Recension: Döden på larvfötter (Hassel 1958)

Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat ett kapitel om Sven Hassel. Den texten är helt olik nedanstående drapa. Så om ni vill veta mer om Hassels verk, kolla in min östfrontsbok. -- Sven Hassels böcker förtjänar en närmare granskning. Härmed en titt på en av hans tidiga romaner.

Tyskland 1943. Sven och hans kamrater är armésoldater. Som garnisonstrupp råkar de ut för ett allierat bombardemang som de sedan måste städa upp efter. Man måste samla ihop och begrava alla de civila liken. Sedan blir de sända till pansartruppskolan i Sennelager. Därifrån går färden omsider vidare till östfronten, där de strider mot den ryska övermakten. Vintern 1944 hamnar man i kitteln i Tjerkassy som man bryter sig ur efter viss möda.

Detta är handlingen i "Döden på larvfötter" ("Döden paa larvefödder"). Det är Hassels andra roman. Den första var "De fördömdas legion" (1953) och den var bra den med. Faktabakgrunden och den biografiska trovärdigheten kan nog diskuteras. Dock KÄNNS det hela trovärdigt; det är ju det som räknas. Det är romaner, inte memoarer. Jag ska ge en del citat senare som förmedlar denna autentiska känsla. Jag gör det utan att hävda vare sig det ena eller andra om Hassel som person. Det får andra göra. Jag anser dock att Hassel här och i vissa andra tidiga böcker ("Jag såg dem dö", "Monte Cassino", "Likvidera Paris") kunde dra skrönor, kunde berätta, kunde förmedla autentisk känsla.

Hassel är en udda typ. Han bara skriver, låter det flöda. Det är ibland, som i de senare böckerna, onödigt sadistiskt. Men man får inte slänga boken för det. Han har ofta en anekdot, en upplysning och en bild att komma med. Han är, på gott och ont, obildad: han bryter mot en mängd romanregler eftersom han inte vet att de finns... Han kan skifta från första till tredje person i samma kapitel. Det gör aldrig Linna, Heinrich, Pliever. De är mer väluppfostrade, är formellt mer LÄSBARA. Hassel är dock mer LÄSVÄRD; han kan kasta in jokrar i leken.

- - -

Några citat som visar på ett och annat i Hassels förmåga. Vad sägs till exempel om detta porträtt av överstelöjtnant von Weisshagen:

Han var en ganska liten karl med en alltför stor monokel fastklämd i ögat. Hans uniform utgjorde ett helt studium i den preussiske officerens prålsjuka: grön vapenrock i till hälften ungersk och till hälften tysk stil, mycket kort, som kavalleriets. Ridbyxorna ljusgrå, nästan vita, med skinnet av en halv ko fastsytt på baken, likaledes typisk kavalleristil, svarta och mycket långa lackstövlar. Det var oss en gåta hur han kunde böja benen när han hade dem på sig. Just för dessa stövlar och byxorna kallades han av soldaterna för "röv och stövlar". [s 38]

Hassel skriver om krig. Kärnverksamheten i krig är STRID, frontvistelse, operationer och hej och hå. Hassel kan detta bra vill jag hävda. Vem rycks inte med av konkretionen i en dylik passage:

Vi fick all hjälp man kunde åstadkomma men det var inte så mycket. Ett kompani från 104:e regementet, ett 8,8 centimeters lv-batteri och två ynkliga 7,5 centimeters stormpjäser samt ett fullkomligt oanvändbart kompani landskyttar som bestod av 50-åriga reservister. Hela härligheten samlades till en stormbataljon under befäl av kapten von Barring. Ännu medan morgondimman inhöljde allting i sitt skyddande täcke lät han utrymma våra skyttegravar så att vi inte skulle riskera att flyga i luften samtidigt med höjden. Vi gjorde oss redo att bereda Ivan ett varmt mottagande när han kom. [s 114-115]

Den mest minnesvärda personen i Hassels galleri är Josef Porta, Obergefreiter av Guds nåde. Så här beskrivs han i "Döden på larvfötter":

Porta hade fått upp de gamla flottiga korten på bordet. Den höga hatten satt elegant på sned, men det hade efter hand kommit en del bucklor i den. Den svarta felben hade också med tiden blivit något sliten. För att bättra på det hade han målat en röd och en blå ring runt ratten, så att den påminde om skorstenen på en ångbåt. Han klämde in monokeln från Rumänien i ögat. Inte den heller hade gått igenom kriget utan skråmor. Den hade fått en djup spricka så att hans öga fick ett fullständigt idiotiskt uttryck när man såg det genom den komiska linsen, infattad i svart celluoid och förenad med hans axelklaff medelst ett tjockt svart snöre, som stammade från en flickas underkjol. [s 107-108]

- - -

Min stora favorit bland krigsböcker är Linnas "Okänd soldat". Min andra stora favorit är nog Hassel. Linna skriver "bättre" men jag vill för den skull inte undvara Hassels brokiga värld. Det kan här vara intressant att se till andra hallstämplade östfrontsförfattare som Theodor Plievier och Willi Henrich. Dessa är välordnade och transparenta som Linna men de är en smula tråkiga. Linna är i en klass för sig, hans bok är tät, men Pliever och Heinrich dras med romanskrivarlater, de har tendenser till rutin och jargong. De saknar temperament. Men detta har Hassel i rikt mått. Därför återvänder man till honom. Han må vara en rännstensunge men han är bra. Så enkelt är det. Han har personlighet.

Det kan tilläggas att den nämnde Theodor Plievier skrev en svit med titlar som "Moskva", "Stalingrad" och "Berlin". Willi Henrich skrev för sin del "Cross of Iron" som senare blev film med James Coburn. "Döden på larvfötter" blev också den film en gång på 80-talet: "The Misfit Brigade". Den hade snål budget men var väl rollbesatt med till exempel Bruce Davison som Porta. Trailer här med den smäktande "Im Feldquartier" som soundtrack. Om dessa och andra östfrontsfilmer har jag skrivit här.




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Svenskt infanteri 1942
Det röda massanfallet