lördag 10 augusti 2013

Recension: We Were Soldiers (Wallace 2002)


Här handlar det om en modern krigsfilm. Som är bra.




Vem gillar modern amerikansk film? Inte jag. Men det finns undantag.

Jag menar, det må vara att Hollywood av idag mest skapar förflackade, nihilistiska verk som hyllar materialism och urban livsstil. Hollywoodfilm typ 1A, vare sig det är action, komedi eller historiskt drama, visar programmatiskt förakt för traditioner. Den ger oss moralkakor direkt från genusbageriet. Men det finns, som sagt, undantag. Nyligen såg jag Randall L. Wallace ”We Were Soldiers” från 2002. Den har Mel Gibson i huvudrollen som majoren Hal Moore, ledande sin bataljon i slaget om Ia Drang 14-16/10 1965.

Denna film är så bra man kan önska att en Hollywoodfilm ska vara. Den känns äkta, den gestaltar något verkligt. Det är inte bara tack vare att den skildrar en krigsmemoar. Många fina, dokumentära berättelser har havererat när de nått filmduken. Men denna film har patos. Den skildrar krigarlivets strapatser och faror som den heroiska verklighet det kan vara. Det är en modern film, det är inget flaggviftande (jo lite, i början) men det är heller inget nihilistiskt indignationsstycke.

Detta är en krigsfilm från Hollywood. Den är avsedd för en bred biopublik, men den är ändå ganska vederhäftig som skildrare av en operativ verklighet. I det följande ska jag koncentrera mig på den militära, taktiska sidan av ”We Were Soldiers”.

Moores förband var en flygburen styrka, ”Air Cav”, transporterad med helikoptrar för snabb insats. Bataljonen bestod av tre linjekompanier och en tung pluton. Det är, minus transportmedlen, ganska likt en modern svensk skyttebataljon. Understöd fick Moore från en artilleribataljon 8 km från platsen. Samt, vid ett tillfälle, av flyg. Skyraiders, Phantoms och A4 Skyhawks gör i filmen en utryckning på larmet ”Broken Arrow”, indikerande att en amerikansk enhet är på väg att utplånas. Den måste få stöd från allt tillgängligt flyg. Och den fick det vid tretiden dag 1. Även under dag 2 begärdes en Broken Arrow-attack på grund av hotande läge.

Det hela har som antytt stöd i verkligheten. Filmen baseras på Moores och Joe Galloways bok ”We Were Soldiers Once, and Young” (1992). Filmen visar pedagogiskt hur en skyttebataljon kunde strida i Vietnam. Slaget är väl valt, för senare Vietnamslag som Dak To och Khe Sanh hade inte samma koncentration. Ia Drang ägde rum under två dygn och filmen fångar väl detta tidsspann. Dess 138 minuter ger en novis en bra grundkurs i operativ-taktisk krigföring.

Bakgrunden till Ia Drang-slaget var detta: Nordvietnams armé (NVA) hade hotat ett Special Forces-läger i Vietnams högland, nära gränsen till Kambodja. Tecken tydde på att NVA-förbandet hade sin bas i grottor i Chu Pong-berget. Moores bataljon fick order att bege sig dit och söka strid med NVA. Men var det en krigslist för att få amerikanerna att göra just detta? Sant är att striden som stod tillfogade fienden förluster och att Moores underlägsna styrka, 395 man mot kanske 4.000 på NVA-sidan, höll fortet. (Moore fick en del stöd av en annan bataljon, det fanns gott om reserver, men man var lokalt underlägsna i Ia Drang-dalen. Man hade få helikoptrar och landningszonerna blev snabbt ”heta”, dvs låg under eld.)

Moores bataljon flygs in och upptar igelkottförsvar. En pluton rycker fram för långt och avskärs. Resten av kompanierna lyckas försvara sig tämligen väl. Man har eldledare som med precision leder artillerield mot de anfallande skyttelinjerna. Detta plus M-60-kulsprutor är försvarets plusvapen. Vietnameserna vet det och försöker ta sig in på närstridsavstånd. Det lyckas de med ibland. Men Moores bataljon avvärjer alla angrepp, även om det ibland ser mörkt ut.

Bataljonen har bara en granatkastarpluton på platsen som eget understöd. Artilleribataljonen är grupperad 8 km därifrån. Men så är det ju generellt för infanteriförband. Artilleriet kan gruppera 10-15 km bort och ändå leverera granater just dit de ska, även utan inskjutning vad det verkar. Träff i första granatlaget. Det var tur för amerikanerna att vietnameserna inte hade något liknande understöd. NVA-förbandet hade inget tungt understöd alls verkar det, det var bara ett talrikt jägarregemente.

Det amerikanska artilleriet var sedan andra världskriget mycket framstående. Detta räddade livet på Moores bataljon. Plus hans ledarskap. Han hade varit i Koreakriget. Hans måtto som frontbefäl var: ”There’s always one more thing you can do to increase the odds of your success.”

Detta visar det sentiment som är frontbefälets: det är krisverksamhet, man måste ha koll på mer än en detalj. Den kan bli livsavgörande. Filmen gestaltar väl denna ”striden som krisverksamhet”. Den skildrar så gott det går, i en Hollywoodfilm, en bataljonschef i strid med allt vad det innebär. Här är det särskilt tillspetsat eftersom fienden kan infiltrera deras 100x200 m gruppering när som helst. Moore måste bokstavligt talat ha fingret på avtryckaren till sin M-16 medan han leder bataljonen. Men han har förstås hjälp av sin stab, här symboliserad av fanjunkaren Basil L. Plumley, kongenialt gestaltad av Sam Elliott. Denne har en del kärnfulla repliker i filmer. Som när en fotograf dyker upp och säger att han är ”icke-kombatant”. ”Aint no such thing today” säger Elliott och sticker åt honom en M-16.

- - -

Detta och andra detaljer gör ”We Were Soldiers” till ett bra dokument för den intresserade studenten. Svenska soldater under GMU skulle definitivt ha nytta av den. Jag vet bara en annan film som skildrar striden lika vederhäftigt: Rauni Mollbergs ”Okänd soldat” från 1985. Glöm här en nyare Finlandsfilm som ”Framom främsta linjen” (2004). Den var nog vällovlig men den saknade den kombination av realism och drama som Mollbergs och Wallace’ filmer har. (Man kan förstås gilla ”Framom främsta linjen” för att den är den första och enda finska krigsfilmen som gjorts på svenska. Verket baseras på finlandssvensken Harry Järvs dagböcker.)

”We Were Soldiers” är som antytt en underhållningsfilm. Det är Hollywood. Då får man ha överseende med vissa saker, även hur det taktiska uppträdandet gestaltas. Som att hela bataljonens gruppering à la igelkottförsvar, 360 degree defense, inte framgår så bra för tittaren. Men man kan ju inte ha kartor i bild. Den enda karta som syns är en synnerligen enkel skiss, visad i en scen, som NVA-chefen har i sin grottstab. Dess ”pilar”, ”skog” med mera ser inte övertygande ut, inte som taktisk karta. Men man kan som krävande tittare inte få allt.

Som sagt, bataljons strid i en spelfilm har aldrig visats så koncist och bra. Vanligtvis brukar krigsfilmer röra sig på patrulls nivå. Det brukar bli ”ett gäng grabbar på äventyr” som Quentin Tarrantino uttryckte det. Och hans krigsfilm från häromåret ska vi inte ens tala om. Men ingen hade väl väntat sig att Tarrantino ville gestalta taktisk krigföring per se. Jag tycker även ”Saving Private Ryan” (1998) har denna eländiga patrullnivå. Man har sett det förr. Det är helt enkelt så att operationer i sig inte tycks intressera filmmakarna. Relationer mellan befäl och soldater överbetonas. Soldaters huvuduppgift är att strida, inte att bråka sinsemellan. ”We Were Soldiers” fokuserar på strid.

Den fokuserar på det. Och den har en och annan minnesvärd replik av Moore. Som hans tal till bataljonen innan man ger sig av till Vietnam:
[T]his I swear (...), that when we go into battle, I will be the first to set foot on the field, and I will be the last to step off, and I will leave no one behind. Dead or alive, we will all come home together. So help me God.
Detta är kärnfullt. Att säga att ”alla kommer att hämtas hem, döda eller levande” säger ju dels att han bryr sig om sina soldater, men även att de bör vara beredda på det värsta.

Fokuset på bataljonschefen i denna film gör att man slipper det sedvanliga utmålandet av stereotyper bland manskapet, dum sergeant, streber osv. Man fokuserar på vad det är man utbildas för, att strida. Ta därför en titt på ”We Were Soldiers”. Någon film som på samma nivå gestaltar infanteristrid lär dröja. Krigsfilmer görs i parti och minut idag men få av dem tycks ha intresse av att skildra ledarskap och operationer i sig. Framför allt om man jämför denna film med andra Vietnamfilmer, som ”Platoon” (1986) och ”Hamburger Hill” (1987), så märker man skillnaden. Dessa två är inte direkt dåliga. Men de känns aningen klichéfyllda. Och de har inte samma konsekventa fokus på striden i sig. Moore sa själv om Vietnamfilmerna att ”the movies got it all wrong”. Detta torde filmmakarna ha tagit till sig för ”We Were Soldiers” är en film som gör det mesta rätt.




Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Strandsatt
Utbrytningen
Vietnamkriget
Norman Schwarzkopf
Autentiskt foto från Ia Drang-dalen 1965.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)