Carl Fredrik Hill var en svensk målare som blev galen. Han ställs ut på Valdemarsudde till och med 29 januari nästa år.
Walter Benjamin hade en särskild avdelning i sin bokhylla: "galna författare". Jag antar att han, likt fallet Hill, menar kreatörer som varit klinsikt galna. Hill använde till exempel bara två färger mot slutet, kadmiumgult och pariserblått. Motiven var också sant sjuka, man blir störd, man blir berörd. I alla fall med facit i hand kan man se det annorlunda i dem.
Vi kan som vissa (som Ekelöf) se det spännande i dessa motiv, det konstnärligt utmanande: här tänjs gränserna. Men att vara sjuk, sinnessjuk är nu inte roligt. Då blir konsten en väg ut eller nödventil.
En musiker som blev galen var Syd Barrett. Beundraren och artisten Robyn Hitchcock frågade sig vid dödsbudet hur Barrett hade det i den där dimman, varför han inte berättade om den. Sannolikt hade Barrett det usel i sitt tillstånd. Han led så som man gör när man är själssjuk.
Galna författare då...? Vi har ju en Mervyn Peake som väl får räknas dit. Han har kallats "en bildkonstnär på upptäcktsfärd i språket"... Han bryter mot litteraturens regler eftersom han inte vet att de finns.
Nietzsche blev galen mot slutet. Här var det ett slags hybris som inte jag finner så mycket kreativt i just nu. "Varför jag skriver så goda böcker" kunde han skriva om på slutet. Den mer eller mindre ordnade Nietzsche som avslöjar och finner absurditeter i vår tid, den Nietzsche som ironiserar och finner glädjen i en ros, det är mer i min smak.
- - -
Sjuka tänkare, galna författare...? Nog har västvärlden sin del av dessa. Det är lätt faustiskt att vara ett vilsegånget geni i sin vindskupa. Här kommer romantiken in: man beundrar dessa galningar. Men att vara kliniskt galen är nu ingen dans på rosor. Det är att leva i helvetet.
Men man förstår också romantiserandet. Vi romantiserar ju hevetet à la Milton i Paradise Lost...
En musiker som blev galen var Syd Barrett. Beundraren och artisten Robyn Hitchcock frågade sig vid dödsbudet hur Barrett hade det i den där dimman, varför han inte berättade om den. Sannolikt hade Barrett det usel i sitt tillstånd. Han led så som man gör när man är själssjuk.
Galna författare då...? Vi har ju en Mervyn Peake som väl får räknas dit. Han har kallats "en bildkonstnär på upptäcktsfärd i språket"... Han bryter mot litteraturens regler eftersom han inte vet att de finns.
Nietzsche blev galen mot slutet. Här var det ett slags hybris som inte jag finner så mycket kreativt i just nu. "Varför jag skriver så goda böcker" kunde han skriva om på slutet. Den mer eller mindre ordnade Nietzsche som avslöjar och finner absurditeter i vår tid, den Nietzsche som ironiserar och finner glädjen i en ros, det är mer i min smak.
- - -
Sjuka tänkare, galna författare...? Nog har västvärlden sin del av dessa. Det är lätt faustiskt att vara ett vilsegånget geni i sin vindskupa. Här kommer romantiken in: man beundrar dessa galningar. Men att vara kliniskt galen är nu ingen dans på rosor. Det är att leva i helvetet.
Men man förstår också romantiserandet. Vi romantiserar ju hevetet à la Milton i Paradise Lost...
Och visst kan galenskap fascinera. Se till exempel C. F. Hills målning av en profet som predikar bland isbjörnar, spyende vatten som fontändjur -- gåtfullt, fascinerande, fantasirikt bortom allt förnuft. Hur gör man för att hitta på något sådant? Det är därför Ekelöf vurmar för den sjuke Hill och Robyn Hitchcock för den sjuke Barrett. Det är avundsjuka, konstnärlig förundran över att kunna skapa så där obetingat, obehindrat, synbarligen lekfullt som ett barn.
Edit 25/9: SvD:s Anna Brodow Inzaina berör detta med Ekelöfs fascination inför den sjuke Hill. Själv föredrar hon den friske Hill, landskapsmålaren som var nog så nydanande. Jag kan förstå det men måste själv erkänna att Hills sjukdomsmåleri är oerhört intressant. Det öppnar upp för den surrealism som Ekelöf gillade: Dali och Magritte för att inte tala om poeter som Rimbaud och dadaism. Surrealismen kan då kallas "kliniskt friska konstnärer som vill skapa som om de vore galna". Galenskapsdyrkan kan i och för sig gå för långt men grundsatsen är vital: att nå ner till de omedvetna skikt där verk sådana som Hills "Profet" uppstår.
Att intressera sig för galna konstnärer är fullt legitimt. Man ska bara akta sig för att idyllisera sjukdomen. Och man kan inte rå för att man är frisk: bara för att man är mer eller mindre psykiskt OK ska det inte hindra en från att inspireras av galen konst, av motiv som fångar psykiska landskap, otillgängliga för den sedvanliga geografins mätinstrument.
Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
dn svd ab
Edit 25/9: SvD:s Anna Brodow Inzaina berör detta med Ekelöfs fascination inför den sjuke Hill. Själv föredrar hon den friske Hill, landskapsmålaren som var nog så nydanande. Jag kan förstå det men måste själv erkänna att Hills sjukdomsmåleri är oerhört intressant. Det öppnar upp för den surrealism som Ekelöf gillade: Dali och Magritte för att inte tala om poeter som Rimbaud och dadaism. Surrealismen kan då kallas "kliniskt friska konstnärer som vill skapa som om de vore galna". Galenskapsdyrkan kan i och för sig gå för långt men grundsatsen är vital: att nå ner till de omedvetna skikt där verk sådana som Hills "Profet" uppstår.
Att intressera sig för galna konstnärer är fullt legitimt. Man ska bara akta sig för att idyllisera sjukdomen. Och man kan inte rå för att man är frisk: bara för att man är mer eller mindre psykiskt OK ska det inte hindra en från att inspireras av galen konst, av motiv som fångar psykiska landskap, otillgängliga för den sedvanliga geografins mätinstrument.
Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
dn svd ab
Målning: Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar