Med en sån kris som Kubakrisen behövs ett permanent organ av typen NSC.

Kennedy har lämnat efter sig myten om sig själv, måttstocken för hur en demokratisk president ska se ut, stå, gå och tala. Obama lever litegrann på denna våg. - LBJ var nog "den fulaste president USA haft" sas det i ett Seinfeldavsnitt... En slug inrikespolitiker med brinnande ambition, men väl på presidentposten fattade han inte hur han skulle göra. Han tänkte inte utrikespolitiskt, han begrundade inte internationella problem medan han rakade sig - vilket däremot en Nixon gjorde. Erkännandet av Kina var för sin del ett mästerstycke. Och att kalla kapitulationen i Vietnam för "peace with honour" gav det hela rätt glasyr, alltid lurade det väl någon.

Nixon var annars sant paranoid, och förtjänade att kickas från sin post.

Ford? Hm... Carter? Kunde likt Obama se bra ut i TV, vinna primärval och tala om förnyelse, men i synen på Sovjet var Carter naiv. Det var först efter Afghanistan '79 han lärde sig läxan. Han började upprusta - men för sent. Dags för "The Gipper", "The Great Communicator", vars bästa insikt var att Sovjet var på ytan aggressivt, men innnerst inne en papperstiger, en koloss på lerfötter. Trots krigsretoriken fattade han att detta imperium kunde besegras ekonomiskt, kapprustas ihjäl.

Bush senior? Han uppnådde allt han ville i sin första presidentperiod, så därför behövde han inte vinna valet '92... Clinton för sin del vinner mitt hjärta på grund av att han kunde spela saxofon. De gamla grekerna ansåg ju att en ledare måste ha musiska gåvor, måste kunna sjunga likt en Kimon. En Themistokles å andra sidan saknade det musiska draget och drevs i landsflykt, blev ett avskytt namn trots att han vann slaget vid Salamis och därmed perserkrigen.

Och Bush junior? Han kan ju ha haft dåliga rådgivare, men ansvaret för beslutet att invadera Irak måste till slut falla på honom. Fast åsikten att Bush senior lämnade Irakkriget '91 halvfärdigt fanns där förvisso, och med 9/11 på det och Afghanistaninvasionen därutöver blev det hela tämligen oundvikligt.

Just det: och USA:s engagemang i Mellanöstern går långt tillbaka, till 1950-talet med CIA-inblandning i Mossadecs fall, upprättandet av shahen, stöd till Saudiarabien och så vidare. USA är en stormakt vars agerande följer sina egna lagar. Nu är man insyltade i Mellanöstern värre än förr, landets renommé där borta är usel - men vad ska man göra. Det är ödet - ett öde som säger att man på lång sikt måste dra sig bort från regionen. Samma öde som sa att engelsk överhöghet över USA i längden var ohållbar, den process som gav landet frihet 1783.

En världsdel kan inte härska över en annan. Därför kan inte USA fortsätta att utöva hegemoni över Mellanöstern, så som man gjort i femtio års tid. Allt har en ände, pessimisten får alltid rätt!

Alfred Elton van Vogt

1.

Morton Cargill förflyttas till framtiden och ställs inför rätta, han ska dömas till döden av en kvinna han tidigare dödat i en bilolycka - men han flyr och hamnar i en större intrig i denna framtid, ställs inför tre stridande grupper: Svävarna, Milarna och Skuggorna. De första lever i sina svävare, de andra drömmer om världsherravälde och de tredje är övermänniskor som kan göra sig osynliga. Varje grupp gör i tur och ordning anspråk på Cargill.

Vad händer då? Det kan kvitta; det räcker med att säga att van Vogt levererar i denna roman, "Cargills universum". Intrigen är krånglig men samtidigt ball, miljöerna är omväxlande och dialogen spänstig. van Vogt har en tendens att ibland gå på tomgång, idésprutet och snabbintrigen till trots, men här håller han tempot romanen ut. En sant metafysisk roman, sant spekulativ, sant hisnande!

2.

. van Vogt har som sagts översatts till franska av poeten Boris Vian. Man har även gett ut van Vogts samlade verk i skinnband i detta land; där ser man, i Frankrike har man ännu blick för det metafysiska...

. Böckerna om Noll-A inspirerades av något som kallas "generell semantik", som säger att om vi bara insåg att vår språkliga praxis är bedräglig så skulle många problem försvinna. Det finns ingen identitet mellan tinget och ordet sa Korzybski, istället styrs vi av betingade reflexer, fördomar och känslor. För övrigt finns en bild där Korzybski står och skakar hand med van Vogt, vid överlämnandet av en dedicerad utgåva av "Världen och Noll-A". Även andra sf-författare ska ha påverkats av den generella semantikens idéer, som Heinlein, Frank Herbert, L. Ron Hubbard, Robert Anton Wilson och William Burroughs, liksom pratshowaren Steve Allen, "The Inventor of Pong"... Liksom även Tommy Hall, sångare i "13th Floor Elevators"; det finns mycket...

. Alfred Elton van Vogt föddes i Winnipeg, Kanada, av holländska föräldrar. Året var 1912. Alfred flyttade senare till USA och blev författare. "Vogt" är för övrigt etymologiskt samma ord som vårt "fogde".

. van Vogt lät stämma skaparna av filmen "Alien" (1979), för att den var alltför lik hans noveller "The Black Destroyer" och "Discord in Scarlet". Båda dessa handlade om rymdskepp som hemsöks av monster. Jag tror till och med han fick ut smärre summa.

3.

När van Vogt jobbade åt scientologerna på 50-talet, bestod hans huvudsakliga syssla i att sprätta kuvert med 500-dollarssedlar, avgiften för kurser i "auditing"... van Vogt blev litegrann av ett affischnamn för rörelsen, bland annat sålde man även i Sverige en nyutgåva av "Slan" som kursbok. Vad sedan scientologer fick ut av denna berättelse om telepater, döpta efter sin upptäckare Samuel Lanning, ja det kan man fråga sig... L. Ron Hubbard himself lärde så vitt jag vet inte ut något om telepati.

van Vogt lämnade sedermera rörelsen, men han förblev god vän med grundaren Hubbard. Så när denne gav ut sin "Battlefield Earth" på 80-talet var van Vogt genast där och berömde den som "ett mästerverk", citerat på omslaget - även om han senare erkände att han inte ens läst boken.

4.

Surrealismen kan må bra av en gnutta realism. "Cargills universum" är drömlik så det räcker, men i den skildrade framtiden finns även vardagliga inslag. Som när Koreaveteranen Cargill för en av de stridande fraktionerna ska redogöra för principer om flygstöd, samt när han i ett annat sammanhang reflekterar att nativiteten stiger i krig, inte tvärtom.

Fantastik utan realism kan vara svårsmält. Ett och annat vardagligt inslag däremot förhöjer snarast känslan av under; det ger en kontrastverkan, en stereoskopisk effekt. Alltför originella miljöer och intriger kan få läsaren att bli lite avtrubbad, fråga sig vad det hela angår henne - medan den lilla realistiska detaljen mitt upp i alltihopa kan ha katalytisk verkan, kan ge mening åt anrättningen. Som nämnda inslag i "Cargills universum".

Ballardiana

1.

Man kan väl inte precis säga att Ballard är symbolist. Ändå finns det ett, ska vi säga, symbolistiskt drag i hans texter. Och det är detta som lockar.

Hur ska man annars förklara dragningskraften hos hans rymdskeppsvrak, sanddyner, betongöknar och tomma swimmingpooler, hans trasiga jukeboxar, öde nattklubbar och militärbaser, ja rostig industri och skrot i största allmänhet? Det är som hos van Vogt symboler som talar till ens undermedvetna, hieroglyfer ur samtidsskatten. En "sann" drömvision av vår värld, som någon sa.

Jag vet ingen annan än Ballard som omhuldar dessa formellt fula miljöer, såsom moderna industrilandskap, motorvägar och höghus av betong. Han omfattar dem med kärlek skulle jag vilja hävda, han erkänner deras existens och berikar därmed vår syn på omvärlden.

Att läsa Ballard kan vara befriande: ahh, ännu en som noterat formrikedomen i den moderna världen, ännu en som ger vardagsprylar mytologisk status!

2.

Någon sa att Ballard skildrade det urbana landskapet som en vildmark, tekniken som urtidslandskap. Något liknande sa ju också Apollinaire om Paris: "Här tillhör till och med bilarna urtiden"... Se där en övning i att öva upp "den oförlikneliga blicken"...

Drömtung blick på betongmiljöer... Det kan få en att tänka på Robert E. Howard, som hade förmågan att se in i "förundrans länder" enligt E. Hoffman Price. Dunsany ska ha haft samma förmåga: den där drömska blicken. Även Ernst Jünger sägs ha haft en drömmares ögon.

Nåväl, men är vi inte långt från Ballards eländesprosa nu, hans frosseri i undergång och död? Han hade förvisso en dragning åt hopplöshet, åt makabra detaljer och defaitism, åt kapitulation inför titaniska makter. Detta får honom på sätt och viss att likna Lovecraft; Ballard kan börja en novell med ett berättarjag som säger sig vara på väg att ta självmord, på väg att dö av letala skador eller redo för psyket, vilket tycks mig vara Lovecraft upp i dagen (se till exempel HPL:s "The Hound" från 1922)...

Ballard går i närkamp med vårt välplanerade Kosmopolis, mot den "luftkonditionerade mardröm" vi tycks leva i. Romanen "Super-Cannes" från 90-talet kan sägas sammanfatta detta. Den skildrar en "gated community" i en dal strax norr om Cannes, en perfekt bostadsanläggning för högborgerliga typer - men just på grund av att allt är så perekt riskerar dess pipel att bli galna, så huspsykologen leder dem ut på stöldraider och annat hyss för att de ska bevara stimulansen i sina liv.

Det kan behövas sån medicin för att hålla nihilister vid liv. Annars tycks mig Ballard ha kört slut på sina idéer; javisst, moderna samhällen kan ha sjuka drag - men vad ska vi ha istället då? Han nämner vagt något om hur mycket bättre det var i 30-talets urbana grannskap, där man hälsade på varandra och var aktiva i intresseföreningar. Låter som en väl diffus vision, en gamlings utopia; han är reaktionär den gode Ballard, hatar datorer och är i otakt med tiden.

3.

Det räcker inte med att gnälla, man måste ha något positivt att säga också. "Que est-ce qu'on faut dire les hommes?" sa Saint-Exupéry. Vad ska man säga till människorna? Ballards budskap är detsamma som det alltid varit: allt är elände. Men man får medge att han turnerat detta budskap genom åren, han har ibland förädlat sin defaitism till pessimism. Det var Jünger som gjorde distinktionen mellan dessa begrepp; pessimism innebär nämligen att ändå ha något slags vision, man har sett igenom optimismen och hoppas på något bättre. Pessimism är därför bättre än defaitism, som ju bara är kraftlöshet och uppgivenhet.

4.

JGB har yppat vissa visdomsord. Som:

. In a totally sane world, madness is the only freedom.

. Endast sf har den vokabulär av inre bilder som krävs för att skildra nuet, för att inte ens tala om framtiden.

. Den enda verkligt främmande planeten är jorden.

Han rör sig i psykologiska landskap, nejder där yttre och inre geografi möts. Sinnet projicerar landskapet och landskapet präglar sinnet, i ett evigt tvåvägsflöde. Någon gräns mellan inner- och yttervärld finns inte, det ena ger det andra.

Ta alltså en promenad i ditt psyke med Ballard som vägkarta, förslagsvis med stories som "The Voices of Time", med laboratorier, tomma swimmingpölar och radioteleskop i meningsfull hieroglyfskrift. Eller "The Ultimate City" som är en kortroman om en öde stad, ett måste för såna som jag (q v "Eld och rörelse" och dess öde stadslandskap) - eller "The Last World of Mr. Goddard", om ett miniatyrlandskap som blir verkligt - eller "The Terminal Beach" och "My Dream of Flying to Wake Island", med stillahavskrigets titaniska betongöar som psykiska scenerier.

Världen och van Vogt

En kongenial beskrivning av van Vogts egenart ges av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

van Vogts "Världen och Noll-A" gavs ut inbunden 1948, och därefter följde en fransk översättning av Boris Vian. Det blev succé; surrealisten Vian gav prestige åt van Vogt, liksom Baudelaire på sin tid lånade sin nimbus åt Poe då han översatte denne till franska. Den franska fantastiken fick en nytändning med denna van Vogt-utgåva, kanske var detta första användingen av termen "science fiction" i landet.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs", säger Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serielas appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång, vilket i lyckade fall gav texten en drömlik kvalitet. Då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser, i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

Annars propagerade van Vogt i Noll-A-romanen för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, icke-Aristoteles, geddit) och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik".

Lite avslutande lästips. "Cargills universum" ("The Universe Maker") har jag redan lovordat; den behåller rytmen rätt bra boken igenom, innehåller lagom invecklad intrig och har något drömlikt över sig. Snygg omslagslayout av SamJi och surreal målning av Karel Thohe. "Slan" har jag läst i den förkortade svenska utgåvan från 1973; purister, även såna som hatar van Vogt, tycker såklart att detta är helgerån, men jag tyckte romanens första del var halvseg ändå - så nerkortning torde här bara ha varit av godo.

Annars gillar jag långnovellen "Vault of the Beast" (på svenska som "Odjuret på Mars" i Kosmos 18, "Tvekamp i Kosmos"), med nonsensmatematik och föränderlig alien i huvudrollen, samt "Atomstormen" i samma serie, en van Vogt-antologi med ett och annat läsvärt. Som "Concealement" ("Okänt monster"), en novell med kvardröjande gestaltkvalitet.

van Vogt brukade inlemma termer i sina berättelser bara för att de lät bra, som "icke-linjär historieskrivning" och "nexialism". Det hindrade inte att han därmed fattade kärnan i dessa begrepp, bättre än en som medvetet tänkt igenom begreppet och analyserat det på formell väg. Drömlogik? Nog hade han kontakt med sina inre regioner; en viss story skrev han genom att sätta klockan på väckning successivt under natten, och vid varje uppvaknande tvinga sig att tänka på denna text...

Resan fortsätter

US Armys slogan är "an army of one". Vad gäller Castanedas böcker skulle jag kunna kalla mig "a fandom of one".

Jag vet ingen annan i detta land som läst honom...! Jo, i tidskriften Summa recenserades bok ett och bok fyra en gång, annars är det komplett j-la mörker. Man får gå till den engelskspråkiga sajten "The Twilight Zone" istället, där Castanedas verk diskuteras lärt och ingående. Och här diktar signaturen Lampros, identisk med undertecknad, om detta att vara Castanedaläsare i Norden:

My voyage began in the heart of Lapland
among drumming noids and yoiking saamis.

I danced to the rythm, sang to the northern light
praised my creator and began my journey.

I lived among the flowers and the trees
I read about gurus past and present
I skimmed the shelves of fantastic libraries
and there I found the Book of Books.

It was about a man in the moon
who flew with crows, talked
with lizards and danced with Zacateca.

He jumped into an abyss
listened to the flowers
and talked with a coyote.
He was human.

The voyage continues. In the misty Andees
there is a beverage called "the black gold";
I have drunken it - and I have seen the promised land...

I'm just a human - I'm just a human -
I'm just a human - I'm just a human being...

Every day I brew some of that fluent gold
on my Brewmatic, and dream of condors
and eagles, silver crows, and giant butterflies
with golden dust on their wings.

My collection of Castaneda books dwells safely
in my shelf. The laplandic sceneries of my youth
is always with me. The black gold is still worth seeking.

The voyage continues...

Vad finns då att tillägga efter dessa vältaliga rader? Ja, vad? - Kanske detta att Castanedas verk har många fassetter; de är ett slags dokuromaner om ditt och datt, om mer än indianmagi och ontologi. Här kan man bland annat få sig lite sociologi till livs, se vissa Mexico-indianers liv till vardags. Man får aktuell shamanism jämförd med kristendomen, med officiell kyrkokristendom; vissa av magikerna verkar inom kyrkans ramar, andra utom dem. Det är ett fritt val. De som verkar inom kyrkan finner där samma känslor som i magin: samma nåd och gospelkänsla, samma känsla av oändlighet och evighet.

Autencitetsjägaren, den som vill veta om Castanedas böcker är sanning eller ljug, kan surfa på nätet och bland annat finna bilder på Florinda Grau, den paranta dam som nämns i "The Eagle's Gift" och som blir Castanedas lärare i "smygandets konst". Hon hade tidigare sysslat med judo får man veta på aktuell sajt, det verkar rimligt, det ger en pusselbit i hennes gestalt.

Jeschuà went out into the desert
and there he found a flower
who said "pick me, I'm nice" -
and Jeschuà picked it and just knew
it was the flower of love.

Shall I stay in this desert he mused
or shall I bring the flower of love
to the people, let them rejoice
over its beauty...

From desert plains I bring you love...
From desert plains I bring you love...

Men vad för lärdomar får man då av Castaneda? Massor. För ögonblicket kommer jag att tänka på "arriving at the totality of oneself", vilket må vara byråkratspråk för att tänka holistiskt - men nevermind språket, holism är ju en egen etikett här på bloggen. Det handlar om att man måste se helheten, man kan inte bryta ut en fassett av verkligheten som viktigast, inte ta en av alla de lärdomar man fått och se den som överordnad de andra. Allt är på sätt och vis lika viktigt, cirkeln har ingen början, äventyret börjar nu.

Poesin är också viktig. Castaneda är inte poet, inte ens habil skönlitterär författare, men i texten han ger oss finns förvisso poesi in nuce. Som i namnen "Florinda Grau" ovan, "Silvio Manuel", "Julian Senada" och "the Nagual woman", samt i kapitelrubriker som "Flying on the Wings of Intent", "The Last Temptation of the Nagual Julian" och "The New Seers".

För att inte nämna boktitlar som "The Power of Silence", "The Road to Ixtlan" och "The Art of Dreaming".

I search for tomorrow
I search for a read
search for a blog post
search for some fun...

But how 'bout that apatia they talk about:
enjoy the silence, enjoy nothingness
shûnyatâ... how is it done, how...?

Just sit down and dream, la-la-la...
think about nothing, the nothingness now...
I am nothing, I am void, infinity...
extinction - and expansion, evolution:

I have become Cosmos, the galactic whirl:
"sarva-loka-pravriddha", dance with me Shiva...

Kan man se Castanedaböckerna som en utmaning? Well, inte som en stilistisk utmaning, prosan är förhållandevis torr, bara snäppet över rapportprosa. Men filosofiskt är de en utmaning, i det att de presenterar ett credo, en esoterisk världsbild utan rötter i vare sig judeokristendom, hinduism eller taoism. I slutändan är all ontologi besläktad, är alla metafysiska läror grundade i samma absoluta Vara - men vägen dit genom Castanedas böcker är förvisso originell. Här ges en alternativ syn på esoterica, olik allt annat man kan ha stött på tidigare - och det är utmaningen.

Brogren som simulacrum

USA svallar i Obama-hysteri. Om denne vinner kandidaturen och sedan valet, vad får man då - en kille som kan hålla tal, jovisst, men vad mer?

Att vara president handlar om så mycket mer. Hillary verkar mycket mera trovärdig, mera presidentlik: "presidential".

Egon Kjerrmans "Bla-bla-bla" sjungs av honom själv, ja reciteras, och även kärringrösten är hans. Har jag nu fått veta. Jag trodde det var någon inhyrd västkust-komedienne, Korven Åkesson eller vad hon nu hette. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Apropå musik kan jag rekommendera sajten "Katastrofala skivomslag". Minnesvärt är "Trivs me' Brogrens" åttonde skiva eller vad det var, finns rätt långt ner på scrollen. Kanske var det den första Herr Dryck granskade i sin blogg: på en våt mur står en knubbis i tajt gabardinkostym på huk, iförd platåskor och med felan i högsta hugg. Skivtiteln är "Stäm fiolen, Brogren!"

Denna bild är fullkomligt absurd, ja mer än så, den är ett simulacrum som lever i sin egen värld, befinner sig bortom själva absurdismen. Ett parallelluniversum, konsistent på sina egna premisser, utan beröring med vår värld: hukstående man, märklig uppsyn som en imp, grått väder men ändå glad min, ja detta trotsar all beskrivning. Måste ses.

En annan rolig bild här var ett dansbandsomslag med en något fet typ nere till höger, med sammanbiten min. Dryck säger att han drar in magen och håller andan, därav ansiktsuttrycket...

Det är det roliga med denna blogg: jämte raljans och poänger är den kunnig, den kan foto och ljussättning och sånt. Roligt var det också när Mats Rådberg ("och Rankarna") himself kommenterade en kommentar, indignerad och upprörd...

Jag menar, vissa fattar inget... Bättre att spela med, you know!

Som när Håkan Nesser stämmer Spermaharen: "De har trampat på mig!" Lokko som var åtalad sa ju coolt, "vad är det med Bonniers författare, får de sin humor bortopererad eller?" Nesser fattar inte att sketcherna det gällde inte var ute efter honom personligen, de bara tar "Håkan Nesser" för att det låter roligt. Kändistjatat namn som är roligt att driva med as such.

(Not: Ovan nämnde Brogren sysslar idag med att sälja gäss som äter mördarsniglar.)

Arken: ett seriepoem

En ark, ett stenat skepp, en tillsluten artefakt vilar uppstagad på torra land, på en planet någonstans i universum. Sedan reser den elementariskt genom vatten, sand, luft och eld - till universums slut.

Detta är upplägget för "The Ark" av Caza, i Heavy Metals februarinummer 1983.

Jag vet mig aldrig ha läst en så märklig serie.

Här förenas poesi med bild, ja här uppstår en ny konstform hart när. Att serierutorna visas på svart botten bidrar också; en nyhet då, idag vardagsmat. I sagda nummer fanns ännu ett bildsatt poem, en Shakespeare-parafras kallad "The King and I" av Angus McKie. En pseudonym? Rich Corben tycks ha tecknat den.

Jag har inte stött på någon mer poesi i Heavy Metal sedan dess. Jag har njutit av Roco Vargas och Moebius och annat, men poesin tycks ha dött ut på dess sidor efter 1983.

Men över nu till...

The ark.

The ark is closed... waiting.

The antediluvians, guided by the immemorial vocie
of a myth, are already there.

Så börjar Cazas seriepoem. Bilderna står för konkretionen, texten för det mer abstrakta. Det inleds med en regnperiod; den märkliga, stängda artefakt som är arken kringvärvs av drakar, de vill ta tillflykt i arken men förvägras inträde, den är stängd - och så stiger vattnet och drakarna drunknar, och arken lever vidare under vattnet. Gåtfull som alltid.

När vattnet sjunker undan efter några eoner står arken där som förr, lite nött av vattnets påverkan men huvudsakligen oberörd:

The ark reappeared on the earth's surface, covered
with slimy excrement and silt, enclosed in anticipation
- immobile.

The closed ark: shrine and prison, mountain and temple,
chest and skull. Arcane.

... And, under the petrified matrix: deaf ripening, slow
sculpture, secret maturation - transmutation.

Inledningen var gråviolett och vattenepoken var grön, och så kommer sandperioden som blir ockragul. Arken slipas ner av ökenvindarna, dess ben blottas och den verkar lösa upp, men så förvandlas arken till en rödviolett halvädelsten:

Resurrection: in the sparkling air, it is the ark! Delivered
from its origin of chalkstone, the rarified nave reveals
its silvery chrystallizations to infinity. (But still opaque.
The time of revelation hasn't come yet, prince.)

(Thus, the age of air: of clear and cold night, of
purification, of coagulation - a chrystalized psalm.)

(Millions of years frozen in the instant of dawn.)

Så blir solen en supernova och allt går i bitar - utom arken som seglar ut i avgrunden, på sin sista seglats.

Ja min själ: stjärnor slockar och det är tomhetens era, "akâsha", det femte elementet. Blott arken består, kontraherad till ett kosmiskt ägg.

Allt slutar på en sista helsida, med ett Något kretsande kring ett centrum, en regnbågsfärgad bana och ljuspunkter i mörkret:

Thus, prince, the ark will not open onto the outside
- it is abolished as well as the inside. It turns in on its
entirety - inverts itself, and is revealed.

So... so here is the one that was integrated with eternity.

Here is where opposites converge... here, finally
recomposed, the ultimate principal of the living
universe, Alpha and Omega...

Here is THE ARK.

Period.

And Genesis.

Kort sagt: genialt. Jag saknar ord. Få serier har rört mig som denna, detta är seriekonst på högsta nivå. Det hela ska vara baserat på en novell av Francois Bazzoli, betitlad just "The Ark" och publicerad i Nyarlathothep 7, december 1972. Något att kolla upp!

Är det annars någon som har en åsikt om tidningen Heavy Metal och dess svenska version, som fanns en gång i världen? Var det bara yta och föga innehåll, eller var det banbrytande nytt? Själv har jag som sagt funnit en del trivsamt, Torres och Moebius som sagt, och en del Druillet och Crépax. Skön mix mellan sf och vardagsstoff, absurdism och humor, i vart fall på 80-talet.

Jim Ballard: War Fever

En journalist på semester i Mexico får höra talas om en flygkrasch. Omständigheterna är diffusa, jaktinstinkten vaknar hos honom och han tror sig vara En Stor Grej på spåren, kanske blir han den förste att rapportera från en Jumbojetkrasch. Hamnar han så till slut i bergsregion, han frågar sig fram, frågar efter "döda", skriker desperat - och finner till slut vraket av ett smärre sportplan.

Misslyckad scoppjakt - men det slutar inte där, för på återvägen genom de byar han passerat har innevånarna hörsammat hans vädjan, de har tagit fram sina döda i hopp om att kunna sälja dem till den påstridige västerlänningen, han som desperat skrek att han ville ha "döda"...

En elegant satir på min ära: journalistens jakt på säljande scoop, konkretiserat i de lik som allt bygger på...

Det rör sig om Ballards "War Fever" från 1990, med modmytologen i högform. Här finns till exempel konceptnoveller som "The Index", som berättar en efterkrigstida figurs karriär genom ett fiktivt index. Denne "Henry Rhodes Hamilton"s story är intressant i sig, men genom att det görs till ett register nås balla effekter. Som:

Hemingway, Ernest, first African safari with HRH, 234;
at Battle of the Ebro with HRH, 244; introduces HRH to
James Joyce, 256; portrays HRH in 'The Old Man and the
Sea', 453

Hitler, Adolf, invites HRH to Berchtesgaden, 166; divulges
Russia invasion plans, 172; impresses HRH, 179;
disappoints HRH, 181

Oswald, Lee Harvey, befriended by HRH, 350; inspired by
HRH, 354; discusses failure of the Presidency with HRH,
357-61; invites HRH to Dallas, 372

HRH har mött alla seklets stora får vi veta genom detta register. Här ges även spridda entries som "Vogue Magazine", "Lord Byron", "Elisabeth Arden" osv osv, ja här finns en hel tegelstensbiografi sammanfattad på fem sidor. Snygg turnering av genren "fiktiv dokumentär. När man läser sånt här återfår man tron på litteraturen: "Hey, literature can be fun too, you know!"

"Answers to a Questionnaire" är lite samma andas barn: vi får se svaren i ett frågeformulär, där torra, numrerade rader om blodprov, Jesu återkomst, chefen för IBM och annan ballardiana varvas med "Min främsta ambition är att bli ett TV-program" och "Han ville att jag skulle bli stridsspetsen i en kärnvapenmissil". Och det är inte bara fragment, allt berättar en story.

Ballard har ju sagt att Jorden är den enda främmande planeten, sf bör utspelas här och inte i rymden. En bra paroll, det är sant att vi kan möta mysterier bak närmsta gathörn bara vi tittar noga. Men i denna samling finner vi faktiskt en novell som utspelas i rymden: "Report on an Unidentified Space Station". Twisten är att denna rapport från ett rymdteam, landad på en tom station som man undersöker, visar att den är omöjlig att kartlägga: man går runt-runt i dess korridorer tills man finner att den är universum självt.

Något liknande finner snubben i "The Enormous Space": han beslutar sig för att stanna inne i sitt hus, och isoleringen gör att han tappar perspektivet, bokstavligt talat. Allt verkar till slut enormt för hans blick. Detta påminner i sin tur om Ballards "Manhole 69" från 1957. Och svårigheten i att kartlägga det oändliga möter man i novellen "The Concentration City" från samma år.

Åter till "War Fever", där "The Man Who Walked on the Moon" finner mitt gillande: en man söker en före detta astronaut, levandes i en turisthåla som en attraktion, snackandes med folk om sina minnen för en smärre summa, men han finner honom inte - så han beslutar sig själv för att bli denne. Han övar in en speciell mångång, en trevande gångstil som hos strandsatta astronauter, vana vid månens lättare gravitation...

Paradnumret är annars "The Object of the Attack". Redan layouten med stycken-avdelade-med-rubriker lockar, och storyn själv, om ett mordförsök på en astronaut som blivit fanatisk politiker, har goda vinklingar. Bland annat analyseras vad den arketypiska attentatsmannen vill - och detta är inte bara att förändra samtiden, nej det är att förändra verkligheten själv. Genom att skjuta ett högdjur som en president vill man, likt ett barn som slår sönder sina leksaker, ta kontrollen över tillvaron, man vill påverka vardagen för allt och alla, rubba själva existensen. Vi vet ju till exempel hur Kennedymordet och Palmemordet påverkade folk, alla som var med då minns var de var när de fick nyheten. "Världen förändrades."

Ser vi till ballardnovellens attentatsman så flyr från sitt sinnessjukhus genom en optisk illusion, ett "Amesrum"; från en tittglugg ser allt i detta rum okej ut, men allt är i själva verket upphängda kulisser bakom vilka man kan fly. Attentatsmannen iscensätter sedan ett Amesrum i större skala, han gäckar sina förföljare genom en serie illusionstrick som till slut förändrar vår syn på verkligheten. Ontologisk sf av bästa märke, med andra ord: "Matthew Young was dismantling and reassembling the elements of his own mind as if they were the constituents of an Ames Room"...

Respons på "Eld och rörelse"

Kring 1950 avtalade NATO till sig rätten att landa med bombplan på svenska baser, i händelse av krig med Sovjet. Bland annat skulle det amerikanska Convair B-36 kunna landa här, ett plan med kombinerad jet- och propellerdrift, 70 meters spännvidd och 21 mans besättning. Bomblast 38 ton.

Om ett sådant plan kraschat här under mellanlandning på en krigsbas, och händelsen i folkmyten förvandlats till en UFO-krasch, detta spekulerar jag över i novellen "Ett svenskt Roswell". Den finns att läsa i samlingen "Eld och rörelse", skriven och utgiven av mig.

Boken innehåller dryga dussinet noveller, som ovanstående samt en rad andra. Vad har jag då att säga om dem? För dagen inget - för jag tänkte citera vad en läsare meddelat mig, en viss Martin Glännhag i Linköping som köpt och läst boken.

De inledande pastischerna gick hem: "Såsom varande en ivrig läsare av litteraturhistoria och klassiker fann jag den första texten "Den svenska stilen" helt enkelt förtjusande; jag är glad att Jolo ännu inte fallit ur minne." Jolo var en av dem som parodierades, och denna novell finns för övrigt utlagd på nätet, se länk i blogrollen ("Eld och rörelse").

Glännhag säger vidare om innehållet i "Eld och rörelse":

"Galaxens herre" är en fin space opera-fantasi med satirisk
udd och "Nineves skatt" ett litet exotiskt skattjaktsäventyr i
klassiska anda. "Riddaren, djävulen och döden" fann jag
mycket underhållande; du har ett, för mig, mycket modernt
språk som inte väjer för anakronismer vilket skapar många
njutbara ironiska effekter.

Jag kan bara bocka och buga. Men det är inte slut än, Glännhag fortsatte i ett annat mail:

"Åsiktskonstnär" var charmigt cynisk... och bland "Korta
berättelser" fanns flera fina saker, bland annat den stilrena
"Harmoni". Den längre berättelsen "Eld och rörelse" fann jag
stark, gripande och välskriven, med såna ringlande meningar
av barockstilsmässig hopning som jag brukar uppskatta och
använda.

Och detta får vi väl kalla "stark köprekommendation"...! Jag har inte strukit något vitalt ur Glännhags mail, detta är vad han säger om "Eld och rörelse". Jag ser det hela som idel lovord.

Boken kostar 60:- inkl porto; maila mig bara din adress så kommer den emballerad och med inbetalningskort för Swedbank. Du kan även betala över nätet. Vill du ha den signerad, säg till. Formgivningen är snygg och proper, en print-on-demand-bok med alla siffror rätt. Omslaget av Anatol Boström visar sökarljus mot en natthimmel. Boken finns även att köpa på SF-Bokhandeln i Gamla Stan i Stockholm, samt SF-Bokhandeln i Göteborg. Då kostar den 98:- över disk.

(Mer info om boken finns under länken "Eld och rörelse" i etikettraden här intill.)

Memoarer

Jobb jag haft: rösträknare i EU-valet

Bil jag kört: Opel Ascona '83

Restaurang jag jobbat på: Norrlands nation

Skogar oändliga som blogginlägg, psykiska innanmäten man kan ströva fritt i, vidare och vidare tills man når en festlig stad med långbord, surströmmingshinkar och renat, rena Surströmmingsnatti. Jag vandrar genom stigande strukturer och förbi hoppande ikoner, läser listor och prickar av, ringer på dörrar och gör kritmärken, tankar bilen på ett Preem, "just add gas", taxar ut på Norbyvägen och susar iväg söderut, mot nya världar.

Stad jag bott i: Enköping

Vapen jag skjutit med: Mauser m/96

Flickvän jag haft: Henrica Liljenzin

Sf-författare jag mött: David Brin

Gröna gräsmattor står för min syn, rogivande grönt på min allmänning: "Grön-grön-grön är mössan på mitt huvud, grön-grön-grön är dräkten som jag bär... allt som är grönt-grönt tycker jag är vackert, för min lilla vän är jägare." Grön var även m/59-mössan, olivgrön, gräsgrön, lite för saftigt grön för att vara militärisk; den hade skärm uppstyvad med parallella sömmar, en finess som japanerna var först med i sina VKII-fältmössor.

Korridor jag bott i: Studentvägen 10

Praktik jag haft: på Teknikmagasinet i Bonnierskrapan

Flygtidningsredaktör jag pratat med: Christina Lindberg

"Change, change, it's all rearranging"... "Change, change" talar Obama om, man undrar bara vad han vill me't, vad vill karln, det räcker inte med att kunna hålla tal och vinna primärval, man måste kunna styra landet också... "Ch-ch-ch-changes" sjöng Bowie om, allt förändras, panta rei, dock förblir substansen genom alltsammans, plus ca change..., reform in order to preserve och allt det där...

Riksdagsval jag deltagit i: 1988

Dator jag haft: Macintosh LCII

Tidning jag prennat på: Z Magazine

Var till stan igår, köpte ICA:s blå knäckebröd, kan inte med Vasabröd, det är allt de har på Tempo, smakar masonit, nej tacka vetja ICA:s egna varor, varenda kväll, ICA:s egna varor, som vi gjort själv... För övrigt äter jag riskakor, Risenta, mycket hårdbröd blir det, tar en och annan färdigskivad franska, annars inget mjukt bröd, inget rågbröd som förr, de är ju så sällan jästa, svårsmälta klumpar är vad det är...

Stad jag varit i: Leningrad

Seriealbum jag ägt: "Den falska världen" av Mézières och Christin

Älv jag kört motorbåt på: Ångermanälven

Trädsort jag planterat: tall