Resumé: Melina Starr, 35, före detta polis, har fått jobb på en privat säkerhetsfirma. Den heter Svenska Relä. Dess uppgift är att hejda aktionerna hos stiftelsen "Svenskfientligt Centrum". Melina har nu fått en kollega i arbetet, Doris Burg. Chef för firman, Svenska Relä, är den gåtfulle Topsy Lindblom.
Del 1: Melina Starr får jobb på Svenska Relä
Del 2: Melina på spaningsuppdrag i Hägernäs
Del 3: Dribblings kloningsprojekt
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
Efter en lunch på sallad återvände Melina till avdelningen. Väl där såg hon en mapp ligga på sitt skrivbord. Hon öppnade den och fann en order. Den var underskriven ”T” som i ”Topsy”. När hade han lämnat detta dokument? frågade sig Melina. Hade han smugit in här när hon lunchade...? Kanske det. Han var alltid mystisk.
Mappen innehöll fyra A4-sidor. De talade om Ljuskrigare och i Guds namn; det räckte som garanti för dess autencitet. Den operativa kontentan var att hon och Doris denna kväll skulle bege sig till Frihamnen och invänta en kontakt på en viss bar, Four Winds Bar. Klockan 22.00 skulle kontakten komma. Melina beordrades att ta med sig en väska med ombyte, necessär och allt, för en cirka tre dagars bortovaro.
Klar med läsningen av dokumentet gick Melina till Doris’ kontor. Den nya hade fått samma rapport. De skulle bege sig till baren tillsammans.
"Vi ska ut på uppdrag", sa Melina.
"Ja, jag vet", sa Doris. "Jag har läst rapporten. Vi ska vara på den där baren klockan tio ikväll. Det är nio timmar dit. Vad ska vi göra tills dess? Åka och bomba MIUN?"
"Varför det?"
"Jag ogillar stället helt enkelt."
"Jaha. Bomba det? Du skulle må då va."
"Ja."
"Men låt det vara. Live and let live."
"Men jag hade inte tänkt döda dess personal", sa Doris. "Jag hade tänkt hovra över stället, låta utrymma det med ett brandlarm och sedan dragit åstad. Med fluoridlaser från skyn."
"Sweet."
"Sweeter than sweet, my dear Melina."
Melina gillade den andra. Men det fick inte bli för familjärt. Hon sa:
"Doris, kom ihåg: jag bestämmer. Jag är ansvarig, jag är chef för vår lilla mission ikväll."
"Uppfattat, sa Doris."
"Bra", sa Melina, "då var det utklarat. Jag, Melina, har ansvaret. Någon måste alltid ha ansvaret när man opererar på fältet."
Man la upp planen. Doris bodde på Saltmätargatan. Melina skulle, av säkerhetsskäl, ikväll hämta henne två kvarter bort från hemmet. Det fick bli vid Fridhemsplan. Vid åttablecket skulle hon komma förbi i sin S60. Till dess åkte man hem var för sig. Melina ägnade tiden hemma åt att läsa Drunvalo Melchizedeks ”The Ancient Secret of the Flower of Life” på datorn. Där stod mycket märkligt. Som att Atlantis gick under på grund av en merkaba som löpt amok, en dimensionsförvrängare ännu aktiv i Bermudatriangeln. Detta inhämtade hon innan hon la sig att sova middag.
Hon vaknade klockan åtta. Hon duschade, tog på sig svarta jeans och promenadskor i svart läder, svart fjällrävenjacka, svart keps och håret i hästsvans. En liten ryggsäck packades med ombyte etc. Så lämnade hon lägenheten och gick ner i garaget. Ur garaget tog hon bilen, körde norrut och hämtade Doris. Melina var för kvällen iförd jodpurs, beiga ridbyxor, jeansjacka och gyllenbrun fischy. Man körde till baren i Frihamnens never-never-land, belägen i stadens nordöstra mellanzon hitom Lidingö. Man styrde mot en okänd kajplats i gråzonen.
Baren de skulle till hette som sagt Four Winds Bar. Den låg i ett separat betonghus på en vindpinad parkering. Gråa skyar. Melina tog av sig brillorna. Man gick mot huset, klev in, möttes av stekos och currydoft. En klocka slog halv tio: ding-dong, ding-dong. Vid en bardisk i ena hörnet beställde man Perrier. Inga starkvaror sa Melina.
De satte sig ner vid ett bord. Platsen var öde men ändå laddad på något sätt.
"Schysst bar", sa Doris. "Men inget att dricka."
Melina blev arg men la band på sig, sägande:
"Uppdraget har just börjat och du gnäller. Säger du en sak till skickar jag hem dig."
"OK, OK", sa Doris.
På väggen satt en klocka, ett så kallat Amerikaur med tavla och pendel. Det var den som nyss slagit. Den var, kan man säga, nyckelhålsformad: rund tavla med en litet pendelhus under. Pendeln kunde beskådas genom en glasruta. Siffrorna på urtavlan var romerska: I, II, III och så vidare.
"Märkligt ställe det här", sa Doris. "Fyra dörrar, en i vart väderstreck."
"Men det heter ju ”Four Winds Bar” ", sa Melina. "Det betyder att i slutet av tiden ska alla dörrar slås upp, Jan Björklund ska störta in och skratta rått, och sedan ska han ta oss med till helvetet där vi ska leva i mångkultur för evigt..."
Doris log. Men Melina behöll masken och sa:
"Så är det. Allt kan hända."
"Four Winds Bar."
"Verkar så."
"Four winds at the Four Winds Bar, two doors locked and windows barred..."
Det var Doris som reciterade denna text. Melina tog vid:
"... one door left to take you in, the other one just mirrors it..."
Klockan tickade. Vinden ven runt knutarna.
"Men om fan och inte Jan kom", sa Doris, "vad skulle vi göra då...?"
"Han brukar fråga sig fram", sa Melina. "Han säger inte bara ”nu tar jag er” och skrattar diaboliskt. Han brukar ju föreslå en deal, som att ”du får världen om jag får din själ”."
"Ahh", sa Doris, "bra att veta."
"Varje skum typ man möter i gråzonen bör man fråga: 1. vem är du? 2. vad vill du?"
"Fan är fan. Man vill inte direkt åka till helvetet. Men tänk om den som verkligen stormar in här till slut är Jan Björklund: haha, nu tillhör ni mig! Nu ska ni få bo i mångkulturen och hylla den varje dag..."
"Vilken syn", sa Melina. "Då skulle jag bara fråga: vem är du? Och vad vill du? Med några enkla frågor skulle jag få hans paradis att smälta ihop."
Doris fyllde på med:
"Jag skulle säga honom: aldrig livet att jag bosätter mig i din mångkultur. Eller menar du din fina villa i din vita enklav? Då är det en annan sak. Den skulle jag gärna bebo. Och spränga sedan jag druckit upp whiskyn, skjutit sönder plasma-tv:n och eldat upp matsalsmöbeln i sjödränkt ek."
Klockan slog kvart i tio: tre dubbelslag. Ding-dong, ding-dong, ding-dong.
"Sverige är extremt", sa Melina. "Svensk media tycks befinna sig i krig med det traditionella Sverige. Man förnekar den man är. Man förnekar sin egen natur, den som svenskar. Det är som ett tabu. Man har beröringsskräck med allt som heter svenskhet, trygghet och tradition."
"Vi borde åka och bomba Klarakvarteren."
"Ja", sa Melina, det. Eller vänta ut dem. Vi vinner på sikt. Folk i gemen har fått nog av medias svenskfientlighet."
"Så du är lika politiskt engagerad som jag?" sa Doris.
"Ja", sa Melina. "Jag är Sverigevän. Jag står upp och försvarar det land som sett mig födas. Dessutom är jag är holist. Idag kan man inte vara neutral. Del av mitt andliga credo är synen på min materiella verklighet. Jag kan inte bara sitta och meditera och säga att allt är väl i Sverige. För det är det inte. Krigsrubriker om någon sagt ”neger”, i övrigt fjantnyheter och materialism. De lever på rädsla, suger i sig folks ångest som vampyrer. Det är helt sjukt. Det är mörkerfurstar hela gänget."
"Lucifer och company."
"Kan vara. Asuras och Morven och Yaltabaoth och hela surven."
- - -
Melina reciterade:
Empty spaces, what are we living for?"Tungt", sa Doris.
Abandoned places, I guess we know the score.
On and on, does anybody know what we are looking for...?
"Det är patos", sa Melina.
"Som på en likvaka."
"Tycker du...?"
"Vi pratar om fan och hans moster, reciterar Mercurys dödssång."
" ”But his soul was painted with the wings of butterflies” ", sa Melina. "Nu ska vi vara snälla."
"Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne."
Klockan slog tio. Ding-dong, dubbelslag: sammanlagt tjugo dingar och dongar.
Det var dags. Melina och Doris såg på varandra. Klockan tio skulle kontakten komma, personen de skulle möta här på Four Winds Bar.
- - -
Klockan var tio. Inget hände. Bartendern stod bakom sin bardisk. Stekos, currydoft, ljus från köket.
Doris tog en klunk ur sitt Perrierglas. När hon ställt ner det gjorde en figur entré i lokalen genom södra dörren. Den öppna goretexjackan avslöjade en grön ylletröja han bar inunder. I övrigt hade han svarta byxor och svarta träningsskor. Han hade ett litet, kalt huvud och stålbågade glasögon.
Det var Topsy. Han kom fram till kvinnorna, nickade åt Melina och sa till Doris:
"Jag är Topsy. Välkommen till Svenska Relä."
"Tack", sa Doris. Hon reste sig och skakade hand. Även Melina kom på fötter.
"Nu kör vi vidare med denna operation", sa Topsy. "Vi förflyttar oss. Framåt i natten."
Ledda av Topsy gick de ut ur huset. Ute på parkeringen stod en blå Gazelle-helikopter och väntade. Den hade motorn igång.
"Häng med!" sa Topsy och vinkade mot helikoptern.
Man gick mot maskinen och krökte huvud under rotorn. Topsy öppnade kabindörren. Melina och Doris svingade sig in. Man satte på sig headset för internkommunikation. Topsy satte sig bredvid piloten. Han prövade förbindelsen.
"Melina och Doris, från Topsy. Hör ni mig?"
De båda kvinnorna bekräftade.
Helikopterns motor ökade i varv. Snart lyfte man och flög över Stockholms norra förorter.
"Får man fråga vart vi ska", sa Melina på internradion via headsetets mikrofon.
"Vi ska till en säkerhetsbas", sa Topsy.
I kvällen dundrade helikoptern norrut, först över lysande förorter och sedan över mörka skogsland.
Del 1: Melina Starr får jobb på Svenska Relä
Del 2: Melina på spaningsuppdrag i Hägernäs
Del 3: Dribblings kloningsprojekt
Del 5: Amafortet
Del 6: Attacken mot DriCo
Del 7: Berlin
Del 8: Promenad i Köpenick
Del 9: Militariamässan
Del 10: Hemresan
Del 11: Misstänkt för allmänfarlig ödeläggelse
Del 12: Befrielsen börjar
Del 13: Upprensning
Del 14: Raggidus Munkon
Del 15: Tallarna i skogsbrynet
Del 16: Topsy
Del 17: Fri
Relaterat
Antropolis: en stad i framtiden
Till Smaragdeburg (2010)
Målning Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar