Recension: Fallet Wennerström (Sundelin 1999)

Härmed en titt på Anders Sundelins "Fallet Wennerström". Den gavs ut av Norstedts 1999.

En bra författare förmedlar detaljer. Och det gör Anders Sundelin i denna bok. En sådan är hans skildring av det svenska 50-talets försvarsmakt. Han karakteriserar dess olika grenar genom att citera deras slogans på värvningsbroschyrerna, på de trycksaker som stacks i händerna på tjänstesugen ungdom. Armén, den gamla, ärevördiga försvararen av riket, hade för sin del det något fantasilösa, men raka och rättframma ”Armen behöver dig.” Flottan var lite djärvare och hade devisen ”Flottan kallar”. Snitsigast och djärvast var flygvapnet med: ”Framtid med flygande start – i flygvapnet”.

Dylika upplysningar säger mycket. Sundelin kan berätta, detaljer som dessa ger liv åt skildringen. Hans ”Fallet Wennerström” (Norstedts 1999) har allt man kan begära av en spionskildring med utvikningar i aktuell historia och säkerhetspolitik.

Det var i flygvapnet som Stig Wennerström kom att tjänstgöra. Hans bana är på ett plan beklämmande läsning: Wennerström var ju begåvad, han ville bli tandläkare men sades ha för små händer – så han väljer flygvapnet istället, havererar med en Saab B17, bedöms olämplig för divisionstjänst, blir attaché, spelar under täcket med nazityskar, sedan ryssar och amerikanare. Visst kan man i Wennerströms egna memoarer (”Från början till slutet”, 1972) notera vissa otvetydiga, intelligenta anmärkningar om läget i 50-talets säkerhetspolitiska verklighet, visst var han smart, men allt ledde ju till förräderi och säljande av svenska vapen- och försvarshemligheter för att han skulle få X antal dollar och kunna vräka i sig lyxmiddagar. De middagar som hans ryske controller alltid bjöd på sägs ha varit en motor. Sälja ut Viggen för rysk kaviar...? Man tar sig för pannan.

- - -

Det finns inget beundransvärt alls hos Wennerström. Men OK, han var skicklig som spion. Intressant i hans memoarer är vistelsen i USA under sent 50-tal. Där är det nästan legitimt att sälja hemligheter. Man behöver bara ha en firma. Sedan är det fritt fram att leva i informationssäljandets gråzon med andra länders attachéer och diplomater. Håller man sig bara borta från ryssarna kan man nog sälja det mesta. Sedan kan ju vederbörande, säg en brasiliansk attaché, sälja uppgifterna vidare till Ivan. Men man levde så i den amerikanska diplomatiska kolonin då och sannolikt även idag. Bara man har ett företag och en respektabel fasad kan man tjäna extra på att handla med hemligheter och upplysningar.

Stig Erik Constans Wennerström blev 99 år. Han föddes i augusti 1906 och dog i mars 2006. Han dömdes för grovt spioneri 1964 och satt cirka tio år i fängelse. Han var onekligen begåvad. Han skrev flera böcker, som ”Röda vingar” om det ryska flygvapnet från tsartiden till andra världskrigets slut. Och när han satt i fängelse för sitt spioneri översatte han flera böcker, som ”Pansarslaget vid Kursk” av Geoffrey Jukes (Bonniers 1974). Där kunde Wennerström till och med kosta på sig att ha en översättares anmärkning i någon detalj som Jukes missat. Wennerströms namn var utskrivet, det stod ”översättning: Stig Wennerström” så han satte inte sitt ljus under en skäppa. Varken då eller i sin karriär. Fåfänga var ett noterat drag i Wennerströms varelse.

Som sagt är Sundelins bok om Wennerström välskriven. Den har det mesta man kan begära i sammanhanget. Plus lite mer. Den har sinne för detaljer utöver grundberättelsen om Wennerström och hans förräderi. Men om man inte hittar Sundelins bok kan man läsa Wennerströms egen redogörelse ”Från början till slutet”. Den ger många interiörer från och reflektioner över kalla krigets utveckling fram till 1962. Den hör till de bättre förrädarmemoarerna jag läst.




Relaterat
Guillou hade samröre med KGB
E.7: "Jag är spion"
Min privata Operation Barbarossa
Ode till en plastsoldat i skala 1/32