Det är krig i Libyen. Araber krigar både där samt i Irak. Och Sverige vill sälja vapen till Saudi-Arabien. Och i Tunisien hettar det till. Så vad är att säga om den arabiska stilen när det gäller krig? svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn exp ab
Kenneth M. Pollack har skrivit boken "Arabs at War" (2002). Där utreds varför arabiska nationer i modern tid inte krigat så effektivt. Krigen mot Israel har till exempel gått dåligt på slagfältet.
Varför?
Pollack finner förklaringar som stelt ledarskap och dålig stridsmoral samt oförmåga att få infanteri, pansar och artilleri att samverka, just det som gör arméer till arméer. Araberna har saknat preussisk flexibilitet à la "handla i orderns anda, allt finns inte uttryckligen formulerat". Samt detta att meniga soldater lärs att "bli sin egen chef" (= innere Führung.) Har man detta kan man strida, har man det inte lider man nederlag trots överlägsna styrkor (som Syrien i anfallet mot Golanhöjderna 1973, Irak mot Iran 1979-89).
Ett betecknande exempel på brist på flexibilitet, var för sin del den egyptiska pansarbrigad som helt sonika övergav sina stridsvagnar vid ett tillfälle i Oktoberkriget. Skälet? "Stridsplanen hade förfelats"...
Vad bidrog egentligen egyptiska, saudiska och andra arabiska förband med i segern mot Saddam i Gulfkriget 1991? TV-bilderna visade frikostigt hur arabiska förband befriade Kuwait. Men huvudbördan i besegrandet gjordes av amerikanska och andra Natoförband ute i västra öknen (plus US Marines i inbrytningen på kuwaitiskt territorium). Saudiska armén var praktiskt taget värdelös i strid trots massivt stöd av amerikanska enheter, som i slaget vid Ra's al Khafji.
- - -
Israels armé har för sin del haft mer "preussiska" kvaliteter, mer självständighet och flexibilitet. Chefer som leder från fronten, "följ mig" och så vidare. Man har inte lyckats uppamma samma mentalitet i arabiska förband. Pollack visar det i sin bok. Det hela sammanfattas väl i en recension av Burke G. Sheppard. Vari består den generella arabiska bristen på talang för modernt krig? Jo, i allt detta:
Arab troops generally lack the technical competence to maintain complex military equipment, and frequently must depend on outside experts contractors for their logistics and maintenance. They are frequently lousy shots. They rarely patrol, and show little skill at it when they do. Unit commanders often have depended on higher authority to tell them the local tactical situation rather than relying on their own reconnaissance, and thus are frequently caught flatfooted by the enemy. Their small unit leaders show little or no initiative. They can sometimes execute a carefully rehearsed or very simple plan, but cannot adapt to the fluid conditions of modern mechanized war.Detta är en svidande kritik: brister i underhåll och logistik, dåligt skytte, det patrulleras för lite och för dåligt, befälen leder stelt och inte efter fritt tolkningsbara ramorder.
Och detta stämmer med annat man hört. Sune Nyström framhöll till exempel i Arménytt en gång att israelerna inför sexdagarskriget visste att egyptierna ogillade såväl närstrid som strid i mörker. Alltså såg israelerna till att öva upp sig i dessa discipliner.
Som militär analys är Pollacks bok OK. Men vad man saknar hos honom är en djupare diskussion om icke-militära faktorer, som arabisk mentalitet. Min teori är i så fall denna: att den arabiska mentaliteten inte lämpar sig för offensiv, sikta-mot-horisonten-krigföring som i västerlandet. Israelerna å sin sida, de hade väl mer av den andan i sig tack vare sina judar i förskingringen som återvänt. Man hade mer västerländskhet i blodet. Det är den spenglerianska förklaring jag föredrar.
Oswald Spengler hävdar nämligen att varje kultur styrs av en viss sinnebild. Den västerländska sinnebilden är SLÄTTEN, framdanad på de västeuropeiska slätterna från Nordfrankrike till Ural. Den främreorientaliska symbolen är däremot GROTTAN. Man har sina arabeskprydda grottor i sina moskéer, man har driven vetenskap kring detta (se årets fysiknobelpris om kvasikristaller vars mönster liknar arabesker) och annat men man saknar den västerländska blicken mot horisonten, yttrad hos oss i pansarkrigföring à la Guderian och Patton, ärvd av Moshe Dayan i Israel.
- - -
Om ni nu säger: "Men detta är ju rena metafysiken!" så håller jag med. Man måste ha en filosofisk grund för historien. Har man det inte hamnar man i den rena historiematerialismen, som inte förklarar någonting. Man kan inte förklara ett skeende i kvantitativa termer. Man måste se till immateriella faktorer som mentalitet och sinnebilder.
Men även om man godtar metafysiken med kulturer och deras sinnebilder - är inte slätten för sin del väldigt arabisk, är det inte mycket vida öknar i Mellanöstern och på arabiska halvön?
Förvisso. Men araberna ser inte samma sak i dessa öknar som vi...!
Detta blev jag uppmärksam på i filmen "Lawrence of Arabia". Lawrence har fått audiens hos kung Fahd. Denne rackar ner på Lawrence romantik inför dessa vidder, säger att det är typiskt västerländskt att känna något för öknens tomhet, att se några som helst möjligheter där. Vi araber (fortsätter kungen) vi hatar öknen. Vi gillar grönska och trädgårdar!
Härifrån kan man ju dra det till grottor, arabeskprydda moskéer - om man vill. Sant är nog att ökenromantik är något specifikt västerländskt, en projektion. Se även boken "Orientalism" (1978) av Edward Said. - Västerlänningar ser öknens möjligheter och kan därför kriga där (Nordafrika 1941-43, Gulfkriget 1991, Irakkriget 2003). Araberna själva är inte så briljanta i ökenkrig. Varför? För att de hatar öknen, ogillar att verka i den...?
Relaterat
USA:s återtåg
Gulfkriget
3 kommentarer:
En intressant artikel från en amerikansk officer som tränat arabiska soldater: http://www.meforum.org/441/why-arabs-lose-wars
En troligare förklaring än stäppen-grottan är faktumet att arabiska arméer inte är avsedda för krig, utan är en mix av AMS-verksamhet, propaganda och för den styrande eliten att behålla makten. Samtidigt är militären den troligaste upprorsmakaren, så eliten handikappar medvetet militären. Kan vapenslagen inte samverka? Utmärkt, då är eliten säker på att kunna använda flygvapnet om armén gör uppror. Låg flexibilitet betyder att någon ambitiös kapten inte kommer kunna ta makten. Att befodra efter lojalitet med regimen innebär att generalen inte kommer kuppa.
Tänkvärt. Man kanske ska sluta se arabiska arméer efter västerländsk måttstock. De är primitiva medeltidsaffärer med modern yta. Under vissa betingelser vinner de segrar och är effektiva men den där medelhöga standarden ser man visst aldrig.
De tycks också vara hårt politiserade som du säger Gertkvist. Det får mig att tänka på Khadaffi som svältfödde hela armén eftersom han inte litade på den. Han hade ju själv som officer kuppat sig till makten.
Ja. Dagens krigföring kräver väldigt mycket mer än i äldre tider. Vapensystemen är mer avancerade och att få olika vapenslag att samverka är svårt. En toppstyrd militär med inkompetent folk som valts pga släktförhållanden fungerar uselt. En anledning till IS framgångar mot Irak (tidigare) var att IS hade en flexibel organisation som mötte en byråkratisk och toppstyrd organisation som inte hängde med.
Sedan verkar det som om stridsmoralen ofta är väldigt dålig. Sådana här länder brukar ha ett elitgarde som skyddar diktatorn och de är beredda att strida väl eftersom de är priviligierade.
Men huvudarmén strider för en diktator som de inte ens gillar. De vill knappast dö för en skurk som tvingat ut dem på slagfältet mot deras vilja. I en västerländsk demokrati är ofta stridsmoralen skyhög, för soldaterna känner att de slåss för sitt land och sitt folk, och inte för en grym despot som härskar genom terror.
Skicka en kommentar