onsdag 29 maj 2013

Modern asatro: den frodas i Norden



Jag är inte någon asatroende hedning. Men jag tycker det är intressant med fornnordisk myt och religion. Modern asatro är enbart av godo. Härmed en titt på modern asatro med tonvikt på Norden. Disclaimer: en del fakta nedan har fåtts från bloggen Hedniska Tankar. Den är ypperlig i sitt slag. Men när jag här talar om tron i sig, särskilt i artikelns senare del, är det enbart mina egna tankar och åsikter som framförs.



1. Danmark

Ska man tala om modern hedendom kan man börja i Danmark. I Danmark är nämligen asatron rätt vital, aningen mer så än i Norge och Sverige. Den organiserade hedendomen lever och frodas i Danmark, främst genom föreningen Forn Sidr – Asa- och Vanetrosamfundet i Danmark. I dagligt tal kallas det Forn Sidr. ”Vanetro” syftar på att man tror på de gudar som kallas vaner jämte asar.

Man tror på de nordiska gudarna och på de krafter som gammal nordisk tro omhuldade. Föreningen bildades i november 1997. Sommar- och vintersolstånd samt höst- och vårdagjämning är, som sig bör, stora högtider.

Forn Sidr i Danmark hade 2011 drygt 600 betalande medlemmar. Den genomsnittliga åldern på medlemmarna var då mellan 40-45 år uppges det. Man har religiösa sammankomster samt vigslar och begravningar. En speciell, officiellt godkänd hednisk gravplats finns utanför Odense på Fyn. Här i Sverige måste man söka separata tillstånd för icke-kristna begravningar.

Den sista uppgiften har jag fått från bloggen Hedniska Tankar. Den säger vidare att en annan dansk förening (Harreskov Blotgilde, 55 medlemmar) har två typer av medlemskap: ett för de andligt intresserade, ett annat för dem som är mer intresserade av den kulturella sidan av asatro och forn sed. Hedniska Tankar framhåller detta som en klok uppdelning. Det kan man hålla med om. Allmänt kulturellt intresserade kan här få en lägre tröskel att passera för att bli heltids-asatroende.



2. Sverige

Svenska föreningar inom asatro är Samfälligheten för nordisk sed, ännu igång, samt det nerlagda Sveriges asatrosamfund, vilken som mest ska ha haft ca 375 medlemmar. Men det sistnämna tycks nu leva som ”Samfundet Forn Sed”. Enligt sin hemsida planerar man bland annat ett vårblot vid Gamla Uppsala i år, 2013. (Not: ”blot” betyder ”offer”, en symbolisk offerfest.) Oavsett det samfundsmässiga läget så lever asatron även i Sverige, i form av fredlig, icke-politisk tro med gammalnordiska rötter. Inslag som polyteism (flergudadyrkan), naturvurm och läsning av Eddaskrifter, allting bedrivet med någon form av systematik, det är den fruktbara formen för modern asatro, så i Sverige som i andra länder.



3. Norge

I Norge finns Det norska hedningsamfunnet, som tycks innehålla även ateister och agnostiker jämte asatroende. Denna norska förening verkar ”lite proggig”. Men på papperet är de danska liksom de norska och svenska föreningarna politiskt obundna. Det första land som tillät asatro officiellt var Island. Det skedde 1973. Alla nordiska länder utom Finland har för övrigt avskaffat sin statskyrka.



Det finns även organiserade asatroende i England, USA och Australien. Många är de inte, men de finns, och de är hängivna. Och liksom de nordiska förbunden är de fredliga. Detta är modern hedendom.



4. Trosformer

Vad innebär då modern hedendom, modern asatro, modern forn sed? Det finns olika skolor om vad man ska tro. Och en sådan debatt behövs alltid. Här kan man urskilja vad jag kallar puritaner och pragmatiker. Det vill säga renhetsivrare kontra mer praktiskt lagda. Inom ramen för Eddan och äldre tradition anser i så fall en puritan att det finns en enda originalhedendom, en historiskt korrekt utövad form av asatro som det gäller att efterlikna. Pragmatikern anser gentemot detta att en sådan historiskt korrekt asatro kanske finns, men att den inte ska få inskränka på vissa uppfattningar och teorier om hur man vill att asatron ska vara. Asatro får såklart inte innefatta allt möjligt modernt, andligt tankegods, men pragmatikerna tycks mena att det finns ett visst spelrum att skapa sig en egen asatro.

Nu ska vi inte överdriva denna diskrepans. En ”forn sedare” måste intressera sig för det förflutna och för Eddatexterna. Men viss pragmatik kan medges, viss modern anpassningsbarhet, så att man kan släppa in egen kreativitet och därmed ära sina gudar på de sätt som känns rätt. Att egna önskningar och egen läggning får spela in kan få en att tänka på hinduismen, där man har begreppet ”ishta-deva”: favoritgud. Man dyrkar den gud man vill helt enkelt. Man kan, utifrån att man erkänner hela det fornnordiska pantheon med Tor, Oden, Frej osv, välja att dyrka den gud eller gudinna man gillar bäst.

De största subkulterna såtillvida har Tor, Oden, Frej och Freja. I USA tycks man ibland ha infört en ny treenighet där den kvinnliga Freja fått ersätta brodern Frej i triaden Oden-Tor-Frej. Detta kan ses som ett exempel på pragmatisk nytolkning av asatrons former. En puritan skulle kanske kalla detta ohistoriskt och fel. Men vissa former av kultisk nyordning är bara bra för religionslivet. Det visar att folk bryr sig, att asagudarna är levande föreställningar i folks sinnen.



5. Stickord

Modern asatro kan betyda mycket. Men som sagt är det en fredlig praxis. Inga blodsoffer, vare sig av människor eller djur...! Blot i form av offerfester är just religiösa fester. Tänk modern hinduism med livsbejakande ceremonier, med åtföljande gille iförd mer eller mindre tidstypiska kläder.

Jag har aldrig deltagit i någon asaceremoni. Jag känner heller inte något behov av det, inte än i alla fall. Men visst är det inspirerande med det moderna religionsbruk som heter asatro och forn sed. Stickord som ”känsla för naturen”, ”rötter”, ”nordiskt panteon”, ”årstidernas växlingar”, ”uråldrig visdom”, är vad som inspirerar mig att privat odla forn sed som en aspekt av mitt esoteriska credo. Och om någon säger att icke-dogmatisk vurm för nordisk kultur bara är nationalromantik, så säger jag: håll käften med din sinnesslöa reduktionism. Nationalromantik har jag alltid gillat. Och man kan mycket väl kalla min nordiska esoterism för ”systematisk nationalromantik”.

Jag offrar inte framför några gudabilder. Däremot hyllar jag den platsbundna tro som existerat i Sverige förr och som man med forn sed kan återuppväcka. Egentligen har nordisk tro aldrig dött ut; den sämre delen av kristen missionsnit var en mental ångvält som onödigtvis skulle slå sönder all forn sed och folktro, men helt dog inte den gamla visdomen ut. Det finns ju något som heter muntlig tradering och i denna form levde mycken halv- eller helhednisk visdom vidare tills den upptecknades av etnologer från Nordiska muséet.

Och innan det, från 1600-talet och framåt, hade man ju i detta land börjat studera fornisländska handskrifter. Och börjat inventera fornlämningar som runstenar osv.

Det forna arvet har aldrig dött ut. Så leve forn sed och folktro, leve legenderna om Asa-Tor och hans asasläkt och om vaner därtill. ”Dansen, dansen, och bekransen” gamla gudar i yster lek i midvintersolens strålar. Min Valkyria kom hit till vår fruktbarhetsrit. Ja min själ, detta, och Valhall därtill, samt Jotunheim, Nifelhem, Midgård och Utgård – där släntrar jag oförtröttligt, detta är de psykologiska landskap jag vurmar för, jämte fantasins och mytens och historiens alla andra landskap. Det är de länder där en Operativ Kunskapare av min kaliber kan gestalta sitt liv.

Forn sed är helt enkelt en möjlighet. Det är ännu ett positivt, affirmativt område för en svensk patriot att bygga sig ett credo – ett credo som både stärker honom i hans vardagliga liv, liksom det ger honom subtil kraft att stå emot dagens regim med dess futila försök att karaktärsmörda envar svenskvän. Kraften ur jorden kan, som Castaneda sa, ge en ”imperceptible jolts of invigourating energy”, och hur mycket mer får man då inte det från svensk jord, den mark på vilken mina förfäder levat och offrat – svensk jord, den jord på vilken även jag lever. Detta är min jord, detta är mitt land, det land där jag andas och hyllar allehanda makter, vare sig kristna, swedenborgska eller hedniska.


Relaterat
Bloggen Hedniska Tankar
Peter Madsen: Valhalla
Folkliv och seder i forntidens Sverige
Sveriges forntid: svioner är svear
Rolf Krakes saga
Översta bilden: Yggdrasil, världsträdet. Undre bilden: "Heimdal" av Nils Asplund.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)