In Swedish, about Swedish villas from the 19th century, built in revival "Viking" style. -- En gång i tiden vurmade man officiellt för Sveriges forna kultur i detta land. Vad gäller arkitektur, att bygga hus i romantiserande Vikingastil, så började man med detta i mitten av 1800-talet. Och höll på till ungefär 1914.
Att i modern tid bygga hus i fornnordisk stil... detta är en strömning som pågått i Sverige sedan 1800-talet.
Grundboken i detta ämne är:
Bo Grandien. Rönndruvans glöd – nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet. Stockholm: Nordiska museets handlingar 107, 1987.
Boken täcker både arkitektur, industridesign, måleri och litteratur. Här koncentrerar vi oss på arkitekturen.
Grandien har varit ledfyren för skapandet av denna text. Men det finns även rätt mycket fakta om dessa hus på nätet.
Ornässtugan (originalet från 1505)
Ornässtugan
Den första nya villan i fornnordisk stil var kopian av Ornässtugan från 1867.
Ornässtugan, originalet, ligger annars i Borlänge kommun. Den byggdes 1505 som loftbyggnad i liggtimmer i två våningar; den hade hela fasaden täckt med fjällspån. Övervåningen var utkragad. Trappan till loftgången var täckt av en bur av spån. Sadeltaket var även det spåntäckt. Alltsammans gav ett urtida-medeltida intryck, ett unikt exempel på gammelgammal, icke-kyrklig svensk träarkitektur.
Ornässtugan blev tidigt ett museum. Och på 1860-talet fick man idén att göra en kopia av den. Denna kopia byggdes för svenska paviljongen på Parisutställningen 1867. Huset blev där beundrat som rustik svensk husbyggnadskonst. Sedan, efter utställningen, flyttades huset till Ulriksdals slottsområde.
Denna speciella markbit är idag ett villaområde. Och denna tvåvånings praktstuga är än idag i bruk som privatbostad. Den har fjällpanel och liggtimmer, sadeltak täckt av torv (från början, idag ersatt med annat material), samt en loftgång. Loftgången nåddes via en spiraltrappa, klädd i en bur av spån. Denna inklädda trappa hade i originalet, i den riktiga Ornässtugan i Dalarna, lagts till på 1700-talet – men den hade fort vunnit hävd och kopian tog med den utan diskussion.
Villa Bråvalla
Villa Bråvalla
Den andra dylika fornvillan var Villa Bråvalla, Gustavsberg, Värmdö. Den uppfördes 1869-70 för Axel Key av Johan Erik Söderlund. Key (1832-1901) var professor i patologi och supporter åt Artur Hazelius.
Likt Hazelius var Key i sin ungdom studentskandinavist, 1856 gripen av Uppsalamötets pomp och nordiska yra (”Ynglingating at Upsalum”). Och han hjälpte Hazelius att bygga Nordiska museet, invigt 1907. Men Keys egen Villa Bråvalla kom långt före, 1869-70. Belägen vid Farstasundet är detta en fornnordisk högborg och privatvilla av pionjärtyp, med all sin dekor och parafernalia, och i en tilltalande form.
Villa Bråvalla... om vi börjar med två idag försvunna detaljer, kan sägas: i viken låg en båt med drakhuvud. Och i trädgården stod en i trä uthuggen staty, föreställande Tor sittande och höttande med hammaren.
Båten och statyn är idag borta. Men huset står ännu. Vi använder därför presens i denna översikt, även om en del detaljer ändrats sedan sist. Vi kommer till dem.
Villa Bråvalla är ett tvåvåningshus på stenfot, utfört i liggtimmer med tjärad fjällpanel. Det har en balkong i söder med kolonner, som i en stavkyrka. Det har vindskivor som korsar varandra, med drakhuvuden i ändarna. Något om interiören... – Stora salen har på sina snickerier väl avstämda färger: taket är indelat i blågrå rutor mellan mörka bjälkar i imiterad ek. Väggarna går i pompejanskt rött med gröna bårder, med högsäte med fotbräda och två stolpar med gudabilder, samt övriga stolar för framstående gäster. Inredningen i stort är inte påfallande fornnordisk, men där finns förvisso en målning och kolteckningar av Bråvalla slag av August Malmström. Därtill fornnordiska bilder av M. E. Winge samt av Scholander; den sistnämnda målade en fris med scener ur Harald Hårfagres saga. – Idag är huset rött med vita knutar vilket förtar den fornnordiska verkan. Och Torsbilden och vikingaskeppet är alltså borta. Men det bästa ur inredningen med högsätesstoplar mm. ska finnas bevarade på Nordiska museet.
Villa Säter
Den i tidsföljd tredje villan i fornnordisk renässans är Villa Säter i Jonsered, Göteborg. Den uppfördes antagligen 1870 eller 1871. Som två sig korsande tält med branta takfall tronar det än idag nära stambanan. Jag ger ingen bild här, men resenärer längs stambanan kan teoretiskt få en skymt av huset. Se annars Grandiens bok för bild. – Detta hus är en veritabel gammelnordisk fanfar, med brunmålad liggande panel med detaljer i ockra. Det har breda taksprång, samt vindskivor som toppas av takryttare och med triangelformade masverk som förening. Huset kan ha ritats av Victor von Gegerfeldt, som även ritade Feskekörka i det närbelägna Göteborg. Branta tak och triangelformade gavlar är principen som förenar de båda.
Gegerfeldt hade även lejts av Björnstjerne Björnsson för ett villaprojekt. Björnsson var även han med vid det skandinaviska studentmötet i Uppsala 1856; han blev då så pass gripen av yran att han bestämde sig för att bli författare. Och hans författarskap hade sin osökta fornvurm. Och med en villa i Aulestad i Norge skulle han få sig en privat högborg och diktarbostad. Detta var på 1870-talet men blev aldrig verklighet. Resultatet hade dock blivit storslaget, med ett brant takfall minnande om ett vikingasegel ur vilket huskroppen trädde fram åt alla håll.
Storstugan II
De curmanska villorna
Därtill finns de så kallade Curmanska villorna i Lysekil. Trots sin prefabricerade karaktär bars de av Curmans idéer om ett fornnordiskt hus för sommarvistelse. Proportionerna är harmoniska och stilen rätt originell för dåtida svenska förhållanden. Omsorgen om detaljer, och en helhet som är pietetsfullt bevarad, gör denna till en klassiker bland vikingavillor.
Carl Curman (1833-1913) var en fornnordisk vurmare, anatomiprofessor, tecknare och läkare. Vid Studentmötet i Uppsala 1856 var han med och drack mjöd; mötets hela atmosfär och nordiska förbrödring gjorde stort intryck på honom [Grandien s. 22]. – Under en vandring i Norge 1858 fascinerades han av den då ännu levande, rustika norska timmerarkitekturen, främst i deras tvåvåningsstugor med sadeltak och balkong i söder, så kallad stabbur. De hus Curman själv skulle låta bygga i Lysekil var även inspirerade av så kallade schweizervillor med dylik praktbalkong. Resultaten blev originella nyskapelser, unika konstverk där skaparkraften fick verka fritt, dock inom ramen för det traditionella.
1873 uppfördes vid Gullmarsfjorden i Lysekil Curmans första hus, Storstugan I. Utifrån Curmans skisser uppstod i samarbete med en snickerifabrik i Stockholm en ritning. Bygget i sig skulle bli prefabricerat ty dugande trävirke fanns ej att tillgå där i Bohuslän. ”Prefabricerat” kan idag associera till stordrift, kataloghus, standardiserad husbyggnad, men här var det inte fråga om det. Kataloghus mm. fanns förvisso redan då men här gällde det ett enstaka, unikt, arkitektritat hus, som av praktiska skäl fick sina delar tillsågade och numrerade på en fabrik i Stockholm innan materialet skeppades till Lysekil. Detta var innebörden av ”prefabricerat” i sammanhanget.
Storstugan I var ”en rektangulär byggnad i två våningar, placerad på en murad terrass omedelbart intill vattnet.” [s. 290] Bottenvåningen var av liggtimmer, vars stockvarv i hörnen förlängdes till konsoler som bar upp den större, utskjutande övervåningen. Den sistnämnda hade stående fasadbräder samt svalgångar på alla fyra sidorna, prydda med rundbågearkader. Sadeltaket hade långa utsprång och pryddes, på nocken, av en genombruten kamlist samt nockryttare.
Stora salen på övervåningen, loftsalen, hade kassettak i rutor med rödmålade bjälkar. Väggarna täcktes av panel, gråmålad, men i övrigt fri från pynt. Endast textilier skulle ge färg; det var ett allmogebruk att klä storstugans väggar med bonader vid festliga tillfällen, dvs. att ”tjalda” eller ”tälta” väggarna i fornnordisk anda. Därtill gjordes en bildfris av Mårten Winge och hans fru med Sigurd Fafnesbane-tema. Man kunde inte väva den, som önskat, så man målade på duk. Motivet var populärt på grund av Sigurdsristningen i Eskilstuna, som då nyss upptäckts av professor Carl Säve, närmare bestämt 1868. Denna hällristning återger som alla vet Sigurdsagan.
Höganloftsalen i storstugan, åt söder. Bild ur Grandiens bok
Den andra stugan som byggdes av Curman, intill den första, Lillstugan, är i samma stil men mindre. Den var avsedd för barn och tjänstefolk. Exteriören är faluröd med bruna knutar. Detta färgschema är en västgotisk stil som man även tycker sig ana på DFS hus i Älgarås.
Sedan var det så att Storstugan I brann ner sommaren 1878. Men en ny byggdes genast. 1880 stod den klar. Exteriören var i stort sett densamma. Och denna stuga, plus Lillstugan, står än.
Detaljer i Storstugan II: den har rundbågiga fönster, drakslingor som ornament, samt drakhuvuden som vindskivor. Nedervåningens fasad är mörkröd, övervåningens stående panel är gul med det synliga ramverket i brunockra; detta ska ha varit schweizerstilens favoritfärger (vilket kom sig av att man där hade tjärat korsvirke och gulputsat murverk). Detaljer på fasaden går i grått, svart, gult, rött och blått. Dörrarnas ej funktionella smidesbeslag av zinkplåt uttrycker möjligen tidens frivola attityd till kravet på hantverksmässig funktionalitet; detta, fokus på gediget hantverk, kom senare, med The Studio och Arts&Crafts från 1880-talet och framåt. Att Curmans villor även gjordes prefab var ytterligare ett utslag av att man så att säga bejakade det konstgjorda. Detsamma såg man förvisso i Ulriksdals slott, där Karl XV på 1860-talet tronade bland öppenspisar i gips och vapensköldar av papier maché – Ulriksdal, på vars område alltså även fornvillan med Ornäsförebild uppfördes.
Storstugan II:s interiör är fri från tapeter. Omålad träpanel är idealet, men med färgaccenter i dörrkarmar och lister. Fornnordiska tänkespråk pryder loftsalen, ett bruk som självaste Karl XV lanserade i dekoren i Ulriksdals bibliotek. Loftsalen i Storstugan II fick även öppen takstol, ett sannskyldigt fornbruk; det blev nu en ”höganloftsal”. Det råder fri luft från golvet till insidan av sadeltaket med sina bjälkar. Detta skapar ett storslaget rum, en unik fornsal av vikingatyp, allt i en diskret dräkt i form av den gula och bruna stuga det hela ryms i.
Höganloftsalen har sina beundransvärda detaljer. Såsom att på väggen mot vattnet släpper fönster i två våningar in ljus. Vävda dukar hänger från bjälkarna och gör ”luften av forndukar sval”... Winge med fru gjorde en ny fris med Sigurdsmålningar. Bilderna är av hög klass i både teckning och färgläggning; det ser ut som akvarellerade tuschmålningar, dock är det utfört med olja på duk vilket ger en något mer rustik verkshöjd. Bilderna har därtill en bård i neder- och överkant med fabeldjur, som i Bayeuxtapeten.
Lustigt är att den text som beledsagar bilderna är på latin. Ett exempel: ”Sigurd ad patrem vindicandum navigat”, när Sigurd med tre vikingaskepp ska ge sig iväg för att hämnas sin faders död. På den tiden gavs isländska forndokument ofta ut med isländsk och latinsk text parallellt. Så latininslaget är här en tidsmarkör som säger ”1800-tal”. Övriga fornvillor med ”textprydnader” använde för övrigt genomgående svenska som språk. Hela bruket med fornvisdom på väggarna grundlades som antytt i Karl XV:s Ulriksdalsbibliotek, där man bland annat kunde läsa dessa tänkespråk som målats ovanför dörrarna: ”Förgät icke din vän då du glad äst”, ”Gammalt vin och gamla vänner må jag prisa” och ”Glad gäst dricker bäst”.
Åter till Curmanvillan. – I loftsalens vägg mot landsidan finns ovanför Sigurdsfrisen en rad med sex arkadöppningar, ledande till ett sovloft. Ett sådan loft kan även kallas tarr eller hjäll, länge i bruk i bondelandet som ladugårdsloft där pigor eller gårdens giftasvuxna flickor kunde bo enligt ”nattfrieriseden”. Detta var för sin del en fornnordisk sed för alstrande av den bästa genpoolen.
Att i en storsal ha tvärgående bjälkar i bortre änden, på vilken ryms ett sovloft, märks även i Snorres kungasagor, boken Olav den heliges saga. Se Thorod Snorreson, Arnljot mm.
Curmans Lysekilsvillor var avsedda som sommarhus. Familjen hade även en villa i Stockholm, ett sedvanligt stenhus i två våningar vid Floragatan. Här rådde mer vedertagen klassicism och renässans. I det så kallade atriet finns till exempel en bildfris med stil à la grekiskt vasmåleri, kallad ”En dag i Hellas”. Dvs. en dekor i rent antik stil.
Villa Solhem
Villa Solhem
En annan fornnordisk vurmare i denna 1870-våg var Lorentz Dietrichson (1834-1917). Född i Norge kom han att verka i Sverige som litteraturdocent och konstpopularisator. Även han hade som byggherre Curmans dikotomiska drag, dels byggande en fornvilla, dels en sedvanligt klassisk. Den fornvilla han byggde blev Villa Solhem på Djurgården och den klassiska byggde han i Oslo, då han flyttat hem till Norge.
Dietrichson hade bland annat ägt en stavkyrka i Norge. Det fanns från början kanske 600 sådana men på 1800-talet försvann de snabbt och ersattes av stenkyrkor. Det var stavkyrkan i Nore han ett tag 1886 ägde privat, eftersom den skulle rivas. Men han överförde ägandet till mecenater och kunde sedan ägna sig ideellt åt stavkyrko-estetiken, resulterande i en bok om stavkyrkor. Det blev ett nyktert hållet praktverk med 300 ritningar och illustrationer.
1874 kunde Dietrichson bygga sig en villa på Djurgården, Villa Solhem. Denna tvåvåningsbyggnad har stående, mörkbetsad panel och rundbågefönster, inramade av stavar med tärningskapitäl och gipsmasker; stavarna är målade i olika färger på sina band och kapitäl. Detta, plus vita fönsterkarmar och spröjsar, är mycket effektfullt mot den mörka fasaden. Interiören var annars inte påfallande fornnordisk. Det enda dylika inslaget var en målad fris i matsalen, målad av frun Mathilde och framställde ”Tomtarna i Norden, som hålla kalas för Söderns genier”. [s. 320]
Dietrichsons klassiska villa ligger för sin del på Uranienborg Terrasse i Oslo. Den är i vit puts och pryds med frontoner och pilastrar.
De tre bilderna föreställer, från ovan, Villa Tallom, Biologiska museet, Kiruna kyrka
Trender i traditionalismen
Villa Bråvalla, Curmans villor och Villa Solhem utgjorde den första vågen fornnordisk renässans i husbyggandet.
Man kan säga: dessa byggherrar levde idémässigt med skandinavism och liberalism, med folkhöjning och sociala ideal.
Sedan kom fler villor i vikingastil, men utan det liberala och skandinavistiska elementet. Dessa var: Tomtebo och Solbacken i Göteborg (båda numera rivna), samt, i Danderyd, ännu bevarad, villa Tallom (Wahlman 1906); alla dessa är enligt idén ”familjevilla i tjärbrun trärustik”. Men de visade även vägen till mer individualistiska scener för 90-talets nietzscheaner och deras konstnärshem: Strand, Övralid, Sundborn, Zorngården.
Bortom de rena villorna, dvs. på den officiella byggnadssidan, har Sverige förstås en del fornvurmande monument från 1890-tal och framåt:
. Bodens järnvägsstation från 1894 (möjligen av A. W. Edelsvärd), med brunmålat timmer och gröna fönsterkarmar, arkadfönster à la stavkyrka, många gavlar, drakhuvuden och takkammar.
. Biologiska museet på Djurgården, Agi Lindegren 1893. Spånklädda väggar, brant sadeltak som på långsidorna i nederkant stöds av snedställda strävpelare. Blindgallerier med arkadfönster. Dörrar prydda av träsniderier i djurornamentik. Varje nock pryds av uppåtsträvande drakhuvuden. Allt i tjärbrun dräkt för rätt dunkelnordisk, folkreligiös prägel.
. Kiruna kyrka, Wickman 1912. Triangulära gavlar, snedsträvor som börjar vid marken. Allt rödmålat. Interiören i mörkbrunt trä.
Kort sagt: dessa arkitekter och byggherrar var de första som var gripna av asaruset och ville leda in denna kraft i snickeriets drakslingor. Men de var inte de sista. Vi väntar nu på ännu en våg av "vikinga-revival" inom arkitekturen.
Relaterat
Nationaldagspredikan 2023
Tomtekvasten sopar i natten
