Recension: Defenders of the Faith (Priest 1984)

Här ska jag recensera Judas Priests 1984-verk, "Defenders of the Faith".

"Defenders of the Faith" köpte jag på vinyl när den kom ut. Då tyckte jag nog att föregångaren, "Screaming for Vengeance", var stråt vassare. Och det tycker jag kanske än. "Screaming" var på något sätt mer äkta. Men "Defenders" är för sin del också klassisk Judas Priest. Denna platta har många intriktata aspekter.

Jag tänkte nöja mig med att närgranska tre låtar. Jag menar, inledningens "Freewheel Burning" är nog bra, men den känns som "Exciter" möter "Screaming for Vengeance". En snabb, brutal inledare som ska bringa lyssnaren på knä. Samma anslag hade man 1988 med titellåten "Ram It Down" tycker jag. Det är lite "been there, done that" över det hela.

Så jag förbigår 1984-plattans inledningslåt här plus en del annat.

Men tre-fyra låtar ska jag fokusera på. Och en lysande låt är verkligen "Rock Hard Ride Free". Det inser jag sedan jag hört den första versionen till denna, utgiven som "Fight For Your Life" som extraspår på "Killing Machine"-remastern. Den låten saknar nämligen det mesta, den är stel, har lam text. "Rock Hard Ride Free" däremot, det är samma grundlåt men med ett helt nytt, briljant intro. Och en ny text som rockar bättre. Kanske har man inspirerats av Suzie Quatros "Rock Hard" där hon i svart läderoverall far runt med en stor bas och, ja, rockar hårt. Det kanske var hårdrockens födelse...? Idén att rocka hårt var i alla fall född och Priest fulländade den på 1984-plattans "Rock Hard Ride Free".

Den låten är ett mästerverk. Där ser man att det inte alltid är så lätt att få till det. "I tell you folks, it's harder than it looks" som Bon Scott sjöng. "Rock Hard Ride Free" framstår som så självklar när man hör den, men lyssnar man på första versionen ("Fight For Your Life") inser man att det var en lång väg att gå innan man satte det.

- - -

En annan favorit på "Defenders" är "Love Bites". Jag minns när den här skivan kom och min hårdrockslyssnande kompis på gymnasiet varnade mig för denna låt. Varning för löjlig låt på B1 sa han... Jag håller med om att denna låt börjar lite stötigt med mörk percussion och "tuff" sång av Halford, men den tar sig. Låten saknar till exempel solo. Det är ovanligt för denna grupp. Detta är ett slags minimalism i sammanhanget: låtens struktur medger inget solo och man utvecklar den på dem premisserna.

Det är en varierad låt och den har sina studioeffekter. Och den har ett skönt ZZ-Top-gung. Produktionen som helhet på denna platta torde vara inspirerad av denna grupps "Eliminator" med ett "överstyrt" gitarrsound (override). Jag är ingen tekniker men fuzzet är liksom "kapat", överstyrt, vilket skapar en viss atmosfär för "Defenders". Samma effekt fanns i alla fall inte på "Screaming" 1982.

- - -

Min tredje favoritlåt från "Defenders" får bli "Heavy Duty -- Defenders of the Faith". Här har vi en rungande gånglåt à la "Take on the World" och "United", men med en extra, totalitär briljans. När allt utmynnar i kören "we are defenders of the faith" är det inbegreppet av triumf, seger och halleluja. En gyllene gryning kort sagt.

Den remasters-CD jag baserar detta på har dessutom en liveversion av sistnämnda låt. Den är OK, den något taffliga framtoningen är ändå autentisk. Och det andra bonusspåret, "Turn on Your Light", är en fascinerande akustisk ballad som sedan byggs ut med elgitarrer. Typisk Halford-Tipton-samarbete. Downing tycks inte ha varit någon balladkompositör.

"Turn on Your Light" är inte direkt originell. Och jag störde mig i början på att plektrumet liksom hörs. Plopp-ploppa-plong... Det är litegrann "fina musiker framför fin unplugged-låt" över den. Texten är för sin del en typisk "o det är synd om mig" som Halford ofta sysslat med ("Here Come the Tears", "Night Comes Down"...). Men den tar sig och elgitarrerna som kommer in efter hand lyfter det hela från det "fina" till det mustigare.

- - -

Jag äger alltså remasters-CD:n. Jag köpte även LP:n ny när den kom ut 1984. Jag sålde den senare men insåg att denna platta måste man äga, trots att spår som "Some Heads Are Gonna Roll" mm inte är essentiell lyssning. Men inalles är det en ypperlig skiva, man upptäcker av och till nya saker på den. Som "The Sentinel" som är en sjuk våldshyllning -- men vem bryr sig, det är ju en så lysande låt och lyriken har karaktär: "Dogs whine in the alleys, smoke is on the wind / and deep inside its empty shell a cathedral bell begins / ringing out its toll, a storm begins to grow"...

Och vem kan glömma den tacky målningen med "The Metallian" och Halfords prosapoetiska hälsning:

Rising from darkness where hell hath no fury and the screams of vengeance echo on forever, only those who keep the faith shall escape the wrath of the Metallian...

Undertecknat "Master of all Metal". Detta fångade mig när det begav sig och det fångar mig än idag. Rock hard, ride free -- all your life...!




Relaterat
Screaming for Vengeance
Accept: Breaker (1981)
Det bästa bandet: Judas Priest