Melina Starr, hemlig agent, ligger lågt i Berlin. Detta sedan hon varit med om att slå ut ett företag ägt av en viss Egon Dribbling. Egon Dribbling är Sveriges ledande antivite aktör. Men nu har tiden kommit för Melina att återvända till Sverige. Nu ska hela landet befrias -- befrias från antivitism och svenskfientlighet.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
Som jag berättade i förra delen fick Melina ett mail i slutet av april. Det var det första livstecknet på länge från Topsy. Budskapet var att nästa fas i befrielsen av Sverige snart skulle börja.
I mailet sas 1) hemresa stundar snart 2) var beredda att befria landet, och se vilka juridiska medel det finns mot antivitismen. Det sista, den juridiska biten, hade Melina och Doris så kollat upp och funnit en del kring. Det tog några dagar. Rätt vad det var skrev man den 2 maj. Då fick man ett kodat mail med order att åka hem. Man skulle göra det på ett mycket märkligt sätt: via en underjordisk järnväg. Den löpte under Östersjön. Men för Topsy var sådana saker vardagsmat. Och Melina, som länge jobbat med honom, var van vid dylika märkligheter.
- - -
Som ni minns fick Melina meddelande om sin anställning på Svenska Relä via cykelbud. Det var av sekretesskäl. Av samma skäl budade Topsy nu en karta till Melina och Doris i Friedrichsfeldelägenheten. Kartan visade var i Berlin nedgången till aktuell tunnel fanns. I tunneln skulle det finnas ett magnetiskt lok. Instruktioner för dess handhavande fanns även, allt i detta brev man fick via bud.
Melina fick i samma budbrev instruktioner för hur hon skulle lämna bort lägenhetsnyckeln. Det skulle ske genom att gå till kiosken i Lichtenberg. Samma dag tog så Melina och Doris och packade sina saker och tömde kylen. Men kylen fick stå på. Den hade varit på när Melina kom till lägenheten.
Man tog sina väskor och gick ut i den mulna eftermiddagen. Via T-banan åkte man till Lichtenberg. När man kom till kiosken visade det sig åter vara Raggidus Munkon som stod där, mannen som Melina redan träffat.
Nu sa Munkon:
"Hej, kul att ses!"
"Detsamma", sa Melina.
Melina överlämnade nyckeln. Sedan tackade hon för den dröm hon fått. Allt löpte lätt nu.
"Det gläder mig", sa Munkon och log enigmatiskt.
Sedan tog Melina och Doris stadsbanan mot väster, den så kallade Stadtbahn eller Högbanan på sin eleverade räls genom staden. Man åkte förbi Berlins centrum och kom vad det led till Potsdam. I norra utkanten av denna östliga förstad skulle man, enligt Topsys karta, gå till en viss maskinhall. Man gjorde det: gick av i Potsdam och gick bort genom ett industriområde.
"Gåtfulla nejder", sa Doris.
"Ja", sa Melina. "Mycket märkliga. Ett psykologiskt landskap. Men man säger ju: "Berlin är inte en plats, det är ett tillstånd. Detta kan vara ett exempel på det."
- - -
Fabrikslokalen låg på en tomt med vanvårdade gräsmattor. Själva huset hade klassisk resning: stram betong som vertikalt reste sig ur marken, över 30 meter högt. Huset hade rektangulära väggfält och förhöjd takgesims.
Det fanns en grind. Den var låst. Men glappet mellan marken och grinden medgav för dessa två vältränade kvinnor att ta sig igenom den vägen.
Man vandrade in på tomten och gick mot entrén, som låg på kortsidan. Där fanns en dörr. Den var låst. Men Melina, med sin polisiära skicklighet, dyrkade upp den. Vare sig det var i Hägernäs eller Berlin eller varsomhelst, i jordiska eller esoteriska nejder, så tog sin Melina in.
Väl inne i fabriken kom man vad det led till en maskinhall. Intryck: ozondoft, kakel, metall.
"Det är som Egon Dribblings fabrik", sa Doris.
"Ja, faktiskt!" sa Melina. "Men detta är mer värdigt: mer palatslikt. Dribblings hus var bara tegel och stålbalkar."
"I sin galna ambition trodde Egon Dribbling att han kunde ta makten i Sverige med klonade, politiskt korrekta zombies."
"Fullkomligt galet", sa Melina. "Särskilt idag, när svensken vaknat. Svensken lyfter idag huvudet fritt, bejakande den han är som historiskt, etniskt och kulturellt särpräglad aktör i en arkeofuturistisk samtid."
Man passerade hallen och fortsatte bort till en hiss. Melina tryckte på en knapp bredvid hissdörren. Den öppnades. Hon gick in i korgen, följd av Doris.
"Vart ska vi?" sa Doris.
"Till Sverige", sa Melina.
"Vad ska vi göra där?"
"Fröjdas hela dagen", sa Melina och sjöng:
Två små flickor skulle gå en gång"Wow", sa Doris. "Det kan man kalla en sång. Jag vill åka dit. Men inte bara för karamell. För jag är inte snäll."
till staden Stratopias nejder.
Vi ska ha roligt sa flickorna de små,
vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå,
åka karusell, och äta karamell,
och fröjdas i det sköna Stra-to-piii-a...!
"Men snäll måste du vara", sa Melina. "51% positiv."
"Det kan jag vara", sa Doris. "Hoppas jag."
Melina tryckte på en knapp. Hissen åkte ner. Genom dörrens armerade fönsterglugg såg man det nakna bergsschaktet. Inga specifika våningar passerades, det var bara berg.
Man descenderade en bra bit. Väl framme på botten klev man ur. Man var i en grottsal. Här fanns en perrong med ett magnetiskt järnvägsspår, en monorail. På spåret stod ett lok med en vagn. Loket var tre meter långt och två meter brett. Vagnen var lika stor, utrustad med soffor i rad. Både vagn och lok hade tak men var i övrigt öppna. Inga dörrar eller fönster fanns.
Melina läste instruktionerna hon fått. Hon förstod allt. Sedan gick hon satte sig i loket.
"Ska du köra?" sa Doris.
"Ja", sa Melina. "Får jag inte det?"
"Men kan du det?"
"Jag har fått instruktioner av Topsy", sa Melina och viftade med brevet. "Sätt dig bara i vagnen så ska vi åka."
Doris satte sig på en soffa i vagnen. På förarplatsen bad Melina en bön. Passageraren förstod vinken och förenade sig med henne i inre samling. Sedan vred Melina ett reglage och släppte bromsen. Tåget for lugnt iväg genom tunneln med ett surr. Det doftade fuktigt berg. Allt belystes av ett inre ljus. Resan var behaglig; loket drevs av kristaller och svävade ovanför rälsen med magnetisk levitation.
"Hur långt från Sverige är vi nu, Melina?"
Det var Doris som frågade. Melina svarade inte utan pekade åt höger. Tåget for nämligen i detta ögonblick ut i ett större rum; tunneln mynnade i en stor sal, ett underjordiskt, magiskt lysande rum. Där skimrade rött och grönt ljus, där lyste träd av smaragd, där lyste slingor av guld upp små hus och gator. Grottans tak lyste av ädelstenar. Doris såg på som ett barn. Deras ögon tindrade som inför ett docklandskap, illuminerat av en slinga dioder.
"I want to see the bright lights tonight –"
"Open your heart, I’m coming home –"
"Santa Claus is coming to town –"
"The Sanity Clause is coming to town –"
Dessa repliker utväxlades mellan Doris och Melina. Så frågade Doris:
"Är detta Sverige?"
"Nej, det är bara en underjordisk förstad, ett annex. Det är en mellanstation mellan Shamballas subterrana rike och Jorderike. Det är ett annex, både till de större Shamballastäder som finns på andra plaster, samt ett slags förstad till människornas stad på jordytan, till det Stockholm som är vårt slutmål."
Shamballa: Melina hade hört talas om det, hon kände till detta begrepp. Det var ett system av underjordiska habitat, skapade av landsflyktiga atlantider för 13.000 år sedan. Där hade man bevarat sin intuitiva 4d-civilisation Agartha. Man levde i en högre vibration i en eterisk civilisation, medan resten av mänskligheten levde i 3d och förtvivlan. Men efter 13.000 år hade människan tagit sig upp ur mörker och förvirring och erkänt gudsimpulsen inom sig. Hon var åter intuitiv, nu med logiskt tänkande som balans. Då, sas det, kunde shamballorna åter ta kontakt med de ytlevande människorna.
Melina såg ut över den lysande grottstaden. Hon anade gestalter på gatorna och i husen. Hon vinkade till dem och upplevde det som om de vinkade tillbaka.
Ett anslutande spår kom från höger. Man passerade det utan intermezzo. Vid en perrong stannade Melina tåget. Ingen klev på, ingen väntade.
"Varför stannar vi?" sa Doris.
"Det är ju ändå Shamballa", sa Melina. "En station på linjen. Som du ser finns det en anslutande linje – hon pekade på den anslutande maglev-banan man passerat – och den går till övriga underjordiska städer."
Vid stationen låg ett stationshus av grönt glas. Ingen stins kom, inget skulle kvitteras, men man stod ändå still här och samlade mentala krafter. Det behövdes inför ankomsten till Sverige, som nu 1) skulle befrias från sin materialistiska, PK-präglade, svenskfientliga regim och 2) höjas mentalt. Och dessa två saker hängde ihop, eftersom PK-ismen till sin natur var en materialistisk, impulsstyrd, gudlös religion.
Nu tänkte Melina, nu blir det en revansch för min och Lunds ankomst till Stockholm hösten 2012, efter Ottilia-besöket. Det var en andlig förhoppning som gäckades. Om detta berättades i en föregående del. Närmare bestämt här, i del två av sviten om Melina som polis.
Man hade pratat om Shamballa. Men Melina, som var chef, fick nu lust att lära upp Doris i modern nationalism. Nu sa Melina till Doris, nu var Sverige moget för befrielse. Det var vad operation Caesar Grön handlat om, även om Doris inte haft fingret på avtryckaren när det gällde. Melina sa:
"Egon Dribbling är besegrad, SFC är på reträtt, svensken har vaknat metapolitiskt." Hon fortsatte med att säga detta: det fanns tecken på att den sedvanlige svensken, bejakande sig själv, inte längre var rädd för att rasist- och fasciststämplas på kuppen. Det som regimen dittills använt som vapen mot varje nationell, identitär yttring. Denna härskarteknik hade brukats sedan 1945 och ökat i intensitet efter 1968 och 1996. Men nu var tiden mogen att skrota PK-ismen. Och det skulle, om Melina, Topsy och alla de andra var med, göras med andliga medel.
Doris frågade om Sverige och nationalism. Hon fattade nog generellt, men hon var ny för dessa frågor rent operativt. När hon bringats up to date frågade hon vidare om det underjordiska land man befann sig i utmarkerna av, Shamballa.
"Så den där linjen", sa Doris, "den som anslöt, den går till en massa andra underjordiska städer? Som grundades efter Atlantis’ fall?"
"De säger det", sa Melina. Hon berättade om Topsys alla hemliga projekt, om Black Ops-världen med sina underjordiska tåg som kanske anslöt dessa linjer. Detta var något av det Melina visste om detta. Det hela var mest ett rykte men omöjligt att ignorera för den som, likt hon, träffat på alla dessa indicier. Indicier på underjordiska städer. Och nu såg man en livs levande småstad under jorden. Och man såg en tågbana – den anslutande maglevbanan – som ledde förbi den och bort till andra platser. Den sågs försvinna i en tunnel, en annan tunnel än den de själva kommit genom.
Uppehållet var över. Nu kändes det rätt att åka tänkte Melina, nu blir det åka av, nu blir det grillpop hela dagen lång. Man åkte vidare, for in i ny tunnel. Hej och hå. Snart kom man till en ändstation, en grottsal med flera perronger och spår.
Tåget stannade. Melina förde veven till noll och la i parkeringsbromsen. Man gick ut på perrongen och bort mot en trappa. Det var en spiraltrappa, uthuggen i berget. Efter att ha gått i en minut sa Doris:
"Jag blir yr."
"Sluta tänka på det", sa Melina. "Tänk: ”jag ska inte bli yr”."
"OK."
Man kom vad det led till en avsats. Denna ledde till en dörr. Via dörren kom man ut i friska luften. Man stämde upp en spontan lovsång till himlen och jorden.
Man var vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Närmare bestämt vid det vita kårhuset. Man ryckte på axlarna, passerade huset och gick ner till T-banestationen. Vid centralen skildes man. Melina åkte hem till Söder och gick in i sin lägenhet, den på Folkungagatan.
Hon rensade upp lite: tog hand om reklam och spolade bort äcklig lukt i badrummet. Vad hyran beträffar så hade hon den på autogiro, betalt varje månad per automatik.
Hon tog en kopp snabbkaffe och gick och la sig. Nästa morgon, den 3 maj, vaknade hon av att det ringde på dörren. Hon gick upp och öppnade.
Det var en uniformerad polis.
"Melina Starr?" sa han.
"Ja", sa Melina, "det är jag."
"Du är anhållen för allmänfarlig ödeläggelse."
- - -
Det var ju dramatiskt...! Polisen är efter henne. Är det efterräkningar av attacken mot DriCo...? Hur det går får vi veta i nästa avsnitt.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
Att vara fil kand
Målning Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar