Edit 2018: sedan denna recension postades har jag gett ut en hel biografi över Richard Wagner. Kolla in den om du vill ha allt i ämnet. -- Richard Wagner var en tysk tonsättare. Hans främsta verk är operor, som "Lohengrin", "Nibelungens ring" och "Parsifal". I år är det 200 år sedan han föddes. Han levde 1813-1883. -- Det är annars ingen hemlighet att Adolf Hitler gillade Wagner. "Mästersångarna i Nürnberg" var Hitlers favorit. Och "Rienzi" gjorde stort intryck på honom med sin handling om uppror, makt och nyordning. Av detta och andra skäl har Wagner länge varit kontroversiell. På 60- och 70-talet motarbetades han av vänstern. På 80- och 90-talet kom en liten ljusning, men i SVT:s Wagnertema nu i maj så var det väldigt PK kan jag säga. Man liksom varnade folk för att gilla denna regissör. Men jag ska inte klaga. Man visade ju även hela "Parsifal" i en grandios uppsättning.
Lördagen den 25 maj sände SVT en femtimmars operaföreställning. Det var Richard Wagners "Parsifal", uppsatt av New York Metropolitan Opera. Föreställningen i sig hölls i mars i år. Scenografin var rätt fyndig, kanske lite överarbetad, men i stort sett mäktig. Bra var till exempel den jätteskärm i bakgrunden som än visade flyende moln, än en stor gyllene cirkel, än en rad andra gåtfulla former.
Bakgrunden för handlingen är denna. Innan Jesus dog på korset stöttes han i sidan av en legionär med en lans. Det blod som rann ut samlades enligt legenden i en bägare. Bägaren (= Graalen) fördes sedan till Graalsborgen Montsalvat i Spanien, där den vaktas av Graalsriddarnas broderskap. Bägaren är helig, den ger kraft; de riddare som är genuina, som strider för sanning och rätt, får bli invigda i brödraskapet. Men vid tiden för operans början är ledaren, Amfortas, sjuk. Han har ett sår som inte läker. Det beror på att han sårats av en lans under ett möte med en viss kvinna, Kundry.
Graalsriddarna vet inte vad de ska göra. Ordet förs av Gurnemanz, broderskapets ledare under Amfortas. Och inte blir det bättre av att en ung man plötsligt dyker upp hos dem. Han har med sin pilbåge dödat en svan i borgens närhet. Och han förstår inget av den nattvard som man sedan begår, med Graalskärlet. Gurnemanz jagar iväg ynglingen. -- I akt två har denne yngling gett sig ut på ett uppdrag: han slår sig in i Klingsors borg. Klingsor har tidigare försökt bli medlem av Graalsriddarna men misslyckats. Han var inte ädel nog. Nu har han Kundry i sin tjänst. Och hon försöker förföra Parsifal när denne tagit sig in i borgen. Men han avvärjer hennes anslag. Och får i samma stund veta vem han är: Parsifal. Strax anländer Klingsor, som kastar sitt märkliga spjut mot honom. Men Parsifal fångar det och går triumferande därifrån, med en döende Klingsor vid sina fötter. Spjutet har tillhört Graalsriddarna. Det är det spjut med vilket Jesus stöttes i sidan enligt ovan. Det brukar kallas Ödets Spjut, den Heliga Lansen eller Spear of Destiny. Dess historia är fascinerande i sig.
I akt tre [140-årig spoilervarning!] återvänder Parsifal till Graalsborgen. Det har gått många år och Graalsriddarna är grå och böjda. Amfortas vill dö och har vägrat brödraskapet nattvard; ju svagare han blir dess bättre säger han. Då kan han ju dö. Men Parsifal tvagas nu i en källa; kvinnan Kundry är med liksom Gurnemanz. Dagen gryr, det grönskar på Långfredagen (ty. Karfreitagszauber) och Graalsriddarna samlar sig till nattvard med Graalen, som magiskt fylls med blod från spjutet. Amfortas helas med det spjut som sårat honom -- nu är det ju den rene Parsifal som håller i det -- och frid, glädje och andlig stegring bemäktigar sig sällskapet. Parsifal håller upp den gyllene Graal som ett tecken på frälsning för alla. Ridå.
- - -
Det hela baseras på en medeltida legend, skriven av Wolfgang von Eschenbach. Wagner har fångat det hela i en femtimmars opera, med sublim, ställvis pampig och smäktande, ställvis avancerad musik. Wagner skrev även librettot (sångtexten) som återger handlingens alla skiftningar och de medverkandes tankar och tal.
Vad gäller denna uppsättning -- Metropolitan, mars 2013 -- så var den ypperlig. Scenografin var enkel men slagkraftig. Man bar moderna kläder, men med stil. Det var i alla fall inte den dräktmässiga röra som rådde i Bayreuths uppsättning av samma opera 2012. Sångarnas insatser var goda. Man sjöng på tyska. Majoriteten, jag tror alla deltagande, var européer. Det kanske måste till när det är Wagner...! Två svenskar var med, Peter Mattei som Amfortas och Katarina Dalayman som Kundry. De gjorde, så vitt jag kan se, sina roller utmärkt. Och Jonas Kaufmann som Parsifal var en övertygande hjälte, en komplex figur med drag av såväl naiv dåre som strong typ.
Uppsättningen var med andra ord perfekt, så nära perfekt det går i en modern ram. Jag menar, visst föredrar jag Wagner-scenografi med medeltida kläder och miljöer. Men man kan inte få allt. Wagner var ett geni och hans verk går alltid hem, även med viss skev scenografi. Denna uppsättning är gjord av folk med respekt för konsten, folk med målet att göra verket rättvisa. För regin svarade Francois Girard och dirigent var Daniele Gatti. Så om ni ser denna film på DVD, "Parsifal on the Met 2013", så vet ni att det är en given klassiker, en bra introduktion till Wagner. Jag har själv aldrig sett en hel Wagneropera, från början till slut, men dessa fem timmar bara flög iväg.
Men visst är Wagner delvis en svår konstnär. Jag har lyssnat en del på Wagner förr och läst om denna opera. Så viss förberedelse kan behövas innan man tar sig an denna, och verk som "Lohengrin" och "Nibelungens ring".
Relaterat
Richard Wagner -- A Portrait (2015)
Jünger: Heliopolis (1949)
Holdstock: Mythago Wood (1982)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar