lördag 22 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 2 av 17)


Detta har hänt: Melina Starr, före detta polis, har fått jobb som säkerhetskonsult på en privat firma. Den drivs av hennes gamle bekant Topsy Lindblom. Firman heter Svenska Relä AB.
Del 1 finner du här.
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Det var onsdagen den 3 april 2013. En samlad Melina Starr kom körande i sin bronsröda Volvo S60, årsmodell 2003. Hennes ansikte röjde inga känslor. Men så var det i och för sig alltid. Hon hade viljekontroll över sitt väsen. Denna dag var hon i alla fall lite uppåt; hon var hemsökt av en stilla glädje. Hon skulle till jobbet, sitt nya jobb på ”Svenska Relä”. Detta var en täckmantel för det hemliga projekt som Topsy bedrev. Hon hade, som berättat, sagt upp sig som polis och ägnat fem månader åt privat brainbuilding. Och nu skulle hon bli operativ kunskapare på heltid.

Hon hade, följande cykelbuds-meddelandet, väntat på vidare order. Och dessa hade för två dagar sedan kommit i form av ett kodat mail. Mailet sa att hon den 3 april skulle bege sig till Gunnarsbyn. ”Gunnarsbyn” var i Topsys lingo kod för hans kontor på Östermalm. Melina visste sedan förr var det låg. Det var Svenska Reläs kontor, Topsys täckföretag. Det låg på Östermalmsgatan en bit från Engelbrektskyrkan.

Melina körde längs Skeppsbron i sakta mak, ”Stockholms-sakta”, det vill säga 60-65 km/h. Hon såg ut över Strömmens glittrande vatten; hon vilade ögonen på Blasieholmskajen och Nordiska museets högborg, gladdes åt solen som sken in i hennes liv. Äntligen får jag arbeta med väsentligheter tänkte hon. Det är slut med den låga vibrationen och slentrianen i polisjobbet. Vad gällde hennes gamla kolleger så var de OK. Till exempel var, återigen, en sådan som Lund nog bra att lirka sanningen ur knarklangare, torpeder och gråzonsfolk. Han hade auktoritet och pondus lika väl som hederskänsla. Folk, även buset, hade förtroende för honom. Lund kunde kommunicera, kunde få jobbet gjort genom en kombination av smartness och hårdhet. Han var kriminalpolis men – och det var för Melina kruxet – han var inte lagd för mer subtila agentjobb, för kunskapande och uppdrag i det okändas närvaro. Men Melina var allt detta, hon var som klippt och skuren för denna gråzon: den mellan känt och okänt, exo- och esopolitik, hemliga och offentliga projekt.

Melina tog Strömbron över till fastlandet, korsade Blasieholmen, snuddade Nybroviken, passerade Dramaten och kom in på Östermalm. Som vi märkt var hon förtjust i mantror och nu körde hon detta, riktat till sig själv: idag ska du dö, detta är din sista dag i livet. Ställ in dig på att dö, att möta döden. – Hon skulle förvisso inte dö, inte som hon visste. Och hon dyrkade inte döden per se. Men detta mantra fick henne att lugna ner sig, hitta friläget. Hennes glada förväntan kalibrerades till en stilla glädje, 51% positiv.

Hon körde vant in i den östermalmska gatulabyrinten. Omsider körde hon ner i ett parkeringshus, parkerade, tog en hiss upp till en våning och kom ut i en korridor. Hon letade, och fann, skylten ”Svenska Relä ÄB”.

På en dosa intill dörren tryckte hon in en knapp. ”Nu bevakas jag nog av Topsy genom en dold kamera”, tänkte hon. Men det var nödvändig sekretess.

Efter en minut öppnades dörren. Det var Topsy som sa ”välkommen”. Den smale, skallige mannen med de stålbågade glasögonen log. Det var affärsmässigt men också sann glädje, trodde Melina. De båda förstod varandra och behövde inte slösa tid på kallprat.

Topsy ledde in henne på sitt kontor, en grön sal med svart dator vid ett skrivbord, en välförsedd bokhylla och en soffgrupp. Han var för dagen klädd i sina vanliga Reebooks, grå kostymbyxor och svart blazer. Melina bar för sin del svarta tennisskor, violetta jeans, jeansjacka, indisk blus i gult och tegelrött och svart-röd scarf. Hon var diskret makeup:ad och hade, som alltid, det blonda håret i hästsvans.

"Bra", sa Topsy och tog hennes jacka, som han la på soffbordet.

Melina satte sig i besöksstolen. Topsy sa:

"Vad tror du på?"

"Va?"

"Jag frågar dig i Guds namn: vad tror du på?"

Detta var den form av sonderingsprocess man måste göra som ljuskrigare i detta läge. Topsy visste redan att Melina trodde på En Högre Verklighet, men hon kunde ju ha ändrat sig sedan sist. Mörka makter var i svang och man måste konstant pendla sina medarbetares attityd, ja hela deras inre, med förhör, lögndetektor med mera. Alla spionorganisationer gjorde detta, privata som statliga; i engelska MI.5 kallades det ”vetting procedure”. Fast bara Svenska Relä använde denna andliga vokabulär.

"Jag tror på Kristusimpulsen", svarade Melina sanningsenligt.

"Utveckla."

"Jag", sa Melina, "tror på Kristusimpulsen, skickad till människan från Golgata när blodet från Kristi sår träffade marken. När coup de lance sårade Frälsaren rann det ut blod. När detta blod nådde marken började jordens aura skimra i nya färger. Denna impuls är historiens vändpunkt, mening och mål. Vi ska uppnå Kristusmedvetande."

"Bra, sa Topsy. "Du är godkänd. Jag tror även man kan säga att världen har uppnått detta Kristusmedvetande du nämner. Vi går, generellt, mot en fredligare värld. Problem finns men det är inte kallt krig, det är inte världskrig. Nåväl. Du är nu Operativ Kunskapare, delaktig i spelet om jordens höjning. Du ska få ett kontor. Jag ska visa sedan. Men du får inget anställningsbevis. Och ingen lön på konto. Men du kan få 50.000 i cash, rent. Låter bra va?"

"Ja", sa Melina medan Topsy böjde sig efter en attachéväska. Han la den på bordet, öppnade den och visade. I den låg fullt med 500-lappar, använda, ordnade i buntar med gummiband runt.

"Säg till om du behöver mer sedan."

"OK", sa Melina. Hon tog emot väskan och ställde den på golvet. Hur man smurfade undan 50 papp så att ingen misstänkte något – det var bara ett smärre problem. Tur att vanliga affärer ännu tog emot kontanter, tänkte hon.

Topsy såg ut genom kontorsfönstret, såg bort över Östermalms norra nejder. Han sa:

"Nåväl, varför har jag dig ombord i firman nu? Man kan säga: det är en tid av kaos i världen, någon del våldsamt kaos och stora mängder mindfuck, propaganda och hjärntvätt. Världskrig blir det inte, det har jag redan sagt. Men det är en tid av omprövning, rykten, olika verklighetsbilder, olika tolkningar av vad som händer. Det är en brytningstid mellan förtryck och fri vilja, mellan åsiktsdiktatur och fri opinionsbildning. Knäckfrågan heter nationalism: har varje folk rätt att existera? Existerar svenskarna? Har de rätt till Sverige? Bland annat den frågan ska vi lyfta."

"OK", sa Melina. "Jag är helt med. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land."

Topsy nickade och infogade:

"Det är vad vi strider för. Och du ska snart få ett uppdrag som etablerar nationalismen för tid och evighet i det här landet."

"Bin bereits."

Topsy tog sin laptop, vände den och visade den för Melina. På skärmen fanns en bild av en soligt leende 30-35 års man. Han hade ett rektangulärt, särpräglat ansikte med livliga drag. Han var en aning rundlagd men gav ett i stort sett vitalt intryck. Han hade karisma.

"Detta är Egon Dribbling", sa Topsy. "34 år, född i Växjö. Vapenvägrare. Jur kand i Uppsala, sedan arbete för Röda Korset och Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. 1995 grundade han SFC, lika med Svenskfientligt Centrum. Det är en stiftelse som ger ut tidningen Svenskfientlig Nu! Dessutom publicerar man pamfletter och håller föredrag i skolor och på arbetsplatser. Temat är att det sedvanliga Sverige är dåligt och att etniska svenskar inte finns."

"Sjukt", sa Melina. "Det är ju rena antivitismen!"

"Visst är det det", sa Topsy. "Man heter inte förgäves ”Svenskfientligt Centrum”. Man har en 100% negativ agenda: att motarbeta etniska svenskars existens och rätt till detta land. Landet ska, via massinvandring, ges till ”nysvenskar”. Och styra ska en elitmaffia med internationella förgreningar. Well, det gör den ju redan."

Melina ombads scrolla ner på skärmen. Där såg man uttalanden av Dribbling. Melina läste bland annat:

”Svenskar finns inte. Jag har aldrig läst Tacitus ”Germania”. Att hans ”svioner” är samma som ”svear” måste förnekas.”

Vidare påstod Dribbling, enligt dokumentet:

”Svenskar är onda. Även jag, som vit svensk, bär på en odefinierad ondska. Ju brunare, ju godare.”

Detta var exempel på Dribblings vansinnespladder. Han påstod även detta:

”Sverige ska avskaffas. Vi ska kalla det ”Provins Nord nr 3” i vårt nya mångkulturella tusenårsrike. Den blågula svenska flaggan ska avskaffas till förmån för något annat, en rödgrön röra med lite svart i kanske.”

Melina skakade på huvudet och sa:

"Vad är det här? Det är ju rena vansinnet, rena galenskapen."

"Visst är det så. ”Karlen är galen – kasseras” som det stod i en karolinsk rulla."

"Var håller de till då?

"De är i Svenskfientligt Centrums lokaler i Vasastan, på en tvärgata som heter Pingefyrs Gata. De disponerar ett ärevördigt funkishus i gul puts."

"Ska vi göra inbrott där?"

"Vill du det?"

"Jag far gärna ut och smyger i natten", sa Melina.

"Som en Catwoman i svart dress, va?"

"Ja", sa Melina, "ungefär så. Eller som en Aeon Flux, skating the edge."

"Så bra att du är beredd att handla", sa Topsy. "Men låt Vasastads-kontoret vara så länge. För Dribbling har även en sommarstuga i Hägernäs."

Topsy tog fram en karta och visade var det låg. Det var i Storstockholm, på Stora Värtans norra strand nordöst om Lidingö.

"Vi på firman har ett skjul i Ropsten. Där finns en kajak, bra för operativa insatser som denna. Här."

Topsy visade skjulets läge på kartan och fortsatte:

"Gå dit ikväll. Och paddla bort till Hägernäs. Det är en bra bit, men jag har för mig att du är vältränad. Väl framme kollar du in aktuell stuga. Gör intjack om ingen är hemma."

"För vad?"

"Leta dokument. Graverande dokument."

"OK."

"Så du kan åka hem nu. Vilken första dag på jobbet va? Men det är inte slut än. Åk ut till Hägernäs som jag sagt. I morgon rapporterar du till mig här."

"Ska ske, Topsy."

"Bra. Utgå."

"Men ska du inte visa mig mitt kontor?"

"Visst ja. Kom med."

Topsy gick tvärs över korridoren till ett annat rum. Det var en fem kvadratmeters smatt med fönster, skrivbord, tom bokhylla och bord med dator. Väggarna var blå och man hade utsikt över Engelbrektskyrkan.

"Du ska få kodordet till inloggning. Det är cds07. Ditt användarnamn blir ”trädkoja”. Det är standardkod och namn för alla anställda."

"Vilka är de andra anställda då?"

"Well, ingen är ju anställd. Inte ens du. Men det kommer en dam vid namn Doris Burg i morgon. Före detta militär. En hårding. Där är du inte tuff...!"

"Vi får väl se hur det blir", sa Melina.

"Du kan ge henne koden och användarnamnet, samma som du har. Någon mailadress får ni inte. Måste jag maila dig mailar jag dig på din hemdator. Vi har ju krypterat vår förbindelse sedan länge. Kör jag inte mail så budar jag dig eller ringer på mobilen."

"Hur kan jag nå dig då?"

"Det är en annan femma! Ring mig på mobilen. Eller hit, men tala alltid i kod. Som ”nu har jag handlat”. Och kan jag inte nås, kör på ändå med det uppdrag du har. "Let action determine the matter”."

"Jag förstår."

Topsy la handen på hennes axel. Sedan kramade han henne.

"OK", sa han sedan, "det var den enda kramen jag diskonterat. Men jag är glad att ha dig ombord. Nu ska vi sänka elitmaffian och befria världen."

"Tack Topsy", sa Melina. "Helkul att vara här. Jag har, ska vi säga, viss inspiration för detta."

Melina tog kartan med sig, fick nyckeln till skjulet, tog sin jacka, gick ner till garaget och körde hem. Hon tänkte på Topsy, sin chef. För cirka tolv år sedan hade de haft en smärre affär. Sedan dess var de kamrater. Men visst fanns det lite laddning kvar. Tacksamt med en kram då.

Hon såg nyktert på det hela, intalade hon sig. Hon hade balans i livet. Och hon gillade att jobba för Topsy, som visste att röra sig i Gråzonen. Som hon själv.

Hon kom hem. Efter lunch på risgryta sov hon middag. Vid sextiden vaknade hon, duschade och klädde sig i svart overall, gummistövlar och svart yllemössa. Rena ninjautstyrseln tänkte hon, det var bara den svarta kamouflagefärgen i ansiktet som saknades. Men hon lät det vara. Det skulle se dumt ut när hon cyklade genom stan.

- - -

Hon skulle, som ni förstår, göra intjacket i Dribblings stuga i Hägernäs. För att inte bli sedd av folk så tog hon inte buss eller T-bana. Hon lämnande även sin bil hemma; hon tog istället sin tioväxlade cykel för förflyttningen norrut. Snart for hon vant fram längs gatubelysta banor genom city och bort till Ropsten. Väl där gick hon till skjulet som Topsy visat henne på kartan. Hon hittade det efter att ha sökt runt ett tag bland cykelställ, soprum, containrar och annat nedanför det höghus där det hela låg.

Ur skjulet tog hon en kajak med en paddel. Hon bar ner det hela till vattnet, sjösatte farkosten och paddlade iväg över Lilla Värtan norrut.

Med god fart paddlade hon i kvällen. Staden bredde ut sig under en mörkviolett himmel, spred sitt ljus på ömse sidor vattnet: Norrmalm till vänster, Lidingö till höger. Det är så vackert så man kan dö tänkte Melina. Hon fick i processen syn på Millesgårdens traditionstyngda högborg på ön: bronsstatyer som visar vägen mot en ny era, heroiska symboler i nordismens briljans. De talande om en kommande, stolt era för detta land, tänkte Melina, en tid av sedvanlig svenskhet, ära och höghet sedan kosmopolitismen spelat ut sin roll.

Sjön gick lätt vågig. Melina paddlade på med sin dubbelpaddel, den typiska kajakpaddeln. Hon älskade kajaken som livsform, som stil. Kanadensaren däremot, där man måste så böjd och paddla, gav hon inte mycket för.

- - -

Hon passerade mellan Tranholmen och Lidingö. Sedan forcerade hon sundet mellan Danderyd och Lidingö.

Efter denna passage var hon ute på Stora Värtan. Det var exotisk mark i Roslagens famn. Halleluja tänkte Melina, vilken semester: en operativ semester för en bitvarg som jag.
Hon for fram över Stora Värtans svarta havsvidd. Efter en kvart nåddes land. Smidig som en katt gled Melina upp ur kajaken, bar den i land och gömde den i ett buskage. Hon gick med avmätta steg mot huset, stannade bakom en tall och lugnade ner sig. Hon tvingade sitt inre sinne att tänka på ingenting och fann operativt lugn.

Hon hade memorerat kartan och hittade lätt fram till aktuell stuga. Den låg lite ensligt under några lönnar. Det var en envånings timmerstuga med grön panel och vita knutar. Ingen var hemma. Med en dyrk bröt hon sig in i stugan. Det var en konst hon lärt sig som polis. Fem år i kåren, 2007-2012, satte sina operativa spår.

- - -

Stugan bestod av farstu, ett smalt kök till höger och så stora rummet rakt fram. Hon gick till denna salong eller storstugan. Månljus sken in genom fönstret och gjorde allt spöklikt, men mysigt för en operativ ande som Melina. Med sömngångaraktig säkerhet fick hon fram några dokument. Ett var ett kompendium som hette: ”Svenskar – fascister!”, ett annat var ett PM som hette ”Kritisk antivithetsstudie av svensk särart”.

Jojo, tänkte hon, Topsy blir nog glad om han får det här: tydliga bevis för Dribblings offensiva verksamhet. SFC tycktes säga: svenskar, ni är våra fiender och nu tar vi ert land. Skulle man bygga ett case mot antivitismen måste man ha dokument att utgå ifrån, och dessa var synnerligen relevanta inom den ramen.

Melina plockade på sig inalles 25 dokument om Dribblings vansinnesverksamhet. Hon la dem i en medhavd plastkasse och gled omärkligt ut ur stugan. Hon smög tillbaks till sin kajak, sjösatte den och la kassen i skrovet bakom sätet. Så paddlade hon tillbaks till Ropsten. Efter sedvanlig undanställning av farkosten cyklade hon hem.

Hon grenslade sin cykel, lämnade Ropsten och trampade iväg genom Hjorthagens bebyggelse av tegelhuslängor. Hon sa till sig själv: ”Nu skiter jag i det här och åker hem och fikar. Jag har gjort nog idag som Operativ Kunskapare.”


Melina Starr befriar Sverige, del 1
Melina Starr befriar Sverige, del 3
Melina Starr befriar Sverige, del 4
Melina Starr befriar Sverige, del 5
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
Holdstock: Mythago Wood (1982)
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Lilla Värtan med Lidingö i bakgrunden

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)