Recension: Midvintermörker (Wilderäng 2012)

Här tänkte jag ta en titt på Lars Wilderängs bok "Midvintermörker" (Massolit förlag, 2012). Är den bra? Tja, den är OK. Vill man läsa om modern svensk arméaction kan den duga. Men vill man ha krigsromaner i övrigt så rekommenderar jag några helt andra böcker, som "Stridsmiljö 2500", "Camouflage" och "Eld och rörelse". Dessa böcker har ju skrivits av Sveriges ledande krigsförfattare, alla kategorier. Nämligen mig. Dessutom kan de laddas ner fritt. -- Det ska här handla om Wilderängs bok. En uppföljare har nyss kommit ("Midsommargryning"). Men här är det bara bok ett i Wilderäng-serien som behandlas.

December 2012. Ryssland anfaller Sverige och tar det försvarslösa Gotland. Med Spetznazräder på fastlandet lamslås vår infrastruktur och delar av vårt försvar. Men vissa svenska förband mobiliseras och så är striden igång.

Det är upplägget i Lars Wilderängs roman ”Midvintermörker”. Jag tror inte att något dylikt kommer att hända i verkligheten. Men Lars Wilderäng tror det. Nåväl, att skriva scenarios om ett hotande stormaktsanfall mot oss är en ärevördig genre. Titlar som ”Blixtkrig mot Sverige” (1943) samt ”Operation Garbo” och ”Anfall mot Sverige” (båda 1988) har varit givande läsning. Och som hugskott och ”tänk om”-historia, som thrillermässig undersökning av hur ett ryskt anfall av idag mot Sverige skulle se ut, så har Wilderängs bok sitt värde. Han får mycket sagt om vårt försvar och dess operativa och ledningsmässiga detaljer och frågeställningar. Men reellt är det ganska liten risk för att Ryssland kommer att anfalla oss. Visst bör man ha ögonen på Ryssland. Men är verkligen krig i sikte?

Nej. Krig med Ryssland tycker jag verkar osannolikt. Ser vi på andra regioner idag så är Mellanöstern, som alltid, drabbat. Syrien är en oroshärd. Men sett till världen i stort är bilden annorlunda. Media mörkar det men världen av idag är långt fredligare än vad den var under det kalla kriget. Den tidsanda som tillät stater att puckla på varandra med allt de hade, så kallat hyperkrig, finns helt enkelt inte längre.

Se till exempel hur det var i mitten på 80-talet. Då krigades det i Afghanistan, mellan Iran och Irak, i Libanon, på Nordirland, i Angola samt i Nicaragua. De två första krigen hade minst 100.000 man var, engagerade i operativ-taktisk krigföring. Stormakterna hade vid denna tid hundratals stridsberedda divisioner stående mot varandra i Europa. Idag finns det bara två inbördeskrig av format i världen: Syrien samt Kongo. Krigen i Irak och Afghanistan är i praktiken över. Konflikthärdar som Sri Lanka, Indien-Pakistan, Nordirland och Mellanamerika har laddats ur.

Det är en fredligare värld idag men massmedia förtiger det. Visst är Ryssland lite hotfullt. Som svensk nationalist har jag alltid hävdat att vi bör ha garden uppe mot den ryska björnen. Men hett krig? Jag ser det som osannolikt.

- - -

Wilderängs bok har annars sina poänger. Interiörerna i staber och på förband av alla de slag har trovärdig prägel. Jag gillar till exempel denna scen där författaren via sitt språkrör ondgör sig över alla nerlagda kalla krigsanläggningar som borde ha behållits om det hettat till – vilket det gör nu, i bokens fiktionsram, quod erat demonstrandum:

Svar ja, det ser ut som vi är i krig. Svar nej, du skall inte till Vargkulan utanför Nora. Den anläggningen lades ner för ungefär tio år sedan och fylldes igen med sand och cement, liksom de flesta av det hundratal bergrum totalförsvaret hade förr i tiden. Undantagsvis har några bergsrum sålts till privata aktörer och numera huserar datorhallar eller fabriker där. Den operativa insatsstaben INS sitter, eller skall jag säga satt, i en kontorsbyggnad i Stockholm. Det är bara flygstridsledningen som fortfarande sitter i bergrummet Grizzly i Bålsta, Cobra i Hästveda lades i praktiken ner tidigare i höst. INS tappade vi kontakten med tillsammans med resten av Stockholm och Bålsta försvann strax därefter... Antagligen är deras master bortsprängda och med det är kommunikationen bruten tills man får upp reservmaster, men det finns ingen personal i beredskap för sådant.

Betecknande är även detta citat. Att föra krig mot en motståndare som anfaller på bred front är något annat än att bedriva territoriella uppgifter i fjärran land:

Luftvärn? Flygunderstöd? Artilleri? Allt det där som amerikanarna fixade åt oss i Afghanistan... Håller de här killarna? Det är ju inte som den frivilligt utvalda gräddan när vi åkte till Tchad eller Afghanistan.

När det vill sig har även Wilderäng en fungerande, ironisk stil:

Romeo från Alpha, vi har genomfört en värdegrundsövning med fången och efter att ha tvingat honom att läsa introduktionen till försvarets värdegrundsbok, så har han öppnat upp att han är korpral, ryss och spetnaz.

Mindre lyckat är det när den kvinnliga statsministern överraskas av anfallet, ätandes Toblerone på sitt tjänsterum. Då blir det övertydligt. Möjligen har Wilderäng mönstrat ut den scenen ur Massolit-upplagan, den som kom 2012. Boken gavs ju först ut på eget förlag 2010.

Wilderäng driver för sin del även den vällästa ekonomibloggen Cornucopia. Han har inte alltid rätt i sina utspel och prognoser. Men en sak har han förstått med bloggformen. Och det är att man ska skriva lite fränt. Om man är en insatt och kunnig människa ska man inte efterlikna MSM:s stil när man bloggar. Ingen vet vad en blogg är och vad den kan vara, men Cornucopia har på svensk botten vidgat gränserna och definierat hur man bloggar för att få läsare. Man ska, nämligen, skriva aktuellt, kontroversiellt och väl. Wilderäng gör i regel detta. Nu har han på sistone visat sig som anhängare av den officiella, mörkade statistiken vad gäller invandringen, vilket sänkt hans trovärdighet i mina ögon. Men in toto så har jag respekt för bloggaren Cornucopia och sf-författaren Wilderäng. Hans bok är värd att kolla upp för den försvarsintresserade.

- - -

Wilderängs bok ingår, som jag sa inledningsvis, i en genre. Det är böcker som återger tänkta scenarios av en invasion av Sverige. ”Blixtkrig mot Sverige” kom för sin del 1943, när vi var inringade av Nazityskland. Boken skildrar ett stormaktsangrepp mot oss. Tyskland nämns ej, det är bara den diffusa ”Stormakten” som spökar. Vi bombas från luften, en del av Mellansverige tas och vi håller ut även över vintern. Sedan går vi till motangrepp. Så föreställde sig författaren, Per Lindencrona, det hela. Boken har idag mest historiskt intresse men är på sina premisser välgjord.

Bland mer nutida krigsfallsscenarios har vi ”Operation Garbo”. Den var skriven av översten Bo Hugemark, forskaren Ingemar Dörfer och journalisten Lars Christiansson. Sverige anfalls av Sovjet men vi slår tillbaka. Boken hade två delar: det var till sin art en bred, bestselleraktig sak. Lägre profil hade för sin del Sune Anderssons ”Anfall mot Sverige” (1988). Den beskriver dramatiskt, och med precision, hur ett kuppanfall går till. Vi tas med överraskning. Stockholm överrumplas av en pansarbataljon, överskeppad på en Estalandsfärja. Ingen förstår vad det handlar om förrän bogvisiret öppnas och T-72:or rullar iland på Stadsgårdskajen. Hjälp får pansaret sedan av fallskärmstrupp, samt av spetznazsoldater som i polisuniform åker runt och likviderar politiker, tjänstemän och flygvapenpiloter. Ytterligare hjälp erhålls från en femtekolonn i form av extremvänster inom media och förvaltning. De var talrika då som nu.

Vad gäller förmågan att koncentrerat skildra stormaktshotet mot oss så tycker jag Andersson var tämligen övertygande. Boken visade på hur effektivt det kan vara med skönlitterära framställningar av sådant som diskuterades i media, inom försvaret och bland folk, men som vänstern tystade ner: ryska kommandoförband och Sovjets förmåga att genomföra kuppanfall, som i Afghanistan 1979. Hur skulle det hela ha sett ut på svensk botten? Även om ett isolerat ryskt anfall mot oss var osannolikt så behövde frågan ställas. Och Andersson gav med iskall skärpa svaret.

Genren med krigsscenarios, fall Sverige, har levat i 70 år. Lars Wilderäng har med ”Midvintermörker” säkrat dess fortlevnad ett tag. Hans bok har sitt värde som debattinlägg. Jag ser inte samma hot från ryssen som Wilderäng, men en ny försvarspolitik måste till. Försvaret är inget särintresse som statsministern sa nyss. Det är en riksangelägenhet. Ett annorlunda upplagt, mer stridsberett och mindre politiserat försvar vore önskvärt.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln