Vi befinner oss i mitten av maj. De sista resterna av snödrivor har smält i Härnösand.
För övrigt kallades denna stad "Öbacka" när Lubbe Nordström skrev om den. Än idag lever begreppet: vi har Öbacka bok, Öbacka glas osv.
Men nu ska jag inte tala om Öbacka. Jag ska tala om APATIA. Som inte är lika med "apati", inte här. Nej, det handlar om en trankil zen-attityd, levande i bland annat Bhagavad-gîtâ. Själva temat i denna skrift är att finna en medelväg mellan lycka och olycka, smärta och njutning. Det hävdar till exempel Martin Gansten, och han borde ju veta eftersom han har översatt boken till svenska.
Vi kan till exempel gå till 6.7 och 6.8 i Gîtân:
Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh
Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.
Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.
Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.
Det är en medelvägslära, detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska till exempel förstås i denna mening, tolkas i denna anda om ni frågar mig.
- - -
Apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det återigen att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.
Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.
Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.
Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.
Det om detta. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.
7 kommentarer:
Bara som en randanmärkning, men nämnde Martin Gansten var sf-fan, verksam i sf-fandom, innan han blev medlem i Krishnarörelsen för att därefter, när han gafierat även från den, bli religionshistoriker och indolog.
Bara som en randanmärkning till: att antikens stoiker per se skulle ha varit ateister stämmer inte riktigt. Exempelvis Marcus Aurelius hänvisar ofta i sina Självbetraktelser till gudarna. Med det sagt kan det förstås ha funnits ateistiska stoiker, för läran lämpar sig väl för en världsbild utan tro på gudomliga väsen. Stoicismens främsta mål är som bekant, och som du väl säger, att uppnå sinnesfrid, att förbli oberörd av yttre omständigheter.
En randanmärkning till: att det skulle ha varit stoikerna som kom på ordet "apatheía" tillåter jag mig starkt betvivla. Det är helt enkelt ett ända sedan antiken förekommande begrepp för just apati. Vidare är begreppet lógos, så som det används av till exempel Herakleítos, inte alls entydigt utan mycket mångtydigt. Det kan tolkas på flera sätt och ges flera innebörder.
Randanmärkningar, som sagt.
Kör hårt,
Bellis
Vad sysslar "Bellis" med utöver självpåtagen korrekturläsning?
En radfråga bara.
Lite besynnerlig kommentar. Nåväl, Bellis heter jag på riktigt, det är ett grekiskt namn, och någon korrekturläsning förekommer såvitt jag, som yrkesverksam i förlagsbranshcen i hela mitt vuxna liv, kan se inte i mitt inlägg.
De grekiska begreppen tog jag upp just för att jag är halvgrek och ofta ser framförallt "lógos" använt på de mest besynnerliga sätt.
Fast Martin Gansten och stoikernas filosofi som korrekturläsning....?
Vilken märklig kommentar.
Nåväl.
Kör hårt,
Bellis
Vad gäller apatheia så visste jag inte att detta var ett hävdvunnet begrepp, använt före stoikerna. Men man kan väl säga att stoikerna gav det filosofisk rang och värdighet.
Att stoikerna också kunde vara gudstroende var en nyhet för mig. Där ser man.
Sedan Gansten: jag var också sf-fan en gång i tiden och stötte då på namnet Martin Gansten. Sedan tyckte jag det var kul att han blev sanskritöversättare. Vad månde bliva av den mannen? Guru för svensk vishunism?
/svensson
Lennart,
jag hoppas att du fortfarande ser dig som sf-fan ur någon synvinkel, för häromdagen nominerade jag återigen dig till Alvarpriset, som jag i själva verket anser att du borde ha fått för typ femton år sedan. :-)
Om du vill titta lite närmare på stoikernas skrifter, så kan jag varmt rekommendera Marcus Aurelius aforismsamling Självbetraktelser och Lucius Annaeaus Senecas essayer och hans 124 brev till Lucillius.
Varning dock för att tro på det som skrivs om stoicismen även i välrenommerade böcker om filosofins historia, till och med Bertrand Russells A History of Western Philosophy. Jag vet inte varför, men beskrivningarna i bland annat den av deras ståndpunkter rimmar mycket illa med vad som faktiskt står i deras egna skrifter.
Kör hårt,
Bellis
Jodå, jag var och är sf-fan, var lugn för det. Årets Alvarvända ser jag fram emot med spänning.
Marcus Aurelius... var det inte han som sa: "Det viktiga är inte vad som händer oss i livet, utan vad vi tänker om det?" Och det rimmar helt och hållet med min privata filosofi.
Om antik filosofi har jag skrivit en del i "Skallet från den kapitolinska varginnan" för övrigt, som finns att ladda ner här:
http://www.fandom.se/svensson/Antikon.pdf
/svensson
Som en kärnfull sammanfattning av Marcus Aurelius' och därmed stoikernas filosofi är det du säger helt riktigt. Vad man bör sträva efter är att uppnå och bibehålla sinnesron, trots tillvarons ständiga skiftningar.
Bland annat så här uttrycker Marcus Aurelius själv saken, i "Självbetraktelser" (sjätte boken, aforism 52):
"Du behöver inte hysa någon mening om den eller den saken och kan sålunda bespara din själ all oro. Ty tingen själva är icke sådana att de avtvinga oss omdömen."
Kör hårt,
Bellis
Skicka en kommentar