Carl-Johan Malmberg i SvD är en relativt pålitlig penna. En bildad estet, en man med akademisk cred, författare till både fackböcker och prosa. En essäist med dagspressprofil. Och i sin recension av Philip Zieglers fotobok om drottning Elizabeth II gör han en och annan reflektion. svd
Först själva objektet för recensionen: Englands drottning Elizabeth. Malmberg säger sig beundra henne. Han berättar om när han som barn såg Elisabeth på ett Stockholmsbesök och annat dylikt. Detta är personligt på ett sätt som texter i dagspressen sällan är.
Elizabeth är enligt mig inte värd att beundra. Men OK, hon har kanske en screen-presence, någorlunda ägnad att fotografera. Som just i Zieglers "Queen Elizabeth II - A Photographic Portrait" som Malmberg recenserar. Här förekommer inga filmstjärneleenden men här finns värdighet. Efter att ha läst på är jag själv inte ägnad att beundra denna monark. Hon kan antas vara del av den illuminatiska elitklubb som leder denna värld i fördärvet.
- - -
I början av sin text berör Malmberg Londonkravallerna. Minns ni dem? Jag minns dem som något annat än vad Malmberg gör: "... denna sommar som inleddes med slösaktigt prinsbröllop i Westminster Abbey och slutade med våldsamma upplopp i Londons utkanter där skadegörelsen mest drabbade redan utsatta och följdes av absurt hårda tag från rättsmaskineriet. Ett repressivt samhälle förtydligades." Det var inga absurt hårda tag. Det var nödvändiga hårdhandskar för att stävja anarki. Men så låter det i pressen, så fort polisen utövar sitt ämbete är det övergrepp.
Cameron agerade med fast hand. Han var så illa tvungen sägs det. Nästa år är det ju olympiad i London. Då måste man visa för omvärlden att man kan styra landet och garantera säkerhet. Utöver det var Camerons hanterande av krisen i alla fall taktiskt nöjaktig. Man måste våga kommendera ut 16.000 poliser om det kniper. Samt beväpna provisoriska medborgargarden. Jag tvivlar att en Reinfeldt skulle vara en dylik situation vuxen. Han skulle väl bara anta en bekymrad min och skylla allt på SD.
- - -
Åter till Malmberg. I inledningen till sin recension av fotoboken om Elizabeth II nämner han en viss dokumentär av Terence Davies. Den handlar om "det brittiska 50-talet med dess tilltagande konsumism och falska konsensus." Jag gillar slutorden här: FALSK KONSENSUS. Malmberg använder det som synes om ett annat land i en annan tid men jag tycker begreppet är användbart även i dagens Sverige.
För det är vad som präglar Sverige av idag. De sju etablerade partierna styr som fåvälde och är rörande ense om att sabotera landet, motarbeta traditionell svensk kultur och svenska seder. MSM är den ideologiska trumpeten som säger att Sverige är skit och etniska svenskar ska nöja sig med rollen som en andra klassens befolkning. Svensk strävan betyder inget: ett mångtusenårigt växttäcke rivs upp och slängs på sophögen.
Men denna konsensus i att motarbeta Sverige är just falsk. Det finns en tyst majoritet i det här landet, en omisskännlig "konservativ" strömning som fortfarande firar midsommar utan skam, som omhuldar svensk historia lite så där lagom tankspritt men ändå. Man är inte fientliga till det svenska så som eliten tenderar att vara. Man är för sina svenska rötter och sin svenska stil. Man gillar saker, man är inte hatiska till allt som man är inom eliten.
Denna tysta, affirmativa majoritet är vad som håller landet igång. Dagens självhatande stil däremot, den "... is just a passing fancy, going away".
Relaterat
Mythago Wood
Ballard
Reportage: kyrkogården
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar