Varricchio om Breivik

Den 8 maj i år publicerade SvD en understreckare. Den handlade om Breivik. Den var rätt bra. svd dn

Det var Isabella Varricchio som skrivit den, fil.stud på mastersnivån på Södertörns högskola. Hon är lagom establishment, fördömande Breivik med en passage som "gråter till sina egna patetiska propagandabilder", men i övrigt var hon tämligen rättvis mot mannen. Det var inte som det brukar när Breivik analyseras i MSM, detta var ingen uppvisning i nålstick och raljans. Nej tvärtom: detta var en högklassig, vederhäftig analys. Hon erkände norrmannen som det fenomen han är.

I "Breivik skapar sin egen legitimitet" går Varricchio i närkamp med fenomenet Breivik. Breivik mördade enligt egen utsago AUF-politikerna som en försvarshandling, som ett slags nödvärn. Varricchio anser detta möjligt att ta på allvar. För...

... det är inte bara påstådda galningar som handlar i nödvärn och därmed frihetsberövar eller dödar ett stort antal människor. Agerar inte de flesta stater och krigsallianser utifrån en liknande princip när de väljer att gå in i ett land med väpnade styrkor för att skydda en viss etnicitet eller ett politiskt och/eller religiöst läger mot ett annat? Handlade inte exempelvis Bushs regering i nödvärn när de tog beslutet om en militär intervention i Irak för att hindra landets utveckling av kärnvapen? (...)

[M]in poäng är att man bör vara uppmärksam på vilka handlingar som utpekas som sjuka, obegripliga och oförlåtliga och vilka som inte gör det. Vems sanning bestämmer hur många liv som är värda att offras? Och för vad? Kanske skulle Bush och Nato skriva under på det Breivik sagt under förhören om att ett litet barbari ibland är nödvändigt för att stoppa ett större?

Det är ett intressant anslag. Det anger ramen för det som komma ska i Varricchios analys: hur Breivik antar rollen av en stat. Han blir suverän. - Breivik har nämligen agerat som en stat. Han har förklarat regimen krig. Varricchio benar sedan ut begreppen kring stater, terrorister och "homo sacer". Detta begrepp har myntats av italienaren Giorgio Agamben. Homo sacer är en fredlös, fri aktör som starkt påminner om Ernst Jüngers anark. Denne anark ville ju göra sig till motpol, ja mer än så, till pendang till monarken, dock ej genom våldsdåd. Denna pendang skulle innebära en position som gör honom till likvärdig med monarken, varken till undersåte eller fiende. Och Breivik har genom att utföra ett dåd på den nivå han gjort blivit en sådan homo sacer/anark, han har kommit på jämställd fot med regimen. Han har blivit suverän säger Varricchio:

Anders Behring Breivik har gjort sig själv till en homo sacer men i och med detta även blivit en suverän. Med stor sannolikhet kommer norsk domstol att göra ett undantag och tilldela honom ett straff som ligger över ordinarie straffskala, ett undantag som förmodligen kommer att innebära livstids inspärrning. För Breivik, väl medveten om detta, finns ingenting att förlora. Han behöver varken be om vår förlåtelse, vårt godkännande eller vår sympati, utan står fri att avfärda frågor, raljera åt åklagarna, vara likgiltig inför offer och anhöriga och gråta ogenerat till sina egna patetiska propagandabilder.

Genom att ha fråntagits statusen som vanlig brottsling på grund av det exceptionella brott han utfört, kan han i sin tur diskvalificera det norska rättsväsendet och begära de straff – frigivning eller avrättning – som han med säkerhet aldrig kommer att få. Breivik är inte den brottsling som efter några år i fängelse skulle kunna återanpassas till samhället, eftersom detta är en plats som inte längre finns till för honom. Varken den norska allmänheten eller Breivik själv kommer att vilja ha mer med varandra att göra när rättegången väl är avklarad lagom till midsommar och det finns knappat någon som officiellt kommer att tilldela honom det martyrskap han eventuellt fiskar efter.

Man kan säga: Varricchio har som få andra svenska skribenter lyckats fånga Breiviks särart. Hon har gjort det speciella med honom och hans dåd rättvisa. Och ännu ett erkännande av Breiviks "metod i galenskapen" är detta:

Man kan beskylla Breivik för nästan allt, men inte att han saknar principer. Och få människor skulle följa dem så ovillkorligt. Själv anser han att det han gjorde var nödvändigt och handlingens radikalitet är avhängig denna nödvändighet och tvärtom.

OK, fine. Mot slutet återvänder så Varricchio till detta med suveräniteten:

[Breivik gick inte] till angrepp mot den grupp hans rasistiska idévärld främst vänder sig mot, muslimerna, utan mot makten, mot de politiker som styr Norge i dag. Han har således skapat en egen suveränitet, inom men också utanför den etablerade ordningen som han är född och uppvuxen i och som han nu, öga mot öga med dess rättssystem, envisas att vilja hålla sig på jämbördig nivå med.

Genom sin kompromisslösa positionering förkroppsligar Breivik den suveräna staten i sin rena, mest transparenta form, som en nomos basileus, lagen som enväldig kung. De som har följt de ingående förhören med denna ensamma gärningsman har fått en närmast unik inblick i mekaniken bakom undantagstillståndet; hur man mot all vedertagen norm ger sig själv en legitimitet utifrån vilken en egen logik konstrueras och rättfärdigas.

(...)

Breivik kommer att bli juridiskt fälld, men hans egna politiska status kommer, så länge han är sin övertygelse trogen, att förbli oantastlig. Och i egenskap av denna är han omöjlig att straffa.

Voilà den moderne terroristen med drag av jüngersk anark. Tack för den analysen Isabella. Jag är och förblir motståndare till detta våldsdåd men detta inlägg gav onekligen saken djup. Breivik kan göra vad han vill, han kan virtuellt komma och gå mellan allvar och skämt, mellan engagemang och likgiltighet, mellan krav på avrättning, frisläppning eller medalj. Han har utfört ett våldsdåd som approcherar en krigshandling, han har förklarat staten Norge krig. Och givet att han blir dömd har han ändå lyckats med att placera sig i något slags unik position, det som Varricchio förtjänstfullt skissar: suveränitetens position.

Han är inte längre undersåte, inte medborgare i en demokrati. Och inte kraftlöst offer, inte anonym stigman. Han är regimens motpol, dess juridiskt jämställde. Han är formellt föremål för straff men, så länge han står för det han gjort, "omöjlig att straffa" som Varricchio alltså menar. Och detta är en besk medicin för PK-regimen att svälja.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)