Detta har hänt: Melina Starr är hemlig agent. Hon bekämpar den antivite aktören Egon Dribbling. Nu befinner hon sig i Berlin efter en viss operation, Operation Caesar Grön. Hon måste ligga lågt ett tag.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
Som jag berättade i förra kapitlet befann sig Melina i Berlin. Det var april 2013 och hon låg lågt efter Operation Caesar Grön. En dag gick hon på promenad. Styrande stegen mot Köpenick, i östliga mellanzonen, hamnade hon vid ett ödehus. Där fanns en gungställning och hon satte sig på en gunga.
Vilsam sak, tänkte Melina om gungan hon satt i. Det är som Castanedas lärjungar som brukade hänga sig i en speciell lädersele. Upphängd i den, fri från markens tyngd, blev man friare: man andades lättare och tänkte friare. Och det är vad jag gör nu tänkte Melina: fri som en fågel. Free as a bird, free as the Byrds. I’m like a bird, I’ll only fly away. I wanne be free, like a bird in a tree...
I’m lost in Berlin and I love it, tänkte Melina. Alone on a wide, wide sea. Lost in the woods, lost in the wilderness of sydöstra staden. Nu kan jag dra runt i öde hus längs öde gator som ett jehu tills sol går ner. Halleluja.
Melina tänkte:
”Jag svävar mellan tomma ändlösheter. Jag är upphängd ovan marken, som Castanedas lärjungar – som Taisha Abelar, Carol Tiggs och Florinda Donner. O ni esoteriska krigarkvinnor, var är ni nu...? Teoretiskt kunde ni finnas här i Berlins never-never-land eller i environgerna. Det skulle vara häftigt, gå ut i markerna och träffa på Myten. Rena Mythago Wood.
Det kunde man göra. Gå ut i Markerna och möta Allt. Nu tänker jag bara på Castanedas sista cirkel, Florinda och dem. Florinda, det var en tjej i min smak. Karatekunnig. Blond. Venezuelafödd tyska. I skilsmässan från sin första man fick hon parets Karmann Ghia. Mannen fick Cadillacen. Stilrent. Tänk dig denna blonda furie i en svart Karmann Ghia – wraaoom...!
Man ska vara lite krigare. Som Florinda. Och jag. Inget tjafs. Gilla läget. Florinda klippte håret kort. Det var lite väl påvert, lite väl puritanskt. Nåväl. Florina var blond och hade rak näsa. Även jag har rak näsa, blå ögon och rena drag. Jag är, kan man säga, rein arisch. Jag menar, rasrenhet får inte bli en besatthet. Och jag kan uppskatta skönheten i alla raser och folk. Min pappa var en ljushylt engelsman, min mamma blond svenska. Alltså är jag sinnebilden för blond, nordisk kvinna. Jag älskar det, älskar att vara mig själv. I like me, I like me...
Florinda utövade martial arts. Jag är samma andas barn. Jag har varit polis. Jag kan pistolskytte, spaning, utredning. Jag samlar militaria. Jag gillar armémuseum. Jag kan köra bil.
Florinda Donner levde sitt liv strategiskt. Hon var, liksom jag, en operativ kunskapare.”
- - -
Melina satt på gungan, svävade i tomheten. Vanligtvis brukar man gunga på en gunga: häva sig fram och tillbaka för att få farten att svinga fram och åter. Men inte Melina. Som den Operative Kunskapare hon var satt hon på gungan för att slappna av, koppla av, bevara det psykiska noll hon uppnått. Hon satt i gungan och hon tänkte:
”Hej och hå, la kamera gå”. De mytiska krafterna reaktiveras. I’m every woman. Jag bor i ett persikofärgat palats. Det är bra. Tror jag. Berlin är bra. Doris är bra, Topsy är bra: hurra-hurra.
