Jag heter Lennart Svensson. Sedan 1997 har jag publicerat texter professionellt. Min bokdebut var novellsamlingen "Eld och rörelse" som kom 2007. Min senaste publicering var översättningen till svenska av Mikael Jalvings "Absolut Sverige" (2012). Nyss fick jag ett mail från en läsare som sa detta om min insats: "Översättningen känns mycket smidig. Väldigt naturligt flöde." -- I detta inlägg intervjuar jag mig själv. Jag ska försöka att göra ämnet rättvisa: vad kan dagens läsare, våren 2013, tänkas vilja veta om Lennart Svensson? Vad kan sägas om mina texter och politiska ställningstaganden? Detta och en del annat, som prat om media, film och musik, avhandlas i denna intervju. "F" betyder fråga, "S" betyder svar.
F: - Kan du nämna lite allmänt vem du är, var du bor och så vidare.
S: - Gärna. Jag heter Lennart Svensson. Jag föddes i december 1965. Alltså är jag 47 nu. Jag bor i Härnösand och jag är diversearbetare.
F: - Inget mer? Inget om uppväxt, värnplikt, studier...?
S: - Jag har denna tråd på bloggen med kapitel om min uppväxt i Åsele och Enköping, lumpen och Uppsala och annat. Det får räcka. Denna intervju bör fokusera på nuet, tycker jag.
F: - OK. Då ska jag fråga så här: var står du politiskt?
S: - Då kan jag säga så här: jag röstade på SD 2010. Jag tyckte och tycker att de gör stor marginalnytta som invandringskritiskt parti. På sistone har partiet kanske överdrivit sitt "renputsande av fasaden", men jag stödjer dem ändå. Om det vore val idag skulle jag nog rösta på dem.
F: - Bortsett från ren partipolitik -- vad vill du politiskt?
S: - Jag sysslar med att lyfta frågor, flytta fokus i debatten, ändra samhällsklimatet -- från svenskfientlighet till svenskvänlighet, från mångkulturism till ett mer moget, traditionellt förankrat kulturliv.
F: - "Svenskvänlighet" sa du. Utveckla.
S: - Att vara svenskvänlig är att lyfta etniska svenskar.
F: - Etniska svenskar...! Så du är inne på rasfrågor?
S: - Inte i bemärkelsen rasbiologi. Men vi svenskar existerar som ett folk med kulturell och etnisk särart, uttryckt i vår historia, vår tro och våra traditioner. Det är vad jag hävdar. Har du problem med det?
F: - Nej.
S: - Då så.
- - -
F: - En fråga om dig som offentlig person. Du blev känd, eller halvkänd, i affären 2011 då du fick sparken från ditt jobb på Mittuniversitetet. Kommentar?
S: - Det hela fick en väldig spin i media måste jag säga. TT skrev ett telegram och tidningarna hakade på - i Sverige och Norge. Och Mittnytt gjorde reportage. Så, all things considered, det var bra att bli omskriven. Hellre ökänd än okänd.
F: - Verkligen?
S: - Ja. För beskyllningarna var så absurda. "Breivikanhängare", oh please. Jag hade från första början, från augusti 2011, tagit avstånd från Breiviks dåd. Så den uppmärksamhet denna affär gav mig gagnade mig som bloggare och författare.
F: - Profit, profit...
S: - Det handlar inte om profit. Det handlar om att som fri man få säga sin mening om komplexa samhällsfrågor. De som var emot mig -- ingen nämnd, ingen glömd -- har ingen som helst moralisk överlägsenhet. De har ju inte med ett ord sörjt Utöyaoffren, vilket jag däremot har. Se till exempel här och här.
F: - Så du sörjer inte att du fick sluta på MIUN?
S: - Om vi säger så här: en och annan person där var nog trevlig. Men det var bara en praktikplats med för lite att göra. Segt ställe, seg atmosfär...
F: - Surt sa räven om rönnbären...
S: - Lägg av. Jag har gått vidare. Jag är framgångsrik skribent med publiceringar här och där. Mina e-böcker har lästs av tusentals människor.
F: - Bra. Men hur är det med pappersböcker då? Kommer det någon ny snart?
S: - Kanske.
- - -
F: - Låt oss tala om politik och litteratur. Om du nu är en "högerförfattare" - hur syns det i dina verk?
S: - Det syns både här och där. Essäsamlingen om antiken -- "Skallet från den kapitolinska varginnan" -- handlar om de eviga värden som hyllades i antikens Indien, Persien, Grekland och Rom. "Drakens spegelbild", en bok om Japan, har också detta fokus på det traditionella; se till exempel texten om samurajkodexen "Hagakure". Vad gäller mina romaner så handlar "Stridsmiljö 2500" om att höja sig andligt genom att leva på gränsen. "Camouflage" handlar om att i stridens helvete finna ett positivt credo. Det handlar om att man, väl vid fronten, inte ska tänka på att desertera utan om att ta Fan i båten och ro honom i land. Och "Antropolis" handlar om att värna tradition och tro i en framtid som må vara andligt upplyst, men lite syrefattig och traditionsfientlig.
F: - Men är detta höger...?
S: - Det är min själ inte vänster eller kulturmarxism. Ingen annan säger det jag säger.
F: - Inte? Vi har ju många författare idag som, likt du, skriver om krig.
S: - Det må vara. Men det är faktaböcker, antingen av vänsterhelgon som Peter Englund och Anthony Beevor. Eller av opolitiska skribenter som Michael Tamelander och Bengt Liljegren.
F: - Så du är Sveriges ende "riktige högerförfattare"...?
S: - Det har jag inte sagt. Inom skönlitteratur har vi namn som Henrik Johansson ("Vattnet under broarna"), Lars Holger Holm ("Provinsen") och Magnus Söderman ("Uppmarsch mot Ragnarök"). Och inom en vidare oppositionell, regimkritisk sfär, med slagsida åt essäer och samhällskritik, har vi namn som Thomas Nydahl, Gunnar Sandelin, Karl-Olov Arnstberg, Mikael Jalving, Julia Caesar och några till.
F: - Så något är på gång...?
S: - Ja, verkligen. Eller säg det så här: Sverige är extremt. Den som förespråkar en promilles minskning av invandringsvolymerna ses som en paria. Det är inte ett sunt samhälle som reagerar så. I Norge och Danmark är man mycket öppnare. Där förs en debatt, här är det locket på. I den atmosfären frodas ändå en rad författare som säger det som inte får sägas. De marknadsförs via alternativa kanaler på internet. De bildar sidestream media.
F: - Och du är också sidestream...?
S: - Kanske. Det är bara en etikett. Men visst har vi en motsättning mellan etablissemang och opposition idag. Det är markant här i Sverige, mer så än i exempelvis Norge och Danmark. Där är debatten förhållandevis öppen och lättflytande. Där kan man diskutera invandring. Här går det inte.
F: - Inte...?
S: - Nej, det går inte. Det finns en låsning i etablissemangsmedia och i partier. Det är helt absurt att vi inte ska få diskutera invandringen! För 30 år sedan debatterade vi för eller emot kärnkraft. Det var en ödesfråga då, massinvandring och mångkultur är det idag. Kärnkraftsdebatten var nog het, men det fanns inte sådana djupa skyttegravar som vi har idag. Idag är det fanatism, det är religiösa, eller pseudoreligiösa känslor som svallar. Det är tabun och pariastämplar. "PK är en gudlös, impulsstyrd religion" som någon sa.
F: - Är du optimist eller pessimist vad gäller samhällsutvecklingen?
S: - Optimist. PK-ismen är borta inom 5-10 år, kanske tidigare. Det handlar ju bara, politiskt sett, om att dra ner på invandringen. Vi har ju liksom inte digerdöden rasande här, vi har inget atomkrig vi ska utkämpa eller sanera efter. Det handlar bara om politiska beslut, knutna till volymen på invandringen. Det är knäckfrågan, den avgörande handlingen. Kopplat till det är sådant som att även etniska svenskar måste kunna ses som offer för Hets mot folkgrupp. Detta är sakpolitik. Jag väljer att inte gå djupare in på dylikt. Men jag är som sagt optimist för den långsiktiga utvecklingen i detta land. Jag är även optimist vad gäller världen i stort. Förra våren sa jag ju till exempel att Syrien inte kommer att utvecklas till ett storkrig. Och jag har fått rätt. Det vill sig inte med intervention, flygförbudszon och annat tjafs. Syrien och Kongo är de enda inbördeskrig av format som rasar nu. Annars är det fredligt. Ryssland må hota oss men det är med övningar och ordkrig.
F: - Verkligen...? Så krigsförfattaren Svensson spår fred...?
S: - Ja. Jag är gammal nog att minnas 80-talet. Då rasade krig i Afghanistan, mellan Iran och Irak, i Angola och i Mellanamerika, och det var Falklandsöarna och Grenada 1983 och så vidare. Den tidsandan är passé nu. Fred är paradigmet, inte krig. Afghanistan och Irak är på väg att avvecklas som krigsteatrar. Syrien blir inte ett nytt Libyen.
F: - Vad ska du leva på då? Som krigsförfattare vill säga.
S: - Vilken fråga... Men OK, det är nog inga problem på den fronten...! Krig som drama, intrig och ämne för böcker kommer att fortsätta finnas. Och, parallellt, tror jag hobbies som re-enactment och airsoft-krigsspel kommer att fortsätta finnas.
F: - Vad är airsoft?
S: - Det är folk i terrängen som bedriver jättelika krigsspel. Man har uniformer och ansiktsskydd och skjuter på varandra med luftgevär. Det hela brukar bedrivas här i faggorna, här i Härnösand på Vårdkasberget 2010, på Rämslemon i Sollefteå därefter och senast i Graninge.
- - -
F: - Vi går till ett annat krig: mediakriget om mångkulturen. Hur ser du på det? Kommer bloggarna att bli det nya mainstream media? Går tidningarna under? Dör vänstern, blir alla svenskar nationalister nu?
S: - Kanske det...! Men det kan ta tid. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad figurer som Åsa Linderborg, Henrik Arnstad och andra hittar på framöver. OK, helt blasé är jag inte. Men jag säger som Fula Gubben på Flashback: kulturkriget är redan vunnet. Sedan kan det ta några år innan det visar sig i partistöd osv. Men att det i maj förra året etablerades att etniska svenskar existerar, det var en stor seger. Det var en irreversibel metapolitisk seger. Detsamma gäller vänstern och kulturmarxismens segermöjligheter: de finns inte. Någon form av nationalism kommer att bli det nya normala i samhällsdebatten. Svenskar existerar. Det är den axel svensk politik kommer att rotera kring på sikt. Någon utpräglad identitetspolitik tror jag inte det blir, raslagar tror jag får svårt att införas. Men att Sverige är svenskarnas land måste underförstått vara normen för svensk politik. Sverige har en majoritetsbefolkning, ett nordgermanskt folkslag påvisat sedan Tacitus sviones för 2000 år sedan. Svenskarnas sedvanerätt till Sverige ska implicit vägleda svensk politik.
F: - Jag nämnde nyss bloggar. Hur ser du på bloggandet? Även om det inte blir medias huvudfåra, vad tror du om bloggarnas framtid?
S: - Personligen tycker jag bloggandet är roligt. Och märkligt: ingen vet ännu vad en blogg är. Vi definierar dess form medan vi bloggar, så att säga. Bloggar som Cornucopia, Oskorei och Gotiska Klubben har vidgat begreppet, flyttat gränserna. Och det har de gjort främst genom att ligga i. Man måste uppdatera flera gånger i veckan. Helst varje dag.
F: - Men du hade ett tvåveckors uppehåll nyss.
S: - Svar ja, mellan 7 och 23 april. Men det finns ändå över tusen inlägg här. Och målsättningen i vår är att uppdatera typ varje dag. Så denna blogg rör på sig som vanligt, kan man säga. Jag har drivit denna blogg sedan november 2007. Och om Gud vill kommer jag att fortsätta med den. Jag har mer eller mindre höjt kraven för texter på bloggen. Jag har märkt: genom att skriva om särskilda böcker, personer eller skarpt avgränsade ämnen, så blir det lättare att få överblick. Och överblick måste man ha med mer än 1000 inlägg. Men -- och detta är min poäng med bloggandets konst -- det tar tid innan en blogg hittar formen. Tiden är medskapare i bloggen. Vissa saker märker man med tiden: det och det fungerar, det och det fungerar inte.
F: - Vad fungerar inte på en blogg då...?
S: - Att ha snabbskrivna inlägg om ingenting, dag för dag...
F: - Har du någonsin haft det då?
S: - Nja, i början skrev man mer lättsinnigt. Det var kul det med, men det går ju inte att klassificera. Man hittar inte texterna. Det blir som att skriva i sand.
F: - Så man ska alltid skriva proffsigt på sin blogg? Hur hinner du det då, om du har böcker och artiklar att skriva samtidigt?
S: - Nog hinns det.
- - -
F: - Jag avslutar med några frågor om musik, litteratur och film. Kan du nämna en bra skiva, bok och film du nyligen konsumerat?
S: - Gärna. Musik får bli låten "Fire Woman" av The Cult från 1989. Jag har länge gillat detta band och fastnade nyligen för denna låt när jag lyssnade om en kassett. Ja, jag lyssnar ännu på kassetter. Och CD:ar och Youtube. -- En bra bok på sistone får bli "Sorcerer's Crossing" av Taisha Abelar från 1992. Hon tillhörde samma trollkrets som Carlos Castaneda. Men hennes bok är bättre än hans. OK, Castandeda skrev nio böcker. Men Abelars bok är mer koncis. Dessutom hade hon turen att ha en lärare (Clara Grau) som kände till ostasiatisk esoterica, så hon kunde översätta de aktuella termerna till sådant man sett i taoism och buddhism. I Castanedas böcker är allt uttryckt med en privat terminologi som är lite frustrerande. -- Ska jag nämna en bra film så får det bli Scorseeses "The Aviator" från 2004. Inom ramarna för en stor, bred, biografisk film, en kostymfilm om en amerikansk ikon, så var den utmärkt.
F: - Precisera.
S: - Den var vit. Alla i filmen var vita. Inte så att jag ogillar négritude, men här var det verkligen utpräglat. Till och med jazzmusikerna var vita. Nåväl, det var implicit whiteness som drev denna film. Dessutom hade Howard Hughes ett händelserikt, energirikt liv. Men det blev aldrig chauvinistiskt. Han hade stil. Romansen med Katherine Hepburn var väl fångad. Och så fanns det en tragik med hans bacillskräck och tvångsföreställningar. Men han behöll kontakten med verkligheten. Och han var en mästerlig verbal duellant mot den där Brewster i senatens utskott.
F: - Vad var det för speciellt med det? Var inte flygscenerna det centrala?
S: - Jo, de bar upp filmen. Men romanserna och politiken, businesssidan av det hela med TWA och flygplansprojekt åt staten som sedan blev undersökta -- Hughes avvärjde stötarna suveränt. Han var gentleman, han förföll inte till att defamera Brewster -- spelad av en grånad Alan Alda -- i utskottsförhöret, utan han, Hughes, attackerade med fakta samtidigt som han höll en belevad samtalston. Så ska debatter föras.
F: - Hur bra var filmen på en skala?
S: - Svår fråga. Så bra som Sean Penns "Into the Wild" var den inte. Penn var där stråt vassare som regissör. Men visst ser man i denna film, "The Aviator", hur Scorseese noga valt ut sina skådisar, som Cate Blanchett som spelar Katherine Hepburn. Och Leonardo di Caprio som var väldigt bra som Hughes. Scorseese har valt dem, castat dem. Och "regi är till 90% fråga om casting" som Polanski sa. Snygg scenografi och ett bra manus kan man alltid hitta. Mer eller mindre. Men att få skådisar som känns rätt, och att ta ut det bästa av dem -- det är regissörens roll. Där har Scoresse briljerat, eller rättare sagt, han är så skicklig att hans konst inte märks. Ars ist artem celare = "konsten består i att dölja sin konst". Denna film imponerar med flygscener och dyra, tidstypiska miljöer. Men människorna i dem är trovärdiga till 100%. Hughes genialitet parad med storhetsvansinne och paranoia - det är mänskligt helt enkelt. Samtidigt var han unik. Ingen annan flygkonstruktör satte sådan prägel på sina plan. Och ingen annan filmskapare heller. Nåja, det fanns många kreativa flygingenjörer och regissörer, men Hughes förenade rollerna till ett veritabelt konstverk -- ett livskonstverk. Scorseeses film fångar allt detta på vita duken.
- - -
F: - OK. Nu tänkte jag fråga några snabba här. Är du med?
S: - Shoot, man!
F: - Favoritfärg?
S: - Grön.
F: - Civilstånd?
S: - Nej.
F: - Favoriträtt?
S: - Kokt abborre.
F: - Favoritplagg?
S: - Min gröna jacka av märket Pinewood. Min svarta Fjällrävenjacka är inte så dum heller.
F: - Favoritprogram på TV?
S: - Family Guy.
F: - Så där ja, nu har jag frågat ett och annat. Jag har faktiskt inget mer att fråga om. Jag ber att få tacka för intervjun.
S: - Tack själv. Det var ett rent nöje.
Relaterat
På ettårsdagen av Utöya
Memoarer
Carlos Castaneda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar