torsdag 22 september 2011

Tyskar som skriver om tro och tradition, finns det?


En rad tyska författare gästar bokmässan: Ferdinand von Schirach, Silke Scheuermann och Nina Hagen.





Nina Hagen kommer med memoarer som bland annat tar upp hennes religiösa sida. Att be till Gud, bekänna synder och vara from är sedan länge ideal hos denna punkdrottning. Det visste jag inte. Jag har bara lallat med i hennes version av Sarah Leanders "Ich weiss es will einmal ein Wunder geschehen". Den förekom först i filmen "Die Grosse Liebe" 1942. Leander framför i filmen sången för en hänförd publik av idel soldater.

"Tysk höst" skriver AB idag 22/9. Man recenserar även Hertha Müllers debutroman. Så det är lite tyskt på gång dessa dagar. Tyskland per se intresserar mig. Främst då dess äldre, tidigare författare. Kulturlivet i dagens moderna, samtida, lobotomerade 2011-republik säger mig föga. Landet är fördragsmässigt vasall under USA och det speglas i kulturlivet, där nedvärderande av egna traditioner är norm och ignorans av gångna seklers lust och kval är högsta mode. Frånsett Hagens fromma hågkomster tycks negativism och autodestruction vara fallet. En Silke Scheuermanns nihilism kanske är ärligt upplevd, den kanske skildrar samtiden, men det betyder inte att jag måste gilla den. von Schirachs snusförnuftiga skildringar av brott och Hertha Müllers frosseri i oförlöst elände får mig att bli pessimist över tillståndet i dagens tyska nation. Är detta det bästa de har, är detta vad som är värt att översätta?

Nej, ska det gälla tyska författare söker jag mig till gångna storheter. Den på svenska aktuella "På Marmorklipporna" av Ernst Jünger visar en förbundenhet med tradition och dans, skildrande som den gör hur forna ideal blir ett försvar när skogstokarna anfaller. När det gäller livet kan man inte bara hänvisa till hur allt är meningslöst. Jünger dog 1998 men hans verk har ännu vital lyskraft, en fyrbåk för tro, trygghet och tradition som dagens bokpublik skulle må bra av, svältfödd på böcker som de som kursas på bokmässan. I "Heliopolis" målade Jünger till exempel upp traditionens makter i strid mot titanism och tekniska goliats. "Der Arbeiter" var kronan på Jüngers teoretiska verk anser han själv: här fick sig den kulturfientliga teknokratvärlden en skarpsinnig iakttagare och kritiker.

En samtida till Jünger var Oswald Spengler. Denne kunde ge samtiden relief med perspektivet bakåt. Dagens kultur har kört slut på sitt krut, kreativiteten från gamla tider är inte för handen längre. Allt som återstår är stilupprepning, ironi och postmodernism. Den sistnämnda termen använde inte Spengler, han dog 1936, men han fångade dess anda.

Så den som vantrivs i dagens tyska kulturklimat har en del att hämta i flydda tider och dess författare.




Relaterat
Dynontologi
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
ab ab ab ab svd svd svd svd dn dn dn

2 kommentarer:

Helena Palena sa...

Oj, så mycket du skriver. Beundransvärt. Tyskland! Tyskland! Brukar säga att jag tycker om Tyskland och att där finns dom duktiga. Går inte hem i alla läger. Men det har blivit ändring på det. Nu är det legitimt. Allt går i vågor. Men tyskar är ett duktigt folk. Tänk bara hur dom går genom en dörr. Fint. Trängs inte i motsats till oss. Slänger igen. En tysk stänger fint.

Svensson sa...

Sant, tysken har ofta polityr. Säger Sie - ni - till sina överhetspersoner.

Tyskland fick sin politiska återförening på 90-talet och med den kom även en kulturell revival här i Sverige. Kjell Alinge sa att man borde lära sig tyska, tjejer åkte även till Tyskland som au pair (hände aldrig på 70-80-talet), tyska författare som Spengler och Jünger fick en smärre renässans. Idag lider Tyskland som vi alla under PK-ismen men nog finns det potential där hos våra sydgermanska bröder.