tisdag 20 september 2011

Sagotid


SvD skriver om ett stenåldersfynd man gjort i Motala. Flera kranier har hittats, två av dem monterade på pålar. De torde ha haft viss kultisk funktion, kanske har de varit troféer. En fiendehövdings skalle buren som triumftecken...?

Det är gamla fynd, omkring 8000 år gamla. Det är min själ gammel-gammalt...! Rena sagotidsfynden. Rena pre-historien: inga skrivna källor finns från denna tid. Det lämnar i teorin fältet fritt åt sagoförfattare som Eva Ibbotson, som i dagarna kommit med en ny roman på svenska. Tidigare har hon gjort sig känd för skrönor som "Den stora spökräddningen" och "Häxtävlingen". Den bok som idag är aktuell heter "Jätten på Jämreborg".

Ibbotson skrev sagor och stenåldern är sagotid. Så man kan säga: en naivistisk berättarsjäl som Ibbotson har kvar lite grann av stenåldersmentalitet, denna sedd som intuitiv, drömtung och nära till symbolen.

Svensk stenålder: vad har vi för skönlitterärt om den? Jo, en viss Björn Kurtén har skrivit stenåldersromaner ("Den svarta tigern", 1978, "Mammutens rådare", 1984), som sådan en förelöpare till Jean M. Auel. Det får en också att tänka på Verner von Heidenstam, som i första avsnittet i "Svenskarna och deras hövdingar" (1908) fablade om stenålderns möte med en ny tid. Sjoket om Ura-Kaipa ger oss en bild av stenålderns sumprunkande, stenhuggande jägar-samlarfolk som lever parallellt med bronsskimrande, boskapshållande jordbrukare. Men varje sak omhuldas för sig, något gott finns i båda; en harmonisk samverkan mellan tidsåldrarna, där goda traditioner bevaras, är idealet. Heidenstam har till exempel sin empati även för Ura-Kaipa och dennes kultur trots att man ser att hans hjärta klappar för de mer hjältemodiga indoeuropéerna. En av dem är ynglingen Karilas som villat bort sig och hamnat hos Ura-Kaipas skogsfolk. Men nu har Karilas brutit sig fri och han ser sin första hembygd:
Karilas satt och såg mot den andra stranden, där han hade gått som liten, men som han sedan nästan hade glömt. Det låg ett gult sommarsken över sädesfälten och stackarna vid gårdarna, som trivsamt blinkade fram under heliga askträd. Husen var runda och överklenade med lera och hade toppiga tak. Det vimlade av människor, och han bländades och spratt till, väckt av något, som han genast kände igen. Det var bronslurarnas klang. Folket firade just en fest nere på stranden, och spjutspetsar och stridsyxor lyste som färgade solstrålar, ty allt var av brons. Kläderna var av mjukt, vitt ylle med gula kanter och sållade med smycken. De största bronsbucklorna var inlagda med mörkaktig harts. Kvinnorna bar höga halsprydnader av bronsringar, och det rika håret hölls upp med hornkammar och nät av ullgarn, genomskinliga som spindelväv.

Stenåldern åsido: Heidenstam har en heroisk syn på historien, stora dåd värderas. Gott så. Det behöver vi idag när allt högt och ädelt ska kritiseras, relativiseras, släpas i smutsen om inte helt ignoreras. Men han var också en epiker som förstod att ge scenerna djup; alltför många upphöjda, allvarliga typer gör bilden stel, något mer måste till – som punkare och bönder, dårar och tiggare. Den där udda figuren, X-faktorn och jokern i leken behövs också. Han dyker mycket riktigt upp i olika skepnader i denna bok, som råttfångaren i Karl Knutsson-novellen och samen i ”Arnljot Gelline”, en rollfigur man även tycker sig finna i romanen ”Folke Filbyter” i form av Gisle Härjason, en lappad skogspunkare av evig varaktighet, en dåre förädlad till arketyp av diktarens penna.

”Karl Knutsson och råttfångaren” är för övrigt exemplarisk, den integrerar väl högt med lågt. Heidenstam koncentrerar Knutssons livsbana med alla dess upp och nergångar (kung tre gånger) med möten med råttfångaren under sitt skynke i Stockholms stadsport. Det är som kung Lear mellan dåren och tiggaren. ”Svenskarna och deras hövdingar” visar åtskilliga prov på sådan dramatisk koncentration. Ett annat är ”Adils och hans guldsmeder”. Det är fulländad novellkonst och populärhistoria i ett, utan att pekpinnarna syns. Men pekpinnar fanns det nog, de statliga beställarna (se ovan) hade ett och annat att säga till om. Heidenstam klarade denna balansgång väl. Bäst gick det i de äldre medeltida delarna, där fanns större spelrum att dikta än i de mer kartlagda delarna av historien.

Härmed tre citat som visar briljansen i denna bok, tre slumpvisa nerslag i dess rika och överrika landskap:
När havet glittrade fram mellan Roslagsskären, öppnade Faste armarna mot den soliga havsbrisen och ropade: »Härifrån styrde hövdingen Rurik med sina rospiggar och andra svearoddare och grundade sitt stora Roslagsvälde i öster. Skulle vi vara sämre? Nu är jorden vår.»
(”Grek-konungens gårdvar”)
- - -
Som han [Karl X] nu satt där och ordade om nytt och gammalt, insteg en smärt och kraftig man. Han hette Erik Dahlberg, och det långlagda ansiktet var djupt tankfullt. Med sina rena seder, sin kunnighet och sitt belevade sätt var han urbilden för en äkta nordman. Det var alltid frisk och sval luft omkring honom som kring en tall på ett högt berg.
(”Östersjöns nyckel”)
- - -
Det var redan nära på full dager. Yrvaken rev sig skepparen i håret och gnuggade ögonen. Hell dig, vackra skärgård, så din morgonbris kan friska på! Det är just en kultje, som kan få en gammal skuta att kila. Bara att hissa seglet, så lappat och uselt det är. Och så lägga ut. Lätt i håg, lätt på våg. Och så tobaksdrossen under läppen. Sol och vind, brun om kind. Se, det är en sann skeppares liv.
(”Snillenas konung”)

Vill man ha en lärd, lysande, diktad-men-ändå-sann exposé av Äventyret Sverige ska man läsa denna bok. Det är stenålder, vikingatid, högmedeltid, nyare tid och stormaktstid fram till 1800-talets fredsepok, allt avslutat med en återkomst till Ura-Kaipas gravdös av några samtida ungdomar:
Det var en skara ungdom, som var ute på strövtåg och nyss hade sökt en stunds skydd under de höga träden. Och se, bredvid en bräckt och splittrad fura stod på den soliga gläntan en gravdös av hopvältrade block och med en stor häll till tak.

»Det här måste vara Ura-Kaipas grav!» utropade en halvvuxen yngling och lade stadigt och fast sin hand på kanten av hällen.

»Karilas, Karilas!» ljöd det som en viskning under hällen. »Redan på stämman känner jag igen det gulskinande folket. Karilas, Karilas!»

Men viskningen var så svag, att det knappt var någon annan än ynglingen, som hörde orden. Den lät mer som ett prassel i den stillnande vinden.

Silvergrå mossa täckte stenarna, och på hällen syntes ännu de små gropar, i vilka trälar och fränder efter gravölet länge hade fortsatt att bränna sin offerkåda. - - - Nu stod där den unga skaran, klädd som det är bruk i våra dagar, ty det var nu i år som är. Hallonsnår med mogna bär klängde mellan stenblocken, och ynglingen hette inte Karilas, men han var Karilas' ättling och honom påfallande lik. Jag är inte ens fullt säker, att det inte var du själv, just du, som nu sitter och läser den här raden. Och var det inte du, så gå ut i skogen eller upp på höjderna med dina vänner, eller gå ensam, ty där finner du Ura-Kaipas gravdös!

Just dig var det, som han sökte med sin viskning, fast du växer till en fri man och aldrig vill låta sälja dig till någons träl. Något av dig, något av din egen varelse var också med redan i dina fäders verk och strider, liksom något av dig alltid skall leva kvar i dina efterkommande intill sista led.

Det är ord och inga visor det. Vi skapar själva vår historia genom att intressera oss för den, läsa om den, söka dess spår i skog och mark. I dessa förnekelsens dagar kan man därför själv bidra med något positivt blott genom att tänka, drömma och relatera till Sveriges historia, dess gestalter och lämningar. Inget hindrar oss, vi är fria män, fria att skapa vår framtid på basis av det förflutna.

Relaterat
Karolinerna
Folksagor
svd svd ab dn
Illustration av E. Berggren: nutida ungdomar kommer till Ura-Kaipas gravdös.

2 kommentarer:

biiru sa...

Jag kom över ett exemplar på myrornas av svenskarna och deras hövdingar.

Jag har bara läst första berättelsen om uri-kaipa och kan inget annat än rekommendera

Svensson sa...

Det var trevligt att höra. Heidenstam för något av en undanskymd tillvaro i den svenska läsekretsen. Men han är värd en renässans; han hade bredd, han hade djup, mer djup än, säg, Frans G. Bengtsson som var något av en arvtagare i genren svensk heroisk historiefiktion.

Ska man nämna en modern svensk som skrivit sagoaktigt och bra, så blir det nog Bertil Mårtensson med trilogin "Maktens vägar" (1980-83). Det är en fantasy, den handlar inte om Sverige utan om påhittade länder, men rollen som fanbärare för svensk sagoton fullgör Mårtensson med bravur. Han är nämligen inte svulstig som en annan lundensare, Ohlmarks, utan har en både modern och trovärdig sagokänsla i sitt narrativ. Det är en berömvärd balansgång: progressiv traditionalism kan man kalla det.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)