Halleluja.
"Stained Class" är ett märkligt nummer i Judas Priest-katalogen. Jag borde egentligen gilla den. Den är ju från bandets klassiska sena 70-talsperiod, strax före det bredare genombrottet. Men medan jag älskar "Killing Machine" från samma år är det något som inte rockar riktigt med denna platta.
Nåja. Visst gillar jag "Stained Class". Men plattan saknar viss charm. Den är "kall-varm" på ett besynnerligt vis.
- - -
Härmed en genomgång låt för låt:
Sidan A- - -
. Exciter -- hård rock med gastryck i pedalregistret, med falsettsång som plusvapen
. White Heat Red Hot -- en låt som ger en kall-varm känsla. Vass sång, kanske för vass
. Better By You, Better Than Me -- en cover på en Spooky Tooth-låt. Med Priestbehandlingen får den mer fart. Men originalet var också bra
. Stained Class -- djupsinnig text, lite dunkel som helhet. Rak rock men vart går den?
. Invader -- kortare, enklare låt som pekar fram mot briljansen på "Killing Machine"
Sidan B
. Saints in Hell -- heroisk änglakamp i tillvarons hetare regioner
. Savage -- moraliserande text om imperialismen (You poisoned my tribe / with civilized progress...). Nog är det en solid Priestlåt, men sällskapet med de andra låtarna på denna skiva drar liksom ner den
. Beyond the Realms of Death -- episk självmordslåt, episkt solo av Tipton (solo 1) och KK (solo 2, på slutet)
. Heroes' End -- komplex låt med elegant tempobyte, Halford gör en call-and-response med sig själv i den passagen. Det är en djupsinnig text om rockhjältar som dött unga, så vitt jag förstått det
Slutsatsen då...? Jag gillar många låtar här. Men jag håller inte denna skiva, som helhet, så högt. Är det för mycket falsettskrik, är det för komplexa ämnen som avhandlas, är det en för "svår" platta...?
Jag nämnde "kall-varm" ovan och det är den känsla jag får: vass, alltför vass framtoning, men visst är det en briljant platta ändå med den rocklyrik, de riff och den generellt sömlösa konstruktion man bjuds. Les Binks trummande håller byggnaden solid; det är många tempobyten men de stör inte som i annan prog rock där låtar kan tvärstanna vid skarvarna. Då blir det "taktbytesporr". Men här är det Priest-rock i sin egen dimension; en helt egen skapelse. I denna form, på denna skiva, är det emellertid inte min absoluta favorit. Men visst är Tipton-solot i "Beyond the Realms of Death" Priest i sitt esse liksom "Invader", "White Heat Red Hot" och "Stained Class".
Relaterat
Priest: Killing Machine
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)
Unslaved: "The Soul of Western Man" with Lennart Svensson
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar