Jag tänker ibland på en viss Camouflage, en soldat i ett omöjligt krig. I det kapitel som ges här nedan möter vi Camouflage i en solig stad. Kriget pågår, man retirerar och rentav förlorar. Men det är bara metanivån, läget i stort, för själv håller Camouflage på att vinna något annat där han går genom staden: världens fullhet.
1.
Efter en kopp kaffe på bataljonstrossen gick han till förläggningen och gav order. Klockan var 7 lika med 0700, militäraktigt och dant. Sedan återvände han till sitt kvarter där han satte sig vid ett bord och gjorde vapenvård. En solstråle föll in genom fönstret och Camouflage tittade ut, kisade mot solen med en outgrundlig min.
Hans blick föll sedan på själva fönsterglaset, munblåst glas med bubblor. Han tänkte: varje bubbla är som en värld i sig, ett litet universum. Ett kosmisk ägg, en monad.
Han drog ur pipan med rengöringslapp och läskstång, torkade av olja från de andra vapendelarna och satte ihop vapnet. Han hade inte avlossat det på länge men man måste ändå göra vapenvård. Det kunde till exempel bildas kondens i pipan om den blev varm på dagen och sedan kall på natten, kondens som sedan blev till rost.
Vapenvård; det kunde få en att tänka på historien om korpralen som frågade rekryten:
- Med vad vårdas vapnet?
- Med trassel, sa rekryten.
- Nej, sa korpralen.
- Med trassel och läskstång? sa rekryten.
- Nej.
- Med trassel, läskstång och vapenfett...? sa rekryten.
- Nej! sa korpralen. Det står ju i handboken: "Vapnet vårdas med tanke på att det är statens egendom..."
Camouflage gjorde mantelrörelse och blindavfyrade, satte vapnet i hölstret, knäppte det, reste sig och gick ut på gatan. Här blev han stående. En dörr stod och slog och en byracka luffade iväg över gatan. Molnen gick i skyn.
Han släntrade ner till en park vid ån. Fåglar sjöng, löv prasslade i brisen. Ån rann fram mellan stenkajer med järnstaket, svartlackerade. Almar gav skugga.
En varm vind blåste genom staden, evigt sunnanvarm. Han vandrade längs boulevarderna, såg träden blomma och fåglar flyga, fragranta dofter lägrande över nejden. Plötsligt stod han på ett torg, såg upp i skyn och såg molnen glida fram: These clouds...
Fänriken tog av sig båtmössan, satte sig på en bänk och mediterade. Han levde i en värld av trupp och taktik, vapen och drängmentalitet: det var aktivism, att disponera arbetet, att ha röstresurser, att känna sina underordnade – och att känna på sig vad som komma skulle, att leva i elementens raseri där alla begrepp om en hanterbar verklighet ställts på huvudet – där allt var möjligt, där allt flöt, där allt kunde ta slut om ett ögonblick...
2.
Solen sken, framför honom bredde ett torg ut sig, en veritabel stenöken. Halvvägs bort stod en ensam dragkärra.
Någonstans ifrån pinglade en ringklocka. Man hörde även en galande tupp, bräkande får och en hund som skällde. Man var i stadens utkant.
Om man vill söka friheten, vilken väg leder till den? Vilken väg leder inte till den?
Camouflage reste sig från bänken, tog på sig mössan och vandrade iväg över torget, kom till en allé och följde denna tills han nådde ett hus; huset var byggt av sten och omgivet av lummig grönska. Han gick in och fann sig stående i ett rum fullt med blommor: blå och gula och vita och bladen avlånga och vitkantade, eller parvis ordnade som på ormbunkar. Det var svalt i rummet. Camouflage gick ut på en veranda, satte sig ner och tittade ut över röda kullar som förlorade sig i horisontens dis.
Upptakt, urladdning, avtoning, försoning; detta upprepat ett antal gånger. Och slutscen.
Fänriken satt på verandan, hade pistolen i handen, lekte med säkringsknappen: säkrad – osäkrad, säkrad - osäkrad...
Rörelsen som tillstånd, något skenbart kaotiskt som lever på en inre logik. Vad som sker i det som synes ske. Den mänskliga svagheten och hur den övervinns.
Det gåtfulla landskapet.
Och vägen är målet. Fältlivet, krigets rytande. En soldat, vad är det, en krigare, vad är det? Tar kriget någonsin slut? Striden, det gåtfulla landskapet – att stå över historiens alla skiftningar, att sammanbinda typiska egenheter i en människa – stolthet, förakt för döden, att leva för stunden – att strunta i medaljer och se striden som sin egen belöning –
Strid och krig, krig och fanstyg – och rum fullt med blommor, stad i ljus, stad i solsken – och nåd som sipprar in och självmordet omöjligt, ej längre en framkomlig väg –
Camouflage gick runt i staden, drev som en luffare. Som befäl kan man inte slå dank på detta vis – men Camouflage gjorde det, han var i själ och hjärta en eremit och enstöring. Men Ärret fick chefa plutonen när han var borta; han intalade sig att han själv, Camouflage, var på rekuppdrag, rek i egen stad. Rek efter vad, ensam på jakt efter vad?
Solen gick ner, violett skymning. Han kom till en fabrik, gick in och fick se hur månsken föll in genom höga fönster, strålade ner på en bänk. Han la sig på bänken, somnade.
Han somnade i en fabrik, dumskallen – men sådant är eremitlivet, i och utan uniform. Man släntrar och uppsöker tempel på de mest bisarra platser, uppsöker stillheten.
3.
Nästa dag vaknade han i sin fabrik, omstrålad av sol. Solen badade hans anlete, blev till brons –
Hjärtevärmande bild, eller hur? Camouflage i ljus, badande i ljus!
Lite skillnad mot för storyns början eller hur, när han var frusen i öde stad, i en lägenhet med frost på väggarna och råttlort på disken?
Inget mer sådant nu för vår Camouflage, ingen mer kyla och smuts och mörker – nej tvärtom, han har funnit ljuset! Nu återstår bara för honom att han accepterar detta ljus, tar emot den skimrande nåd som flödar från ovan. Gyllene sol, viljans frihet, ljus och liv –
Han reser sig från arbetsbänken, trevar sig ut ur fabriken och släntar till förläggningen. Väl där går han till trossen där han får kaffe och macka; det är nåden Camouflage, det är välsignelsen! Du behöver inte leta mat som i den öde staden, du får mat från trossen! Ta emot nåden, the Lord just keeps on blessing you!
Can't you see?
Du har gått genom eld och vatten och nått hit, du har prövats och står ännu på fötterna. Solen leder dina steg, du vaknade nyss i ljus – nåden sipprar in och du tätar inte springorna, nej du låter solen skina in. Du har fått en blick, en outgrundlig blick – och du överlevde såret i vaden, du bad men glömde sedan all fromhet – men kvar blev en känsla, nu vaknar åter denna känsla –
The Lord – just keeps – just keeps on blessing me –
Relaterat
Gulfkriget
SoldF 1972
Gösta Borg
"Eld och rörelse" (2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar