torsdag 27 juni 2013

Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige (del 7 av 17)


Resumé: Företaget Svenska Relä bedriver ett privatkrig mot Egon Dribbling och dennes antivita, svenskfientliga verksamhet. Efter att ha raidat dennes fabrik i Huddinge, DriCo, har man lyckats röva åt sig två klenoder Dribbling ägt, svärdet Gram och ringen Andvaranaut. I processen ödelades fabriken och hans kloner dödades, men själv lyckades Dribbling fly. Så vad ska Melina & c:o göra nu? -- De ska ligga lågt.
Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Efter Operation Caesar Grön flög Gazellen till Amafortet. Väl där bytte man om till civila kläder. Melina lämnade svärdet och ringen till Topsy, som sa att han skulle ta väl hand om dem.

Melina och Doris fick nya identitetshandlingar. De var nu Lena Vendel och Fia Nyström. De fick varsin flygbiljett. Vart Doris skulle åka fick Melina inte veta. Själv skulle hon till Berlin. Hon fick en nyckel till en förvaringsbox på Berlin Tiergarten. I den fanns en lägenhetsnyckel.

Sedan man bränt diverse dokument och föremål i basen lämnade man den, alla fyra, i helikoptern. Man flög till Stockholm. Melina och Doris sattes omsider av på en öde fabrikstomt söder om stan, i Blåsut. Väl där gick man bort till T-banan. Man skildes på perrongen eftersom, när tåget kom, man skulle sätta sig i olika vagnar. Operativ säkerhet.

De omfamnade varandra.

"Lycka till", sa Melina. "Det var trevligt att ha dig ombord."

"Tack detsamma", sa Doris. "Lycka till."

Tåget kom och man skildes. Melina åkte bort till T-station Gärdet. Hon gick därifrån till Värtahamnen och Four Winds Bar, där hon lämnat bilen tre dagar tidigare. Hon tog sin bil och körde hem i den skira aprildagens ljus.

Doris flyg skulle gå någon gång under dagen. Det visste Melina. Men vart Doris skulle fick hon aldrig veta. Det var hemligt. Man var ju hemliga agenter. Ju mindre man visste om onödiga saker, om sådant man inte behövde veta – desto bättre. Även Melinas plan skulle gå idag. Planet till Berlin. Det gick vid fyratiden. Så väl hemma tog Melina och duschade och bytte om.

Hon var hungrig kände hon. Men hon hade inte lust att äta här hemma. Så efter att ha rensat ut kylskåpet tog hon Arlanda Express till Arlanda. Där åt hon en måltid på lax och fullkorsmakaroner. Det var gott. Hon hade inte ätit på länge, bara tagit en macka i Ama när man kom tillbaks dit i natt.

Klockan 16.04 gick Melina till sin Lufthansa-Boeing och flög till den tyska huvudstaden. Hon landade vid Tempelhof klockan 18.32, denna dag som var den 6 april. Det var mulet. Det är det alltid i Berlin. Nåväl, inte alltid. Men ofta.

Sedan hon begett sig till järnvägsstationen Berlin Tiergarten följde hon Topsys instruktioner: ”Gå till en viss förvaringsbox och hämta en nyckel. Nyckeln går till en lägenhet i Friedrichsfelde.” – Hon följde denna instruktion; hon fann nyckeln samt en lapp med aktuell adress. På lappen stod även inloggningsuppgifter till datorn.

Lägenheten visade sig vara en etta i ett höghus med utsikt över en östlig park, Tierpark. Den var ej att förblanda med den centrala Tiergarten. Tiergarten var ju Zoo, med ”Bahnhof am Zoo” och allt det där. Tierpark var en östlig, fristående djurpark med anor från DDR-tiden.

- - -

Melina hade kommit till Berlin. Hon låg lågt. Hon bekantade sig med sin lägenhet – välordnat, lite miljonprogramskänsla, men OK område. Hon njöt av de blå tapeterna, den breda sängen och köket med arbetsbänk av sjödränkt ek.

En dag fick hon ett mail. Det var från Topsy. Han sa åt henne att söka samband med Raggidus Munkon, hans man i Berlin. Denne hade en kiosk i Lichtenberg. Melina skulle gå dit och se om en viss brunhårig, mild figur stod bakom disken. Då skulle hon säga ”har ni Fascination Fliegen?” Munkon skulle då svara: ”Nej, den kommer först om en vecka.” Det var koden som visade att man var i samma klubb.

Melina åkte dit. Det var inte långt, bara 1 km. Väl i aktuell kiosk såg hon en mild, men samlad typ med brunt hår och blå ögon. Han var nedtonad men fast: ”Visligt trög till verkan, men fast och stark till motstånd”. Han var en saktmodig underrättelseagent, en europeisk patriot och esoteriker
Melina sa:

"Haben Sie Fascination Fliegen?"

Munkon gav rätt svar. Sedan sa Melina, fortfarande på tyska:

"Något nytt?"

"Ja", sa Munkon. "Allt verkar vara grönt. Ligg lågt ett tag. Kom hit igen om du behöver något."

"Tack."

- - -

Melina var i Berlin. Hon levde sina dagar i ettan i Friedrichsfelde. ”Invänta vidare order” löd det senaste mailet från Topsy. Så väntan var vad som gällde. I brist på order bara levde hon. Hon hade innan resan fått tillräckligt med kontanter av Topsy.

Hon bodde vid T-banestationen Tierpark. Tierpark var en gammal öststats-djurpark i en stor park i denna östra del av staden, Friedrichsfelde. Vid T-baneuppgången fanns ett torg, omgivet av låga byggnader. Det var som en utschaktning ur en sluttning med perimetern utgjord av affärer. Ovanpå dessa affärer, via trappor, kunde man vandra bort mot andra nejder.

På denna plaza samlades stadsdelens människor i sommarkvällen. På en vägg fanns en cirkelformad duk, en skärm, en veritabel Wonderwall. På den projicerades en ljus- och ljudshow. Den kallades totalisatorn, en apparat som innehöll allt som fanns, bilder och visioner av allt som någonsin hänt i världen från skapelsen till idag. Melina och de andra såg och förundrades.

I pausen åt man filinulers med äppeldricka. Efter ytterligare färger på skärmen skildes man och var och en gick hem till sitt. Melina var på väg att återvända till sitt torn, men just då var det någon i vimlet som frågade henne:

"Klarar du... eh... natten...? Eller behöver du en dröm för natten...?"

Melina såg på den frågande. Det var hennes kontakt, Munkon. Och nu talade han svenska.

"Jaså är du här?" sa Melina.

"Ja."

"Och du talar svenska?"

"Ja, rätt hyfsat. Men alltså, behöver du en dröm...?"

"Jag bor redan i ett drömpalats", sa Melina. "Det fina tornet där."

"Åhå. Själv bor jag i ett palats i Lichtenberg. Det egentliga Lichtenberg, åt väster. Det bohemiska, mer traditionsmättade Lichtenberg."

"Så Friedrichsfelde är inte fint nog?"

"Tja", sa mannen, "det är ju lite betongförort över stället."

Tystnad. Mannen var inte hotfull. Han var ju på hennes sida, lejd av Topsy som Svenska Reläs man i Berlin. Utöver det var han en märklig typ som tydligen gav bort drömmar, hur nu det kunde ske. Efter att ha funderat sa Melina:

"Ge mig en grön dröm."

"Ska ske." Mannen letade i sina fickor och fann en smaragd, slipad med fassetter och med en smärre spricka i godset. Men sprickan gjorde inget, det visste Melina; den var bara tecken på äkthet.

Munkon överräckte kristallen. Melina tackade och begav sig norrut över torget. Sedan hon passerat vandrarhemmet som låg här gick hon till sitt hus, ett tiovåningshus. Hon tog hissen till sin våning, sjätte våningen. Väl inne gick hon till sovrummet, klädde av sig och la smaragden på ett bord. Hon la sig ner för att drömma gröna drömmar.

- - -

Nästa dag gick Melina ut och promenerade. Hon måste slå ihjäl tid, samla sig, ladda batterierna. Hon flanerade i okända, berlinska nejder i sydost åt Köpenickhållet till. Rätt vad det var stod hon på en ödetomt norr om floden. Hon såg upp i den vita himlen och upplevde psykiskt noll, apatia. Ingen annan än Melina var där, vad det verkade. Hon såg upp mot en fasad och såg tomma fönster, en gardin som fladdrade. Larerna hade flytt.

Melina hittade en gungställning på en bakgård. Det var en gungställning för barn: fyra parallella gungor, vardera med en gummiklädd sittplatta på 15 x 50 cm, upphängd i kedjor. Hon satte sig på en gunga och mediterade, svajade sakta. Helt stilla kan man inte sitta på en gunga som denna, en sittplatta upphängd i två kedjor. Men det får en att komma till ro. Man stiger upp över jordens materialism och futtigheter, om så bara tio centimeter. Man svävar mellan tomma ändlösheter.

Melina tänkte på staden hon var i, Berlin. Den hade många märkliga byggnader. Som Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche. Före kriget var den bara ännu en sen 1800-talskyrka, efter kriget var den en halvt utbombad ruin men med, ansåg man 1945, nyvunna skönhetsvärden. Alltså fick den stå. Den var ett modernt exempel på fascinationen för ruiner. Tysken var expert på det, det var en nationalsport sedan länge: man kallade det Ruinenfascination. Själv tyckte Melina att, ruintjusning åsido, så var det perverst med en ruin i centrum av en storstad. Men denna ruin hade vunnit hävd. Skulle man yrka på att renovera den skulle man väl åtalas för hatbrott eller något.

Det fanns fler hus i staden, som Walter Gropius Bau, riksdagshusets praktpjäs, barockkyrkorna som flankerade det där torget och annat. Men Melinas favorit var Neue Wache, en nyklassisk tempelbyggnad, en stram kolonnad som Vilhelm Ekelund på sin tid gouterat. Och visst hade han rätt: det var en värdig representant för det bästa i den preussiska stilen, byggt 1816. Grekisk briljans, vidareförd i detta nordliga Sparta.

Det var strängt taget inget tempel. Det var förläggning för de trupper som utförde högvakt vid kungaslottet: därav namnet ”Wache”. För som alla vet betyder ”Wacht” på tyska ”vakt".

I nästa avsnitt får vi veta mer om Melinas vistelse i Berlin.


Del 1: Melina Starr
Del 2: Egon Dribbling
Del 3: Doris Burg
Del 4: Four Winds Bar
Del 5: Amafortet
Del 6: Raiden mot DriCo
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri


Relaterat
Leonard Borgzinner (1957-1990)
Emmelie de Forest
Jan Guillou: samröre med KGB
Sören Kierkegaard (1813-1855)
Friedrich Nietzsche (1844-1900)
Arne Treholt
Neue Wache, Unter den Linden, Berlin

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)