Dénis Lindbohm: några reflektioner

En gåtfull sf-författare var skåningen Dénis Lindbohm (1927-2005). Han var aktiv esoteriker jämte sitt skönlitterära författande. Det är ovanligt. De flesta sf-författare är ju materialister och motståndare till allt ockult.

På Wikipedia står det en del om Dénis och hans verk. Om hans esoteriska sida sägs:

I sextiotalets slut kom Lindbohm ut ur sin egen mycket speciella garderob, i och med att han i intervjuer, artiklar och böcker bekände sig som reinkarnationen av sin moster och åberopade tidiga minnen som stöd för detta. Hans skrivande kom under senare delen av hans liv alltmer att präglas av ockultism och minnen av en hel serie tidigare liv i intergalaktiska miljöer.

Detta är esoterismen: Lindbohm sa sig minnas tidigare liv på världen Kvatur Glon, belägen i en viss namngiven stjärnhop. Det är ganska starkt. Hans sista bok hette också "Kvatur Glon" (2005). Den återgav bl.a processen hur han som barn började minnas livet där.

Men hur var Lindbohms sf då? Hans skönlitteratur? Vi kan ta "Frostens barn" från 1980 som är rätt frän. Upplägget är detta: inför en hotande istid samlas några människor i en underjordisk stad man byggt. Man stänger dörren och skapar sitt eget samhälle medan civilisationen på ytan fryser bort. Man utvecklar allehanda ESP-förmågor och blir avancerade inom esoterisk teknik. Romanen är väldigt stramt berättad, allt händer snabbt och osentimentalt.

Det är en tät roman. Texten har referatkaraktär. Men jag gillar den, trots dess något okonstnärliga framtoning.

I denna roman kunde Lindbohm kamma hem poäng på sin outvecklade stil. I andra romaner blev det kanske inte alltid så lyckat, han var inte så subtil som konstnär trots sin esoteriska läggning. Det är kruxet med detta vi kan kalla andlig sf: det räcker inte att ha ett bra koncept, man måste kunna berätta också. Lindbohm nådde, kan man säga, inte alltid fram som konstnär. Men hans bibliografi var rik och har kanske något för alla (som vampyrboken "Mörker över Malmö"). Och hans självbiografi, med "Eko över bron" (1982) som del ett, kändes äkta. I den första boken berättar han om insikten att han i sitt tidigare liv varit sin moster. Ingen annan modern svensk författare har berättat en sådan historia. Jag menar, reinkarnationshistorier finns återgivna här och där men här har vi en etablerad författare som på 150 sidor gestaltar reinkarnation med allt vad det innebär. Det är värdefullt.

En bra sammanfattning av Lindbohm som författare gjordes en gång i Nova SF. Det var kollegan Bertil Mårtensson som sa detta:

Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när en understatement-teknik skulle varit effektivare och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära svaghet.

Litterärt har Lindbohms böcker sina brister. Detta gäller även hans esoteriska böcker; de är formellt sakprosa men även här måste man kunna skriva med stil. Han är en oslipad diamant. Men en väldigt intressant sådan. Han hade trots allt en esoterisk syn på verkligheten. Det materiella är av en mindre verklig natur än det andliga. Reinkarnation är en realitet.

Reinkarnation är en kedja. Man lever i liv efter liv, man möter kära och skiljs från dem. Men här hade Lindbohm ett tröstens ord att ge: "Inget möte är det första och inget avsked är det sista." Det är för mig det bestående intrycket av Lindbohms filosofi.




Relaterat
Noveller av Lindbohm
Nibelungens ring
Arthur C. Clarke
Lovecraft

Målning: Frank Paul