onsdag 21 september 2011

Heder åt Ahlmark


1994 gav Per Ahlmark ut boken "Vänstern och tyranniet". Efter den blev det omöjligt att kalla sig kommunist säger PM Nilsson. Ahlmark visade här en gång för alla hur radikalvänstern stött Pol Pot, Mao och Stalin och kommit undan med det. Men nu luftades allt, byken tvättades offentligt. De utpekade protesterade såklart, hela det svenska kulturlivet avfärdade Ahlmark, men boken blev ett trendbrott. Varumärket "kommunist" fick sig en törn det inte hämtat sig från. Idag återstår bara kulturmarxism och negativism.

Så jag lyfter på hatten för Ahlmark som idag kommer ut med sina memoarer ("Gör inga dumheter medan jag är död"). Man kan där möta allt det negativa som Ahlmark må representera (humorlöshet, påstridighet, uppskruvat tonläge) men jag tänker inte gå den vägen här. Ahlmark var en fighter, en underdog i den välbehövliga, länge emotsedda striden där vänstern skulle synas i sömmarna. Och långt om länge visar det sig att det extrema vänsterfolket inte har något att sätta emot. Så, mina vänner, vinns virtuella strider: dels med texter och debattböcker, men också med TIDEN som bundsförvant. Tiden sållar bort slaggen och visar vad som var rätt och klokt och vad som var puckat och skevt.

- - -

Den svenska elitens förhållande till nazism och kommunism är komplicerat. Man kunde till exempel ha väntat sig att de som stått på radikalhögerns sida under andra världskriget skulle få lida för det. Men nej, folk som Sten Carlsson och Alf Åberg accepterades tyst av eliten. En sådan som Per Engdahl fick det förvisso svårt men han höll högre profil. Gjorde man en stilmässig avbön var man välkommen i salongerna igen.

Så var det strax efter kriget. Men även när 68's radikalvänster seglade upp lät man nazisterna vara. Proggarna tänkte väl att granskar vi dem granskar de oss: radikala ytterligheter som berör varandra. Om detta skrev Bosse Schön i "Där järnkorsen växer".

Sedan kom 1990-talet. Då började vi i Sverige plötsligt granska både bruna och röda. Helene Lööw och Thomas Hübinette skördade lagrar med sina exposéer över radikalhöger då och nu. Och parallellt kom en uppgörelse med vänstern med Per Ahlmarks "Vänstern och tyranniet" som portalverk. Alla hatade denna bok då, när det begav sig. Men nu ser vi ju att det är en klassiker. Man kan inte förtiga sådant här.

Har man hyllat Hitler får man stå för det. Har man hyllat Pol Pot, Stalin och Mao ska man också stå för det. Sentimentet var tills nyligen att högern är instrinsikalt ond, vänstern intrinsikalt god. Detta försvar gjordes inför Ahlmarks påståenden 1994 men nu går det inte längre. Sentimentet har ändrats på denna punkt. Samhällsklimatet är förändrat. Så jag säger, utan ironi: tack för att du bidrog till det Per Ahlmark.

Då frågar man sig: hur ska vi göra för att ändra dagens samhällsklimat, dagens sentiment? Det där invandringskritik stämplas som rasism, islamkritik som islamofobi? Svaret är bara att vi ska ändra det, med denna blogg och annat. Perspektivet man får från Ahlmarks verksamhet är att det hela kan komma att ta tid. Men det kvittar ty rim och reson måste få råda. 1970-talet kallades "det galna årtiondet" men vad är då 2010-talet med sin mobbing av SD:are som utför legal parlamentarisk verksamhet, med folk som förlorar jobbet för att de kritiserar invandring, med utfrysning av alla röster som går bortom sjuklöverns agenda...?

- - -

Ahlmark har även varit poet. Tre verk gavs ut på 1980-talet. 1983 kom han till exempel med samlingen "Visum" där han diktade om Olof Palme. Han gjorde det under kod ("Eminensen - tal till en politiker år 2000") men den som kände till den palmeska retoriken fattade direkt vem som var måltavlan:
Nån släpper liknelser som luft
Låt flytta fram en position och vägra
riva några broar men sparka
andras attentat till avfallskvarnen. Skylta
de sår vi fick i bakhåll och ta
strid för land och svaga. Din stolthet
och rutin: att slunga Davids sten
Bord duka dig (med Svenssons frestelse)
och ständigt ärva ett konkursbo...
Ben i myllan, ögonen i skyn
Evigt mode: slängkappan i vardagsgrått
Och gudar som arkivet stoppat upp
får bräka bifall i ditt
tolkningsföreträde

Det här är bra ännu 30 år efteråt, även sedan de strider det gällde lagt sig. Man märker den ahlmarkska glöden, för att inte säga hatet. Kärlek och hat är tillvarons drivkrafter och hatet mot Palme har här förädlats till sång.

Relaterat
Den svenska vänsterns historia
Jag är nationalist
Helena Palena om Ahlmark
svd dn
Detalj ur målning av Jan Brueghel den äldre.

Inga kommentarer: