Härmed en novell från Etherion, den eviga staden. Berättare är en viss Dryber Stax, Kontrollör vid stadens Centralverk. -- Stax berättar om ett besynnerligt skede i stadens historia, om en viss högtid som beseglar stadens öde och höjer dem alla till en högre nivå. Det är en berättelse om ande och teknik, kontroll och meditation, färger och former. -- Så nu ger vi ordet till Dryber Stax och låter storyn börja, storyn vid namn "Kristallskeppet".
Det var festligt värre den där dagen. Det var, kort sagt, festivitas. Det var fest!
Orkestrar spelade, barn jublade och en procession avgick från Tempelplatsen ner till hamnen. Folk stimmade, skepp i hamnen tutade och bogserbåtar lät flodsprutorna gå i korsande mönster. Hamnen var full av liv men det talades också om
Kristallskeppet, ett fartyg från Högre Dimensioner som skulle anlända denna dag. Anlända för att ta oss med. Vart? På äventyr, bort från vår stad, bort från Etherion det ljuva, nerför floden, genom länderna och ut på galej på gränslösa hav.
Men nu var det festens dag, en celebration av att kampen mellan teknik och ande var över, en strid som rasat länge och väl men nu bilagts. Det var en fest för öga och öra, allt flödade samman i diskret harmoni. Jag skulle hålla tal mitt upp i alltihopa och det gjorde jag. Jag gick upp i en talarstol av mahogny och förklarade Etherion invigd i en högre vibration, en subtilare energi, inträdd i en fyrdimensionell värld. En stöt genomfor folkmassan, eteriska vibbar genomflöt oss; den gamla epoken med dominans, konkurrens och maskinteknik var ute. Nu gällde färgterapi, intoning, meditation och subtil teknik.
En långvarig kamp var slut. Teknik hade stridit mot ande och allt hade gått vilt till, vi hade flugit varandra i strupen och ren nihilism hotade ett tag. Så hade vi besinnat oss och jämkat våra ståndpunkter; tekniken intellektualiserades och vi hade fått en eterisk ingenjörskonst, andliga faktorer hade influerat maskintekniken och färger och former tilläts blomstra i ingenjörspalatsen.
Mitt namn var Dryber Stax. Jag var Kontrollör i Etherions Centralverk, en man som la om spakar och kollade displayer för stadens funktioner. Men i och med det nya läget, med ande och teknik förenade i ett högre amalgam, blev i ett slag min tjänst överflödig, för i de nya vibbarna fungerade vi alla som stadens styr- och reglermästare. Vi dyrkade alla helheten, insåg att staden ej existerade oberoende av oss; vi skilde inte längre mellan primärt och sekundärt, allt var staden och staden var allt. Färg, lukt och smak var lika viktiga som mått, vikt och längd. Doften av regnvåt asfalt var lika viktig som uppgiften om höjden på Centralverket.
Jag stod i talarstolen nere på Hamnplan, hade talat och fått applåder. Allt vibrerade av subtil energi. Då såg vi alla ett überskönt fartyg stäva in i hamnen, ljudlöst och gåtfullt.
Det var Kristallskeppet. Det var gjort av gnistrande glas, skimrande mineral, djup kristall. Legenderna hade som sagt nämnt detta skepps ankomst - och nu var det här.
Vi gick alla bort till fartyget, klev ombord som i trans och seglade bort till nya sfärer och nya städer. Sagan Etherion var slut, min karriär som styr- och reglertekniker var över; alla vi etherionbor var klara med vår existens i denna betingade stad. Nu skulle vi fortsätta äventyret i en obetingad stad, i ett nytt Etherion bortom Bortom.
Kanske var det lite snopet att lämna vår stad, bara som så där: att överge det vackra Etherion med sina palats och sluttningar, sina gatuschakt och parker och tempel och sin glittrande vik. Men så var det: vi skulle åka till en ny tillvaro, leva vidare i en högre vibration i Annorlunda Länder nerströms, bortom haven. Där skulle vi leva i än vackrare omgivningar, i än skönare nejder. Så sas det i alla fall.
Och det var vad som hände. Vi seglade i sann eufori nerför floden och vaggades till sömns av vårt Kristallskepp, och i drömmens land fördes vi bortom Bortom till Annorlunda Land.
Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
