Nyhetssvepet: Nya Tider, Motpol, full fart

Det är början av augusti 2013 och regimkritikerna är på offensiven.

Jag börjar detta nyhetssvep genom att titta på nya numret av Nya Tider (se bild). Det är nr 29 av denna veckliga printtidning. Det innehåller en hel del på sina 16 sidor. Vi får till exempel ett brett reportage om staden Detroits undergång. Det är som tredje världen i ett västland. Undergångsreceptet stavas white flight, etnifiering, kravaller, kriminalitet och industriell kollaps. Den svarte borgmästaren Coleman Young ställs till ansvar för detta, av sin rasfrände Thomas Sowell. Vavra Suks artikel visar detta för oss.

På sidan 3 i NyT skriver så Jan Tullberg, docent på Handels, om invandringens kostnader. Och han nämner dess omfattning i individer. "Under perioden 1980-2010 har Sverige fått 1.300.000 invandrare" skriver han bland annat. Vad är merparten av dessa då? Återinflyttade svenskar? Nordeuropéer med universitetsexamen? Tullberg är inte exakt inne på det, men alla vet att det för lejonparten av detta rör sig om fjärrinvandring, okvalificerad för svensk arbetsmarknad. Och att protestera mot denna utveckling är lika med frihet. Det är den befrielserörelse jag anser mig tillhöra: regimkritikernas skara.

Och jag deltar som regimkritiker här och där. Bland annat i detta nummer av Nya Tider. Jag recenserar socialarbetaren Juha Snellmans bok "Trasiga liv och bristande bot" (2013) på sid 12-13. Jag skriver bland annat att Snellman är...

... kritisk mot mångkulturen. Som när han flyttar med familjen till Jönköping. Han får veta att hans barn ska få gå i en skola med många invandrare, Råslättskolan. Han anser att detta är bra och berikande. Sedan kommer sonen hem och berättar om svenskfientlig mobbing. Snellman lyfter denna fråga: ”Varför pratar man så lite om all mobbing som svenska barn får utstå i den svenska skolan? Passar det inte in i den mångkulturella drömmen? Så vad gör politiker, massmedia och alltför många föräldrar? Offrar sina egna barn inför heliga multikultialtaren? Shame on you!” (s 140) -- Att uttrycka saker som detta i en social rapportbok är förstås fullkomligt omöjligt idag -- om man ger ut den på finförlag. Men Snellmans bok är utgiven på eget förlag. Då har han kunnat ta ut svängarna och säga vad han vill.

Detta kan man alltså läsa i Nya Tider. Den är en central spelare i mångkulturkriget. Detta är alternativ media i framkant. I nr 20 behandlade man ju, som enda printtidning i landet, Husbykravallerna; man var den enda som tycktes vilja skriva sanningen. Nämligen att det var invandrarföreningen Megafonen som stod bakom upploppet. Sådana avslöjanden, plus kultur, debatt och utrikesbevakning (många bra artiklar om Syrien, helt unika i svensk press) gör att jag kan rekommendera en prenumeration. Info om detta finns här.

- - -

Annat nytt i kulturkampen är att jag uppdaterat min Motpolsblogg. Och inte bara det, jag har gjort en innehållsförteckning. Se här. Sedan januari 2011 har jag lagt upp över 50 artiklar på denna radikalkonservativa sajt. Och ska man välja tre av dem får det bli dessa:

. Det militära: patriotism och mental stegring
. Herman Lindqvist om Sverige
. Peter Englund: kulturmarxist

Motpol är nätverket. Min blogg där heter Rent Principiellt. Den innehåller ungefär samma material som Galaxen, fast mer renodlat åt högerfrågor. Andra bloggar i nätverket är till exempel Solguru, Gudomlig Komedi, Arya Varta och Oskorei. Målet är att flytta fokus och lyfta frågor som PK-media ignorerar. Och om jag får säga det själv lyckas vi bra med det. MSM är helt besinningslös i att driva mångkultur och försvara massinvandring. Den kritik i frågan de kan komma med är helt marginell, feg, svag och kraftlös. Och det som de positivt målar upp är endast mjäkiga böcker, fega företrädare och rent snömos.

Den svenska officiella kulturdebatten är stendöd. Den är rädd, den är marginaliserad. Därför behövs Motpol. Det är en skarp aktör som skriver om en rad tabubelagda ämnen, som nationalism, etnicitet, familjefrågor med radikalkonservativ vinkel, militant heroism och annat. Och innehållet åsido så tycks mig stämningen där kampberedd, metapolitiskt redo till strid. I bloggarnas kommentarsfält hörs till exempel inget kraftlöst gnäll och inga ironier, sådant som man ser på vissa andra högersajter. Motpolsläsarna, tycks det mig, är helt övertygade om att dagens regim är sjuk och måste förändras. Exakt vad som ska ersätta regimen är öppet för debatt. Men kampanda behövs när man bekämpar en regim som enbart handlar om tvångsinvandring, materialism och nihilism. Och på Motpol finns debattmässig kampanda i rikt mått.

- - -

Vad har jag mer på hjärtat då? Egocentrisk som jag är säger jag: jag opererar, jag existerar som regimkritisk författare. Och det gör att jag är ständigt aktuell dessa dagar. Jag vet att det låter farligt skrytsamt, men samhällsklimatet idag är inte normalt. Det råder storm, åsiktsmässig storm i alla frågor. Inte bara om invandring utan om klimat, religion och andlighet, vetenskap, utbildnig, feminism -- allt. Allt är kontroversiellt; alla blir kränkta av minsta lilla, allt är brännbart. Allt blir således föremål för strid. Inte så att jag som en samuraj sitter med hachimaki om huvudet, men en kamp är det. Och jag bidrar, som synes, här och där. Och på boksidan har jag nyligen medverkat i Catahyas antologi 2011, som översättare av "Absolut Sverige" och som bidragsgivare i en engelsk antologi. Och needless to say har jag mina e-böcker upplagda fritt, som denna.

Med andra ord: det är full fart nu. Internet är ännu fritt och steg för steg tar vi tillbaka landet. Det må vara baby steps. Men framryckningen i sig är irreversibel. "I am confident the enemy is very shaky" som US Grant sa.

Läget är i ett nötskal detta: ett land där man inte får skämta om en viss religion, där man inte får diskutera en invandringskvot på 100.000 per år, där man inte får nämna i signalement att gärningsmannen hade svart hår och bruna ögon -- det landet befinner sig i en fullkomligt löjlig sits. Det är inte "1984" längre, det är "Alice i Underlandet". Och att med kraft, och metapolitiskt, bekämpa en sådan regim är en hederssak, en fråga om redlighet. Därför har jag självförtroende i denna strid. Och därför ser jag trots allt ljust på läget; kampen går ju framåt. Regimen "has gone beyond a joke" och nu är det bara att fortsätta baxa PK-liket över kanten på stupet.




Relaterat
Catahyas antologi 2011
Kulturmarxist i Växjö angriper heroisk staty
Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad