lördag 10 juni 2023

Några rader om Judas Priest

In Swedish... about the unmistakably British metal band Judas Priest. Here is a post about them in English. -- Härmed några rader om mitt favorit-HM-band.




Svt... tidigt 80-tal... Trazan och Banarnes julmorgonsprogram...

I inslaget "Rocktime" visades musikvideos. Och en dag lät Lasse Åbergs påanons så här: "Rocktime! Trazan och Banarne presenterar... Judas Priest...!"

Minsann, hårdrock i TV. Det var man inte bortskämd med.

Det var videon till Living After Midnight man visade.

Det var magiska tre minuter, kan man säga.

Man var så svältfödd på rock i TV att tre minuter i ett julmorgonprogram etsade sig fast för livet.

Detta inslag hade m.a.o stor marginalnytta.

+++

SVT på den tiden sände även ett stort hårdrocksevent från Dortmund, december 1983: Rock-Pop-Heavy Metal Festival. Med liveframträdanden i form av Maiden, Priest, Ozzy mm. Priest spelade i cirka 25 minuter och rev av Riding on the Wind, Breaking the Law, Freewheel Burning, Victim of Changes samt Hell Bent for Leather. Inslaget finns/har funnits på youtube.

Det var iaf en episk koncert med ett episkt Priest-inslag. Man var formmässigt på topp här anser jag. Halford har nog inte sedan dess kunnat nå så högt i kulmen av "Victim of Chaaaaaiiiingiiiiizzzz"...

Åldern tar ut sin rätt, så e de ju, jag håller inte åldern emot honom. Jag vill bara ha sagt att i mina ögon var early-to-mid eighties den konstnärliga och performativa kulmen för Priest.

+++

Konstnärligt: man hade fortfarande något att bevisa, man upprepade sig inte så mycket i låtskapandet.

Performativt (1): Halford kunde ännu nå falsetthöga toner.

Performativt (2): i tidigt 80-tal livespelade Priest (jämte 80-talslåtar) ännu låtar från 70-talet. Efter ca. 1984-85 beslutade man sig dock för att bara livespela 80-talslåtar och det gjorde akten mer städad, mer party, mindre dark and occult.

Kanske började man på 90-talet eller senare att åter spela enstaka 70-talslåtar live. Men då var Halford "past his prime" som frontman och kreativt var man inte så värst cutting edge längre. Så då hade jag slutat följa bandet.

Men visst inger Priest ännu respekt.

Dvs. jag bryr mig föga om Halfords och KK:s memoarer som tämligen nyss kommit ut.

Men, anser jag bestämt, som historiskt-musikaliskt konstprojekt finns det få grupper som slår Priest.

+++

Nu till detta: texterna.

95% av originaltexterna från Priest skrevs av sångaren Rob Halford. Och Halfords texter är inte bara bihang till musiken. Hans texter är lyrik i sig själv.

Där är han snäppet högre än Steve Harris och Lemmy.

Till exempel dessa Priesttexter står sig bra som poesi i egen rätt:

. Dreamer Deceiver ("Standing by the window, breathing summer breeze..."
. The Sentinel ("Along deserted avenues steam begins to rise...")
. Saints in Hell ("The streets run with blood from the mass mutilation // As carnage took toll for the bell // Abattoir, abattoir, mon Dieu quelle horreur // For a time is was like second hell")
. Solar Angels ("Golden halos radiating higher // Diamond visions softly breathing fire...")
Odödlig poesi, även utan musiken...!

Halford är i särklass som rocklyriker.

Och han hade nog litterära ambitioner utöver sin musikaliska karriär. Han sägs bl.a ha skrivit ett utkast till en fantasyroman på 70-talet. Men manuset har han slängt. Han fokuserade på rocken. (Källa till detta kan ha varit Sweden Rock Magazine eller Close-Up Magazine, tidigt 00-tal eller så, Halford intervjuad före återföreningen, men jag vet inte riktigt var och när.)

Halford kunde skriva men han är bara känd som rockmusiker. Så här finns ett visst avstånd till rocklyriker som även gav ut sina texter som böcker: Jim Morrison och Phil Lynott. Jim Morrison gav ut diktsamlingen An American Prayer. Och Lynott samlingen Songs for While I'm Away.

Detta är respekt; detta är att som rockmusiker även täcka in läspoesins marker.

Halford är fullt i klass med Lynott, Morrison... och andra lyriska rocknamn som Dio, Geezer Butler och Bernie Taupin. Jag gillar själv att läsa texthäftena till remastersutgåvan; det är för mig en synnerligen läsvärd diktsamling...!

Härmed ett inlägg på engelska som går igenom ypperligheten i Halfords texter.

+++

Sist detta...

Jag har föga kunskap om Priestalbumen från Ripper Owens-tiden.

Jag är ointresserad av Priest när inte Halford frontar bandet.

Men en sak var bättre under Ripper Owens-tiden: scenkläderna. De var mer smakfulla då.

Med Halfords inflytande däremot så blir det bögiga scenkläder.

Det må vara att bögigheten hör till Priests väsen.

OK. Men jag behöver för den skull inte gilla denna bögiga stil, i scenkläder och vissa texter.



Relaterat
Recension: Stained Class
Judas Priest: ett porträtt
Recension: Sin After Sin
På engelska: Halford som poet

1 kommentar:

Anonym sa...

Breaking the law lyssnar man alltid på i livets brytpunkter för att få modet att ta steget.