Melina var Operativ Kunskapare. Det var, som nämnt, hennes informella befattning på Svenska Relä. När hon fick jobbet i mars var detta vad hon blev: Operativ Kunskapare. Förutom att vara en befattning var det en beskrivning av hennes livsstil. Hon utförde operationer och skaffade och bearbetade kunskap. Opererandet var ett kunskapande och kunskapandet var ett opererande. Så hade det alltid varit i hennes liv, såväl som polis, esoterisk sökare och människa. Allt var en serie projekt, en serie operationer som ibland kunde ses åtskilda, ibland flöt in i varandra som en evig dröm.
- - -
Molnen drev på himlen. Gungan vajade. Melina såg på en gul husfasad intill lekplatsen, hon såg en vildvuxen gräsmatta, hon såg gräs växa i sanden på lekplatsen. Hon tänkte:
” ”Den går längst som inte vet vart han går” sa Ernst Jünger fils. Men vart går jag då? Vet någon vart jag ska?”
Molnen gick, floden rann. Melina såg en fjäril komma flygande. Den hade gula vingar med brandgul och svart teckning. Den cirklade runt henne ett tag. Sedan flög den bort. "Vacker fjäril" tänkte Melina. Sedan fortsatte hon och tankspritt, sägande:
"Tredje rikets sista Me 262 startar från en landsvägsbas. En japan ser upp mot den somriga himlen, väntande en sista 1000-plansräd. Timmen noll har slagit, inget händer, alla väntar."
Melina sa sedan detta till sig själv:
"Vad anser jag om den operation jag nyss var med om, Caesar Grön?"
Hon svarade:
"Jag anser att den var nödvändig. Ingen ska få komma undan med svenskfientlighet. Och det var vad dessa kloner var inställda på: framodlade för att permenenta debatten i svenskfientlig, antivit riktning. Nu återstår att rensa upp i Sverige utöver detta, att till exempel ta itu med Egon Dribblings övriga aktiviteter. Som Svenskfientligt Centrum. Vi måste hejda dess metapolitiska verksamhet. Men det får, som sig bör, ske med metapolitiska medel."
"OK", sa Melina som svar till sig själv. "Och vad nu?"
"Jag ska vänta på vidare order", sa Melina. "Allt är stilla. Man kan säga: det är tyst som i skogen strax innan solen går upp."
Melina såg bort över ödetomten, såg förhäxad bort i den grå dagern. Bara himlens vita existerade, bara det gula huset, bara gräset, bara sanden, bara gungan, bara Melina.
- - -
Hon satt där hon satt, svävade mellan tomma ändlösheter på en bakgård i Köpenick. Hon sa:
"Detta är övergångsfasen, transitzonen. Det är nya energier, mildare vindar, men Sverige är ännu inte fritt."
Hon sa:
"Detta är mellanzonen, övergångszonen, Landet, Landet Ingenstans, Landet som Inte Är. Det är en flygplatslounge, en transithall, en busstation, en järnvägsstation, ett glorifierat resecentrum. En kosmisk väntsal. Jag skulle kunna resa mig och gå; det ändrar inget, jag skulle fortfarande vara i övergångszonen."
"Jag är resenär på Ödets Hav. Och jag är inte framme än."
Molnen gick i skyn, grå trasor mot en silvervit bakgrund. Melina sa:
"Vid horisonten blir rummet till tid, sa Spengler. Jag spanar mot horisonten och går från rumtid till tidrymd, från enkelriktat tidsflöde till mångriktat. Jag går mot tredimensionell tid, en tid man kan rör sig åt alla håll i, framåt såväl som bakåt."
Hon såg i fjärran, såg bebyggelsen på andra sidan Spree, såg Kreuzbergs kyrka på sin höjd, det vita templet att tro det goda möjligt. Detta gav henne impulsen att resa sig; hon lämnade gungan och gick mot en lysande dörröppning i ödehuset. Väl inne i denna gula fastighet gick hon med sömngångaraktig säkerhet genom en hall, längs en korridor, över en innergård, uppför en trappa och längs en ny korridor. Det fanns dörrar längs korridorens högra långvägg. Hon öppnade den första. Där fick hon se något gåtfullt.
I rummet satt nämligen en vithårig, långhårig kvinna i sepiabrun klänning. Ljus silades genom en vit gardin. Kvinnan såg inte Melina, hon bara såg snett neråt med ett arkaiskt leende på läpparna.
Melina stängde dörren och gick vidare. Bakom nästa dörr fick hon se fyra ungdomar kring ett bord, spelandes sällskapsspelet Monopol. Rummet hade lila gardiner och vita väggar. Det runda bordet var av brunt fanér. Glatt och trevligt, fint tillsammans. En av de fyra spelarna var en blond flicka med rak näsa. Väldigt lik mig, tänkte Melina. Och det är ju jag, insåg hon, jag som tonåring i Sålunda, spelande Monopol med några kompisar.
Den iakttagande Melina var cool, hon var inte engagerad. Hon var som vanligt 51% positiv men lät sig inte lockas till mindfuck eller känslor. Bless you, players of Monopoly in a kitchen beyond the Beyond, tänkte hon och stängde dörren.
I nästa rum fanns inget förutom en bild på väggen, ett inramat fotografi med vit passepartout. Bilden föreställde en schäfer, sittande på bakhasorna med tungan ute. Good dog. Melina hade aldrig ägt hund, detta var bara en hieroglyf bland många för henne: hunden.
Pictures hanging in a hall-wayMelina noterade bilden sakligt, med viss välvilja – 51%, remember. Hon stängde dörren till rummet, gick vidare och tänkte: ”Good dog – dog gone. Doggoned...?”
and the fragments of a song,
half-remembered names and places
but to whom do they belong...?
I nästa rum stod en speldosa på ett bord. Den spelade ”Sockerféns dans” ur Nötknäpparsviten. Gåtfullt...
Dosan var av rosa plast, formad som en blomma med kronblad. Det fanns ingen uppdragningsmekanism. Den bara spelade. Det var, som sagt, gåtfullt. Ja, mer än så: det var egendomligt och besynnerligt. Genom fönstret sken ett gult ljus, silat av en florstunn gardin. Vad nu tänkte Melina, är det gaskrig, är det fosfor i luften...? Hon gick närmare fönstret. Hon vidrörde gardinen. Den var av gul, glest vävd bomull. Aha: det var därför rummet badade i gult ljus. När hon vek undan gardinen för att se ut såg han bara en vit tomhet, en lysande men diffus intighet. Tre dagars mörker, tre dagar i tomheten. Oh well.
Hon lämnade speldosan, för evigt spelande sin sockrade dans. Därefter fanns det inga fler dörrar i korridoren. Hon fortsatte till en hall som ledde till ett bibliotek. Där fanns tusentals böcker i hyllor av mahogny. Det fanns ett skrivbord med en lampa med grön skärm. Och i ett hörn, inbyggd under en bokhylla, stod en säng. Hon gick bort till sängen, la sig på den, drog en filt över sig och somnade, omgiven av den immanenta närvaro av rummets tusen böcker. Man kan säga: hon flöt iväg på Berättelseströmmarnas hav, Kathâ-sarit-sâgara.
- - -
Melina vaknade. Har något hänt? frågade hon sig. Är jag kvar i vardagsvärlden?
Hon såg sig om, såg en bokhylla. Inget märkligt med den, hon kunde inte se dess molekyler och atomer. Seendet hade inte förändrats, så där som det sas att det skulle bortom Bortom.
Hon var kvar i mellanzonen, ödehuset, den psykets väntsal i Köpenick där hon hamnat. Hon gned sömmen ur ögonen, reste sig ur sängen och gick till skrivbordet. Hon tog fram ett papper hon hade i fickan, tog fram en kulspetspenna och skrev detta:
- - -
Empty spaces what are we living for, abandoned places, I guess we know the score... Åter kommer denna sång för mig. Nyss reciterade jag den ju på Four Winds Bar, belägen i Frihamnens mellanzon. Jag är nu liksom då på en övergiven plats, ”abandoned place”, ensam med Gud. Det är rätt skönt. Jag svävar mellan tomma ändlösheter.
Att jag lever, därpå beror allt. Clock strikes twelve, moondrops burst, out at you from their hiding place. Like acid and oil on a madman’s face, his reason tends to fly away...
Vad handlar filmen ”Bullitt” om? Maffian, vakta vittne, visar sig vara fel vittne. Jakt: biljakt. Sjukhus: man går, Vaughn på ett ställe, McQueen på ett annat...? Vilseledning, någon flyr: ekon av steg i korridorerna. Hur som helst är det där sjukhuset som detta hus: ett hus bortom Bortom, för evigt bevarat i astraldimensionen genom sin roll som sceneri i Bullitt. Och det hus jag är i nu bevaras som arketypiskt drömhus genom att jag är här – jag, Melina Starr, hjältinnan i denna berättelse. Att jag lever, därpå beror allt.
- - -
En fjäril kom flygande i biblioteket. Den landade på pennstället på skrivbordet.
"Men det är ju du", sa Melina. "Den gula fjärilen jag såg nyss här utanför."
Hon såg fjärilens ankomst som ett tecken: väntans tid var över. En ny värld var här. Mycket skulle ske och hon hade inte ens fått något avgörande meddelande från Topsy, om att komma tillbaks till Sverige och börja befria landet från antivitism. Men snart skulle det nog komma. Det kände hon på sig.
Melina reste sig från stolen. På handen hade hon fjärilen. Tillsammans lämnade man biblioteket och hamnade i en korridor. Sol sken in genom ett fönster. Det var ett tecken: ett tecken på att något nytt brutit in. Solen var tillbaka, verklighet, Ljus och Liv. När hon var i huset och försökte se ut såg hon ju bara ett vitt Intet. Melina tänkte: i Berlin är det alltid mulet. Utom ibland, då solen ger med sig och skiner in i denna nollzon, detta tillstånd, detta sinnets väntrum.
Hon gick längs en korridor. Den var belagd med blågrön linoleummatta. Väggarna var vita. Så vackert! tänkte hon. Gående där, iförd sina joggingskor och svarta kläder, smidig som en katt, kände Melina ett odefinierbart något. Det var något i luften. Stämningen var seren. Nya energier rådde.
Melina tog en trappa ner till markplanet och gick ut i friska luften. Fjärilen flög iväg. Melina fick för sin del lust att gå upp på det närbelägna Saxberg och bese Ivo Livis tekniska cirkus. Det var ett smärre palats på ett berg, fullt av egendomliga rum och installationer.
Sagt och gjort. Hon lämnade det öde huset och gick bort på huvudgatan mot sydöst. Hon passerade egnahem, trädgårdar och dungar, allt synbarligen öde men fridfullt. Hon sjöng en aria till solens röda guld och gled osökt genom landskapet, upp mot Saxbergs parnassiska höjder. Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...
Omsider stod hon uppe på höjden. Den tekniska cirkusen var stängd. Men det gjorde inget. Berlin var nöje nog. Hon såg ner på Berlin i kvällningen, såg hur stenstaden förvandlades till kristall och sken liksom av ett inre ljus.
Hon tänkte: det är fullbordat. Och då rös hon av salighet.
- - -
Det var väl trevligt? Melina ryser av salighet inför anblicken av det gåtfulla Berlin. Men berättelsen är inte slut än. Den fortsätter ett bra tag till. Och härnäst kommer del 9 med fortsatta äventyr i Berlin.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
En annan Melina-följetong: Melina Krim
Den resa Melina gjorde 2002
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar