lördag 4 maj 2013

Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"



Begreppet etnisk svensk är här för att stanna.


Svensken lever. Det är ett faktum. Man kan inte längre ignorera detta med ”svensk, traditionell svensk, sedvanlig svensk”.

Etnisk svensk är ett begrepp som är lyft. Det är här för att stanna. Se här på till exempel Norge. Där sa statsminister Stoltenberg 2011 att "Breivik är etnisk norrman men alla etniska norrmän är inte mördare". Även det var ett sätt att positivt lyfta majoritetsbefolkningen. Det är, som Reinfeldts omnämnande av ”etniska svenskar” 15 maj 2012, ett erkännande av vitas existens. ”Etnisk svensk” kommer hädanefter att leva som sedvanebegrepp, som formellt svårdefinierat men för envar lättförståeligt begrepp. "Man känner igen en etnisk svensk när man ser honom" är till exempel en sedvanedefinition på etnisk svensk.

Så eliten ska inte kunna lyckas dribbla bort de etniska svenskarna. År 2012 kallade någon Loreen etnisk svenska. Men det var det ingen som gick på. Snarare (om jag har fakta rätt i fallet Loreen): "etnisk berb, född av berbiska föräldrar i Sverige, svensk medborgare, naturaliserad svenska". Det är närmare sanningen. Lagom inklusivt och så, men etnisk svenska -- nej. ”Fakta måste vara korrekta” som Wolodarski sa, denne etniske liberal...!

- - -

Låt oss nu, för jämförelsen, ta en titt på USA. Det landet är mer etniskt heterogent, inte nödvändigtvis helblandat (= man har i mångt parallellt existerande folkgrupper). Men visst, man har en mer blandad genpool än Sverige. Ty Sverige är ännu relativt etniskt homogent, från Hedenhös ända till 1950-talet, erkänt av bland annat Tage Erlander. Och än idag är etniska svenskar i betryggande majoritet, cirka 7 miljoner mot, säg, 1,5 miljoner ”andra”. Den sistnämnda siffran är hög den med. Men en sak i taget nu.

Detta hör till sedvanedefinitionen av "etnisk svensk": någon med rötter i det germanska folk som under merparten av Sveriges historia varit majoritetsbefolkning. Det är det vi bygger vidare på 2013 sedan de etniska svenskarna magiskt väckts ur sin 40-åriga dvala. Jo, så var det: vi försvann liksom när Olof Palme slutade säga "svenskar" till förmån för "människorna i det här landet". Men med Reinfeldts omnämnande av etniska svenskar började vi åter finnas.

- - -

Detta är oerhört viktigt. Jag har sagt det förr på denna blogg och jag säger det igen. Innan maj 2012 gällde ju mer eller mindre "svenskar finns inte, svensk kultur finns inte, svenskar är inget folk, all kultur är importerad, svensk särart är en chimär"... Detta var så klart led i processen att ta ifrån oss traditionella svenskar vårt land, ungefär så som man gjort det med polacker och tjecker 1939. "Hur kan ni svenskar säga att vi tagit erat land då ni inte existerar som folk...?"

Ruggigt. Det var nära där ett tag -- detta att vi formellt bortdefinierades. Vi svenskar höll på att utsättas för virtuellt folkmord. Målet var att ta ifrån oss vårt land och ersätta oss med en ersatzbefolkning, berövad all koppling bakåt i historia och tradition, drogad av media och hjärntvättad av stat och skola.

Men nu gick det inte...! Projektet havererade. Tack och lov. Etniskt har svensken nu så sakteliga vaknat. De etniska svenskarna existerar -- genom ett i folkdjupet tyst erkännande av begreppet "etniska svenskars" bärighet och relevans. En Helle Kleins ljudliga protest mot att detta med etniska svenska vore ett "oerhört farligt språkbruk", det var talande. Hon ansåg det farligt, vissa andra elitfigurer som Maria Wetterstrand ansåg det galet. Men folket i gemen tog väl emot detta att åter erkännas som ett folk. Det är min tolkning.

Jag har sammanfattat mina reflektioner om svenskar, Reinfeldt, Klein, Loreen och allt här. Det var mitt tal på nationaldagen förra året. Det fanns en del att snacka om!

- - -

Det handlade om metapolitiska realiteter i vår tid. Och då kan man fråga sig: hur blir det framöver? Vad ska mediakriget om mångkulturen nu ta för riktning? Och då kan man konstatera att fokus nu är flyttat från mångkulturkramande och självhat, från pseudofrågor som "hur ska vi få integrationen att bli effektivare", till frågor kring en mycket viktigare kultur i sammanhanget, den hos landets majoritetsbefolkning: svenskarna.

Jag menar, ska minoriteterna få odla sin särart och kultur följer med nödvändighet att även svenskar ska få göra det. Eliten gör ännu inte denna självklara koppling, men mannen på gatan torde göra det. ”Elitens” liberaler erkänner inte svensk kulturs existens. Men "gräsrotsliberaler", som random snubbe med i och för sig svag nationalkänsla, torde ändå erkänna svenskens rätt att få odla sin särart. Som ett uttryck för rättvisa, för likaberättigande. Likhet inför lagen, likabehandling i kultur- och arbetsliv. Det är rätt och billigt...!

Mångkulturismen är död, strategiskt död. Någon form av nationalism är framtiden. Nationalism blir del av den mosaik som heter ”framtiden”. Så det är en, på riktigt, skön ny värld vi ser stiga inför våra blickar: "Bless was it that dawn to be alive, but to be young was very heaven" som Wordsworth sa om franska revolutionen. Fokus är nu flyttat i kulturkriget, spelplanen heter numera nationalism, identitarism och särart, däri inbegripet även svensk särart. Och det är ytterst en fråga om symmetri och rättfärdighet, om redlighet som Kierkegaard skulle ha sagt.


Relaterat
Vad jag sa på nationaldagen 2012
En ny kultur: sidestream media
Sverige under forntiden
Torgny Lagman: symbol för folkstyret
Camouflage: 200-sidig roman
Bilden har tagits av mig på ett besök i Mannaminne, Ångermanland

1 kommentar:

cavatus.wordpress.com sa...

Kan alla bli romer? Kan alla bli samer? Kan alla bli indianer? Nähä, så varför kan då alla bli svenskar?