Science fiction: exopolitik

Se där en pretentiös rubrik på detta inlägg. Jag hade tänkt skriva "Ufo och science fiction" men det låter ju så billigt, så lågklass. Dock berörs ufo här så sluta läs, du som är för fin för detta narrativ.

De flesta sf-författare, -kritiker och -läsare gillar nog spekulationer över utomjordiskt liv. Men man brukar vara skeptiska till detta narrativ om det blir mer handfast, om det talas om verkliga besök här på jorden av främmande rymdskepp. Emellertid sa den amerikanske sf-författaren Frank Herbert en gång, i samband med Dune-filmens premiär 1984, att han trodde på ufo (källa: det engelska nyhetsfanzinet Ansible). Herbert ville i sammanhanget tona ner implikationerna av det hela, han var bara öppen för möjligheten av extraterrestriella besök på jorden.

Hans romaner om planeten Dune har annars vissa esoteriska drag. Man har sin religiösa relation med sandormar och den drog de producerar, möjliggörande trans och skådande in i framtiden. Mental träning är ett tema; man reciterar en litania mot rädsla ("the litany of fear") för att komma över själsdödande ångest. Så här låter ramsan:

I must not fear.
Fear is the mind-killer.
Fear is the little-death that brings total obliteration.
I will face my fear.
I will permit it to pass over me and through me.
And when it has gone past I will turn the inner eye to see its path.
Where the fear has gone there will be nothing.
Only I will remain.

Filosofin som ligger till grund för detta sägs komma från Krishnamurti. Denne utmålades som en gudsinkarnation hos teosoferna, men hoppade sedan av och blev en sekulär guru istället. Man kan kalla honom en lagom-andlig guru, lämplig att inspirera en creddig vetenskapsmänniska som Frank Herbert. Herbert hade dock vett att ge sitt verk andlig prägel. Dune-serien står för mig ganska ensam i bred sf som ändå har esoteriska bottnar. Mer om Dune här. Läs om symbolism, ökenvärld och hippiefilosofi under Arrakis' flyende månar.

- - -

Ufo förekommer marginellt inom vanlig sf, men dock. Ta t.ex Robert Heinleins "The Puppet Masters" (1951), om en utomjordisk art som lever som parasit på ryggen av folk. Den tar sig till jorden som parasit på tefatsmänniskor vars ufo bärgas i romanens början. Rätt rafflande. Och en halvseg film med Donald Sutherland från 1990-talet. Boken finns på svenska som "Styrd av det onda" (B. Wahlströms förlag 1980).

Annars är ufo och esoterica lite anatema för sf-folk. Det går inte hem sociokulturellt i sf-världen. Det blir en kulturfråga, en fråga om seder och bruk, vad som passar sig i ett visst sällskap. Man möts av väldiga protester om man i sf-rörelsen luftar intresse för ufo. En viss Dénis Lindbohm möttes av hån av sf-gänget när han blev öppet esoterisk. Men han härdade ut. Men jag gissar att några sf-människor i det tysta torde läsa och inspireras av ufo-fall. Själv anser jag att man som spekulativ människa måste uppsöka gränsmarkerna och verka i skymningsljuset.

En viss Bertil AG Schalén i Lund var en sådan gränsfallsmänniska. Han kände Dénis, han skrev i sitt fanzine om ufo, sf, ockultism och allt som gör livet värt att leva. Fanzinet hette lämpligt nog Borderline. BAGS har sin nisch inom paganism idag. Gotta love him. Hans fanzine inspirerade mig när det begav sig. Han skrev till och med om Ashtar, nämnd i denna Flashbacktråd.

- - -

Ren sf som handlar om ufo:s stöter man inte på så ofta. Visst, vi har en Whitley Streiber. Men han skrev ju om de där Grey Aliens som idag inte förekommer på jorden längre, som är historia och ointressanta vad mig beträffar.

Ufos och sf är ett problemfyllt äktenskap. Men det är egentligen inte så konstigt. I bred, läsbar sf, där behövs kanske inte några ufo:s. Jag menar, som sf-diktare vill man ju skapa sina egna narrativ, sina egna aliens och sina egna världar. Då känns det osexigt att reducera det hela till ufo-fallets rapportprosa, att hänfalla till ufo-världens redan etablerade narrativ.

- - -

Kanske är mången sf sant stellär ändå. Den är kanske kanaliserad som jag var inne på nyss, bara det att författaren inte vet om det...? C. S. Lewis Perelandra-trilogi sägs ju ha kanaliserade passager. Jaha, och hur vet man det då...? Skrev Lewis i sin dagbok: "Fick i natt en vision av en planet med rosa himmel. Wow, det måste jag skriva om!" Så är det kanske: man får alltid ingivelser, skapandet är alltid inspirerat - in spiro - är alltid i anden.

"Kanaliserad sf" blir lite en självmotsägelse eftersom kanaliserade budskap ju är mer eller mindre färdiga, bara lätt färgade av sitt medium. De är inte fiction. Man kan nästan säga: ju mer kanaliserad, ju mer färdigformulerad von oben, desto påvrare stil. Vi läser idag kanaliseringar på Ashtar Command, Saint Germain blogg osv. Och dessa texter är i sig nyttiga. Men stilen kan vara lite enahanda. Säger jag detta blir jag väl persona non grata i den ascension som ska komma senare i år, men iaf, att läsa kanaliseringar av stjärnbudskap kan bli lite enformigt. Vi bör läsa dem, visst, men många av dem är lite abstrakta. Och långa, utan mellanrubriker = svårlästa. Då behövs stil och form, då behövs en författare.

- - -

Nu ska vi inte vara enkelspårigt konstnärliga och stilpjunka dagen lång. Kanaliseringarna av idag är också, när det vill sig, som sf. Se bara dessa på Brother Veritus sajt: "Galactic Wars I" och "Galactic Wars II" innehåller, kan man säga, feta scenarion för romaner. Men jag hinner för egen del inte skriva dem. Och 21/12 i år är det ascension time. Hänryckning. Soul harvest. Men om man orkade skulle man gärna sammanfatta det väsentliga innehållet i dessa länkar för folk, blogga om det och så. På temat: Sf - don't just read it - live it! An interstellar spaceship, coming soon to a backyard near you"...

Dock: leve stjärnresornas narrativ, i kanaliserad form eller gestaltad av en sf-författare...! Vi är alla stjärnstoft och den mesta sf:en torde i slutändan vara astralt inspirerad. För motsatsen, en direkt negativ, icke-andlig sf är svår att tänka sig. All sann sf har ett metafysiskt drag. Med stjärnor och planeter och framtid blir berättelsen per automatik metafysisk: verklighetens natur blir i en sådan story med nödvändighet lite flytande, läsaren måste bilda sig en uppfattning om vad som sägs. I jämförelse är en kriminalroman mer vardagsmässig och common sense: "man vet vad man får".

Denna distinktion tror jag är fruktbar. Kriminalromanen är, har det sagts, epistemologisk, den är kunskapsteoretisk. Detektiven löser en gåta, han når SVARET som han på slutet lägger ut för en förstummad menighet. Sf-romanen är för sin del metafysisk, den ifrågasätter varat på ett helt annat sätt. Själva verklighetens natur sätts under lupp och skapas av läsare och författare i ett slags samarbete. Det är för mig den främsta lockelsen med sf: man deltar som läsare på ett helt annat sätt än i den realistiska romanens common sense-värld. I sf måste man skapa sig en bild av främmande världar, främmande väsen.

Allt ligger i stöpsleven. Sf är till sin natur spekulativ. Robert Heinlein föreslog t.o.m att förkortningen sf borde stå för speculative fiction, inget annat.




Relaterat
Dénis Lindbohm
Niven: Ringworld
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik