Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat ett kapitel om den finländske officeren Adolf Ehrnroot. Följande inlägg är ett utdrag ur sagda kapitel. -- Adolf Ehrnrooth var en legendarisk finländsk general. Under kriget blev han berömd för att ha lett IR7 i försvarsstriden vid Äyräpää. Detta, jämte slagen vid Tali och Viborg, satte stopp för den ryska inmarschen i Finland. Fronten höll när eld upphör ingicks hösten 1944. Här följer en redogörelse för Ehrnrooths hjältesaga, med källa i Martti Sinermas utmärkta biografi "Adolf Ehrnrooth: generalen, riddaren, människan" (1983).
Adolf Ehrnrooth föddes i Helsingfors 1905. År 1922 började han kadettskola. Sedan tjänade han i Nylands dragonregemente. 1958 gifte han sig med danskan Karin-Birgitte Schack med vilken han fick tre barn. När han pensionerades 1965 var han general i finska armén. Under sin pensionering var han en ofta sedd talare. Han blev något av sinnebilden för den finske generalen, något av en efterkrigstida Mannerheim. Han avled 2004.
Under vinterkriget tjänade Ehrnrooth i staberna till 7:e divisionen samt till kavalleribrigaden. I början av fortsättningskriget var han i staben till 2:a divisionen. I fält 1941, i ledningen av en bataljonsstridsgrupp, sårades han allvarligt. När han tillfrisknat var han först stabschef i en division. Sedan – i januari 1943 – sattes han att leda 7:e infanteriregementet (IR7) på Karelska näset. För striderna där fick han Finlands högsta militära utmärkelse, Mannerheimkorset.
Härmed något om Ehrnroots bana som chef för IR7 under 1944. Den var dramatisk. Och framgångsrik. Den gestaltar
in nuce Finlands försvarsstrid detta år.
Tyrjä-regementet
IR7 var ett infanteriregemente. Det bestod av cirka tre linjebataljoner och en regementsstab. Underhållsenheter (intendentur = enhet för mat, kläder, ammunition och vapenmateriel) fanns i varje bataljon. Varje bataljon hade även sitt eget understöd i form av granatkastare. Övrigt underhåll och understöd fanns på divisionsnivån, det vill säga nästa nivå.
Regementsstaben var alltså bara en taktisk stab. Detta var vanligt bruk i västvärlden. Detta var regementets sedvanliga form. En liknande enhet med ett par bataljoner och därutöver med underhållsbataljon plus tungt artilleri, kallas brigad.
När Ehrnrooth tog över IR7 var det redan ett elitregemente. Det hade sina anor från vinterkriget och framryckningsskedet, då det leddes av en viss överste Kemppi. Det kallades ”Tyrjä-regementet”; under anfallsskedet 1941 hade det gått hårt fram i Tyrjäs skogar. När Ehrnrooth tog över regementet fortsatte han med att hålla förbandet på denna elitnivå. Men han möttes av en del misstroende; en finlandssvensk med aristokratisk bakgrund, kunde han leda dessa järnätare...? Det visade sig att han kunde det. Aatu – som han kom att kallas – var en fältmässig chef. Och dessutom en hård chef. Och en mänsklig chef. Han gjorde sig synlig för manskapet och var ständigt framme i främsta linjen och visiterade, språkade och projicerade sin aura på förbandet.
Man var skeptiska mot honom i början. Men i sitt första tal till regementet sa Ehrnrooth bland annat detta: ”Jag litar på er, men ni har allt skäl att lita på mig. Jag lämnar er inte i sticket!” [Sinerma s 170] Med det ville han kanske säga att inte var någon stabsmässig aristokrat utan en soldat vid fronten, liksom sina soldater.
Han hade sina hårda drag, som antytt. Vaktposterna i främsta linjen fick till exempel inte besvara rop från ryssarna. Ryssarna drev där ständigt sin propaganda. I ”Okänd soldat” kunde det låta från den ryska linjen: ”Kom hit så ska ni få bröd!” Det kunde av en finne kvitteras med: ”Kom hit så ska ni få smör på brödet!” Det var ju fyndigt. Men Ehrnrooth förbjöd allt sådant i sitt regemente: ”Med ryssen diskuterar man bara på maskinpistolsdialekt!” sa han. [ibid s 184]
En stabil regim
Ehrnrooth införde en aktiv, stabil regim i IR7. Till exempel ansåg han att varje soldat skulle delta i patrullföretag. Patruller var bland annat ett sätt att hålla uppe aktiviteten och stridsberedskapen under det stillastående skedet. Intressant är även att den finska doktrinen var att deltagande i patruller ej skulle ske som straff [Sinerma s 177], vilket däremot stundom var tysk doktrin [q v uppgifter om stridspatrullen i Johann Voss' "Soldat i Waffen SS"). Patruller var helt enkelt det normala för en frontsoldat och Ehrnrooth förkroppsligade den andan. Han följde till exempel själv med på patruller för att visa för manskap och officerare att man måste operera överallt, även bortom huvudstridslinjen. Det kan man kalla
en föregångsman.
Patruller, discpilin och hög utbildningsståndpunkt gjorde att IR7 var förhållandevis väl förberett när ryssen anföll i juni 1944. Aatu tycks aldrig ha trott att kriget skulle sluta med stillestånd eller förhandlingsfred, utan fler strider än dem man redan utkämpat fram till de låsta linjernas läge 1942-1944. Den åsikten – hoppet om att slippa billigt undan – förekom dock i vissa kretsar i finländska armén vid denna tid. Man trodde att Sovjet skulle kraftsamla mot Tyskland och ge lilla Finland i norr respit. Men Ehrnrooth föreföll hela tiden att ha varit inställd på strid. Och strid blev det.
Siiranmäki
Den 9 juni anföll ryssarna de finska förbanden på näset. IR7 befann sig vid Ohta, en bit norr om kraftsamlingspunkten. Men nog fick man en hel del artillerield på sig ändå. Man lyckades dock retirera några kilometer till en upptagsställning, VT-linjen. Den var förberedd med värn och korsus och så vidare men var inte idealisk. I regementet hade endast Ehrnrooth varit där, övriga chefer hade inte hunnit kolla in det hela. Så det var ett riskabelt läge. Och ryssen anföll här med två divisioner (381:a och 281:a), ja även en tredje (177:e) fick sättas in.
Försvaret höll dock. Det finska artilleriet på platsen skördade en hel del förluster hos ryssarna. Ett motanfall, utfört av den bataljon som var avsedd reserv för sådant, stabiliserade också läget. Striden varade 13-15 juni. Och redan den 17 måste reträtten fortsätta. På västra delen av näsen gick nämligen ryssen fram rätt starkt så man måste överge Siiranmäki för att inte bli avskurna.
Siiranmäki-striden var strategiskt viktig. På annan plats i Sinermas bok sägs detta i ämnet, med återgivande av vad Ehrnrooth erfor i ett samtal med Mannerheim efter kriget:
Om försvaret vid Siiranmäki hade brutit samman hade det uppstått en så stor spricka i Näsets försvar att det hade varit ytterst svårt att i tid få trupperna från Aunus [= Fjärrkarelen] grupperade till försvar, ansåg marskalken. Nu kunde man använda alla reserver på västra Näset, där situationen var ytterst kritisk. [ibid s 290]
Vid Siiranmäki fördes en avvärjningsstrid. Grupperingen var linjär. Rådande doktrin föreskrev att linjen, vid stridens slut, skulle vara rensad från alla inbrytningar. Så skedde ju också. Ryska inbrytningar gjordes, men de neutraliserades och avvärjdes. Fienden utstod förluster och hejdades. Omsider måste man själva reirera, men man gav sig inte utan strid. Långt därifrån. Idén med linjärt försvar kan tänkas stel, men här gjorde man det yttersta av den genom att ha en reserv i beredskap som sedan kunde återta det förlorade. Att ha en reserv är en grundpelare i krigskonsten sedan åtminstone 1700-talet och Ehrnrooths strider, vid Siiranmäki och Äyräpää, är bevis på det.
Äyräpää
Man retirerade som sagt från Siiranmäki den 17 juni. Nu skulle man bege sig till den sista försvarslinjen, VKT-linjen. Det innebar för IR7:s del att försvara ett avsnitt vid floden Vouksen på nordöstra Näset. Från denna linje skulle ingen reträtt ske. Det visste alla chefer på Näset och det visste Ehrnrooth. I sin dagorder till regementet den 20 juni sa han bland annat: ”Vi väljer hellre en krigardöd på slagfältet än livstids slaveri i tvångsarbetsläger.” [ibid s 229] Man skulle hejda ryssen, kosta vad det ville. Och nog var finska armén stark, nog fanns det sisu, men i den nuvarande eldstormen sviktade även de bästa. Så man fick strama upp disciplinen och hota med krigsrätt mot den som svek sin plikt och drog sig ur linjen. Det var hårt. Det uttrycktes av Ehrnrooth själv till kompletteringsmanskap på väg till första linjen:
”Då ni nu hamnar i första linjen skall ni veta att ni kommer tillbaka därifrån antingen som stupade, sårade – eller på order av mig!” Denna fatalistiska stämning kom att prägla alla som var med i striden vid Äyräpää.
Vid aktuellt frontavsnitt måste IR7 hålla ett brohuvud söder om älven. En viss höjd måste hållas, för om man endast grupperat norr om älven och låtit ryssen ta denna höjd skulle han ha fått en verklig kommandohöjd,
a commanding height. Sinerma: ”Att hålla det högt belägna brohuvudet var absolut nödvändigt – dessa kullar erbjöd nämligen goda skjut- och spaningsmöjligheter mot den norra stranden samtidigt som de förhindrade sikten söderut.” [ibid s 228]
Brohuvudet var 5 km långt och 300-600 meter djupt. Kullarna var cirka 40-50 meter höga. Här grupperades två bataljoner i linjen samt en i reserv. I ryggen fanns alltså älven. Och marken var stenig och skyttegroparna blev grunda. Att kommenderas hit var alltså något av ett ”himlafärdskommando” som tysken säger. De första som förlades dit protesterade också. Manskapet hotade att lämna sina ställningar. Men efter det att Ehrnrooth begett sig dit och förklarat varför brohuvudet måste hållas la sig revoltstämningen. Att motivera en order på detta sätt var inte vanligt då. Det ansågs som ett tecken på svaghet. Men såklart strider en soldat bättre om han förstår varför han ska lösa en viss uppgift, om han så att säga
internaliserat den order han fått.
Striderna vid Äyräpää varade mellan 21 och 17 juli. De första dagarnas strider beskrivs så här av Sinerma:
Fienden inledde sitt anfall på morgonen den 21.6. Trots en intensiv artilleriförberedelse kom infanteriet inte ens nära IIB:s [= andra bataljonens] ställningar. Det egna artilleriets spärreld orsakade den anfallande avdelningen, åtminstone av en bataljons storlek, stora förluster. Därefter försökte ryssarna i två dagars tid med styrkor av bataljonsstorlek och med stöd av kraftig eldförberedelse få brohuvudet i sin hand, men utan att lyckas. Den 23.6 på eftermiddagen anföll fienden med minst en bataljon i olika repriser. Det sista anfallet avvärjdes med sådan kraft att fienden drog sig tillbaka under kaotiska former och i full panik. Under dagens anfall hade fienden av allt att döma använt sig av minst ett regemente och stött varje anfall med pansarvagnar.
De två följande dagarna var lugnare. (...) Dagen efter midsommardagen började den ryska karusellen igen. Under förmiddagen avvärjdes tre olika anfall. Det sista kom av sig redan under anfallsgrupperingen tack vare artilleriets effektiva insats. [ibid s 233]
Regementet fick sitt artilleristöd från divisionen och kåren man ingick i. Denna tunga eld var som sagt avgörande för försvaret. Infanteriet måste såklart också till för att försvara, men den viktigaste ”gubben i skyttegropen” är eldledaren, den som per radio från fronten ger kommandon åt artilleriet vart det ska skjuta. Själva pjäserna kan grupperas en mil bort. Det är denne eldledare framme i terrängen som skjuter med pjäserna. Infanteriet på platsen är, kan man säga, till för att skydda honom. Det är en av dess viktigaste uppgifter. (Sedan ska det förstås med sina finkalibriga vapen stoppa infanteriets sista anstormning och med motstötar kasta ut fiender som tagit sig in i ställningen.)
Sinerma citerar Ehrnrooths egna ord i ämnet:
[V]i hade ett mäktigt stöd av vårt eget artilleri. Jag betonar detta eftersom inget artilleri ensamt kan vinna ett krig eller en drabbning – men utan det artilleri som vi förfogade över, hade det inte blivit någonting. [ibid s 260]
Juli
Den 29 juni lyckades det finska artilleriet på platsen även slå sönder ett ryskt anfall med moteld. De ryska förband som skulle anfalla sköts sönder och skingrades redan under uppmarschen.
I början av juli var läget lite lugnare. Den lyckade motelden den 29 hade haft effekt. Men finska spaningspatruller såg att ryssarna beredde sig på nya anfall. Stora mängder infanteri, artilleri och pansar samlades framför brohuvudet. Det nya anfallet började den 4 juli och förde bland annat en rysk bataljon fram till Vuoksens strand. Med ksp-eld kunde de störa den finska överskeppningstrafiken till brohuvudet. Med motanfall återtog IR 7 förlorad terräng, men striderna var prövande och bland annat förlorade man en bataljonschef, en viss major Kuvaja, som sårades svårt på morgonen. Inalles förlorade IR7 i denna dag över 400 man i stupade, sårade och försvunna.
Fienden hade i regionen två regementen. De beräknades ha förlorat cirka 1.500 man. Frontansvaret innehades av 115:e ryska armékåren. På den finska sidan kom reserver i form av Avdelta Bataljonen nr 25. Strax innan den blev tillgänglig hade aktuell divisionschef sagt att brohuvudet skulle utrymmas. Men Ehrnrooth vägrade och fick till slut sin vilja fram när Bataljon 25 anlände som förstärkning. Bataljonen hamnade den 5 juli i hårda strider. Delar av den vek sig, resten härdade ut. Det var en oerfaren enhet. Ehrnrooth beskrev dess läge så här:
[D]en skulle först avancera över odlingsslätten i Vuosalmi ned till stranden, därifrån skeppas över älven under kontinuerlig artillerield från fienden. Därefter skulle den klättra upp till det spöklandskap som åsen på brohuvudet utgjorde och bemanna ställningarna under allt häftigare eld. [ibid s 245f]
Kulmen
Det var finska motanfall, förluster till ryskt artilleri och förluster under överfarten av älven. Under morgonen den 6 juli tycktes den finska divisionen under vilken IR7 löd att åter vilja utrymma brohuvudet, men chefen för aktuell armékår – general Siilasvuo – sa nej. Brohuvudet måste hållas.
Ehrnrooth var en klippa i det finska försvaret. Han befordrades därför den 6 juli till överste. Men läget i stort var svårt. Den division IR7 tillhörde hade förlorat 4.000 man sedan striderna vid Vuoksen började den 20 juni. Hälften av dessa förluster stod på IR7:s konto. Men fiendens förluster var större. Kort sagt: Ehrnrooths hårda beslutsamhet att hålla brohuvudet hade betalat sig. Men det var hårda dagar. Till exempel skedde detta den 7 juli: när en enhet i brohuvudet höll på att ge sig beordrade han artillerield in i brohuvudet, mot den så kallade kyrkbacken där det hände. Detta hejdade den ryska inbrytning som varit orsak till denna upplösningstendens.
Striden fortsatte. Jag kan inte återge allt som hände. Och riktigt hur länge man höll brohuvudet söder om älven bemannat innan det övergavs vet jag inte. Men trots ryska patrullers övergång av älven och nya anfall mot brohuvudet så höll IR7 ställningarna. I stort sett. Slutligen fick IR7 order att lösgöra sig. Frontansvaret övertogs av andra förband. IR7 hade då förlorat 3.000 man sedan den 20. Det torde betyda att man hade kvar en tredjedel av nödvändig styrka. Utöver det hade förlusterna varit större än så: man hade under slaget kontinuerligt fått ersättningar som förbrukats. Förlusterna var i så fall 80-100% i vissa fall. – Första bataljonen räknade vid det här laget bara 10 man. Kanske hade regementet nu cirka 1.000 man under fanan. Befälsbristen var skriande. Formellt kunde detta betyda att regementet var helt stridsodugligt. Men stridsmoralen var ännu obruten.
Slutet
IR7 gick i reserv. ”Striderna vid Vuosalmi var för regementets del förbi.” [ibid s 259] Och de ryska förbanden på platsen kom inte så långt. IR7:s och 2:a divisionens försvar på platsen hade gjort skillnad. Jämte, som jag antydde i början av detta kapitel, försvaret norr om Viborgska viken samt vid Tali-Ihantala. Intervjuad av Sinerma sa Ehrnrooth, med Viborgska viken och Ihantala i minne, detta: ”Striderna vid Vuosalmi slutade även de med en avvärjningsseger, som var av avgörande betydelse för kriget.” [ibid s 261]
Kriget slutade omsider (vapenstillestånd i september, hemförlovning av vetranerna i oktober). Och Ehrnrooth fortsatte sin karriär med olika intressanta uppgifter, som att chefa för Nylands dragonregemente och Pansarregementet samt vara inspektör för flygvapnet. Och hans romans och giftermål med den danska grevinnan Karin-Birgitte Schack var något av en solskenshistoria.
Allt detta går utanför ämnet för denna bok. Så jag slutar mer i fas med vad jag berättat ovan och återger vad Ehrnrooth sa till regementet under en ceremoni i november 1944 då veteranerna hemförlovades (kvar under fanorna fanns värnpliktiga). Dessa Aatu-ord var innebördsdigra:
Då reservisterna i mitt regemente nu hemförlovas vill jag ännu en gång tacka er alla, Tyrjä-regementets soldater, för trogen pliktuppfyllelse. Då jag i tiden tog emot regementet framhöll jag, att jag obetingat litade på er. Då våra vägar nu skiljs, vill jag ha sagt, att ni var värda förtroendet. Tyrjä-regementet stod som en vågbrytare på den gångna sommarens slagfält. Militärt obesegrade återvänder ni till era hemtrakter.
Ehrnrooth sa även detta. Det är ord som sammanfattar vad det innebär att vara vapenbröder, att ha stridit tillsammans:
Ni är så många att ni måste förlåta mig om jag inte kan komma ihåg allas namn när vi ses igen. Men när vi än möts, på gator, på byvägar eller i Finlands stora ödemarker, kom fram och säg: ”Jag var med i Tyrjä-regementet”.
Detta skedde också. Hundratals gånger upplevde Ehrnrooth hur han mötte gamla soldater som kom fram för att hälsa, alltifrån bataljonschefer och skyttesoldater till kuskar och signalister. De var stolta över att ha tillhört IR7 och ha stridit under Adolf Ehrnroot, den legendariske Aatu. Ett av ”de vackraste ögonblicken”, uppgav Ehrnrooth, var när under en veteranträff en gammal veteran kom fram och sa med rörelse:
”Aatu, perkele…”
Sinerma: ”Kortare kunde det inte ha sagts. Men dessa två ord sade allt om den enkle finske mannens beundran och erkänsla inför sin uppskattade kommendör.” [ibid s 272f]
Relaterat
Trotylstorm i öster: östfronten 1941-45
Linna: Okänd soldat (1954)
Bilder: 1. bokens omslag 2. Ehrnrooth leder en övning efter kriget 3. detalj av omslaget
