Multiversums mytolog: MICHAEL MOORCOCK

Jag sitter här och tänker på fantasy. Och då i synnerhet den som skrivs av Michael Moorcock. Han har en djup andlig ådra i sitt verk.

Om man koncentrerar sig på textkroppen Moorcock (och ignorerar personen) så finner man ett författarskap av notervärd andlig styrka.

Till exempel: Graf Ulrich von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfallen av en känsla av förståelse.

Och: protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira. Låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som verkar centralt och som är det Ena.

Rent metafysiskt är detta en rimlig tanke.

Och än mer -- som i "The Sailor on the Seas of Fate", där några hjältar sitter strandsatta och förgäves försöker finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma -- tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Jag lyfter på hatten inför en sådan tour de force, en sådan esoterism mitt i blanka nihilismen.

Författaren vet inte alltid vad han skriver. Det gäller för Moorcock med, hur högtidligt han än proklamerar sin nihilism, cynism och relativism. I skapandets trans befinner sig författaren, vilken författare som helt, i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa till exempel denne poet.

- - -

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text men som litteraturvetare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ju ingen kritik alls. Man måste strunta i författarens föregivna intentioner och istället försöka se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, sedda på sina egna premisser, säger mig att där finns esoteriska spånor.

Sedan kan man ju gilla Moorcock även för att hans böcker är feta och digra i sig själv. Som att romanen "The Sleeping Sorceress" i Elricserien är rätt rivig (boken även känd som "The Vanishing Tower"), samt att "The Weird of the White Wolf" och "The Bane of the Black Sword" med noveller om samme Elric har sina poänger. Liksom Erekosëromanen "The Eternal Champion", Corumboken "The Bull and the Spear", andra trilogin, och första Corumtrilogins "The Knight of the Swords".

Här finns förvisso mycket. Kanske är mycket bara välformulerat snömos, "middlebrow"-prosa med hyfsad miljöskildring, hyfsade intriger och hyfsade porträtt. Ja kanske - men utöver det råder här och där en skön stämning, ett tideljus faller över tingen och en känsla av äkta äventyr infinner sig. Moorcock skojar inte bara bort sitt värv, han tar det på allvar: här råder "die Gefühle, im Ernstfall zu stehen" som tysken säger.

Hur djupt allvaret går är svårt att säga. Moorcocks fantasy är iaf alltid mer ärlig än hans sf, såsom "Dancers"-trilogin. Den är nämligen så uppenbart posör-nihilistisk och bör undvikas.

- - -

I Moorcocks Multiversum finns ett och annat, som roliga cross-overs à la Marvel, grundat på idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar.

Man kan säga: allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat.

- - -

Moorcock "kan det här" med romaner, kan dra en skröna -- igen och igen och igen, med lätt "kaleidoskopisk variation" för varje bok: plus ça change, plus c'est la même chose. Med grundidén för multiversum och "The Eternal Champion" kan detta ursäktas; själva det repetitiva i uppläggen, med en hjälte som upplever olika äventyr i snarlika konfigurationer, sägs ju bero på att hjälten är aspekter av en och samma gestalt, och att de olika världarna är varianter av en och samma urvärld. Det där var kanske ball i hans heroiska romancykler, de om Corum, Hawkmoon, Erekosë och Elric, med krönande slutsten i "The War Hound and The World's Pain" där hjälten fick se en skymt av himlen och kände nåden strömma ned. Men efter det kändes flera utflykter i Moorcocks marker inte så lockande. Hur spektrala landskap han än målade upp och hur vitsig dialog han än kokade ihop.

Det går på tomgång, och då hjälper inga som helst finurliga multiversum-konstruktioner. Moorcock saknar visst djup. Att det förekom en fläkt av esoterica i "Krigshunden" var väl bara en bieffekt, ett transfenomen; till och med en ateist-materialist kan bli from när han sitter och skriver, glömsk av omvärlden. Han hamnar i trans helt enkelt, så som alla konstnärer gör när de kör sin grej. Återigen: "When I am open I am the artist, when I am closed I am Brion Gysin."

Så när Moorcock är Moorcock kan han så klart sitta och säga att det finns ingen Gud bla-bla-bla, men för att få ihop Krigshundens berättelse måste han ha en scen där himlen existerar och en känsla av förståelse, understanding, emanerar och omsluter huvudpersonen. I trans såg Moorcock sanningen och han förmedlade den för alla att se. Det värmer.

- - -

Jag hyser en viss klockarkärlek till Moorcock. "The Cornelius Chronicles" känns lite tillgjorda idag, men han vågade sig förvisso på att experimentera med språket, vågade ge sig ut på hal is. Fler sf-författare än han gjorde detta på den tiden, det gloriösa 60-talet: Ellison, Ballard, Silverberg någon gång, Malzberg, Delany. Han var inte ensam -- men vissa andra, högt uppburna sf-ister riskerade ju aldrig någonting, så äras den som äras bör. Till de säkra spelarna kan man väl räkna en Le Guin, en rekorderlig prosaist som nog förtjänar sin ställning, men riktigt vart hennes konst fört henne är svårt att säga. Hon tycks idag inte anse sina stora sf-skapelser vara något att nämna, fantasyn kändes rättare för henne, och idag skriver hon barnböcker om flygande katter...

Moorcock sprängde vissa ramar med Corneliusböckerna, vissa passager är sån där skön konkretism som annars Alexander Kluge var bra på. Jag vet med mig att ha läst någon passage där Jerry står och ser en massa flygplan på himlen; kan nu inte hitta den, men det räknas i alla fall upp en massa plantyper, och det blir som poesi: "And then he saw a Hawker Hurricane. And then a DeHavilland Mosquito. And then a Messerschmitt Bf 109. And then a Junkers Ju 87 Stuka. And then a Lockheed Starfighter. And then a Dassault Mirage..." Och så vidare: sublimt. Experimentprosa som är bortom den sedvanliga perukstockens horisont.

Att interfoliera texten med tidningsnotiser, att ha korta narrativa stycken och att göra mönster med själva typografin, det är också sånt som piggar upp i Corneliussviten. Trots att helheten kanske inte riktigt funkar. Men "hellre lyss till den sträng som brast"...

- - -

Jag slutar där jag började, med funderingar kring Moorcocks heroiska fantasy. Jag frågar mig ibland varför jag har kvar dessa böcker i min bokhylla. Jag hade en period då jag läste dem rätt flitigt, men sedan dess har de mest samlat damm. Jag tröttas ut av det faktum att de saknar ideellt innehåll, den filosofi de uttrycker tycks vaporisera vid en närmare titt. Goethe sa att det är just det ideella som vinner i längden, en bok måste ha substans; det märker vi efter ett antal genomläsningar. Och ändå... ändå gillar jag dessa hjältar som rider ur i sina färgrika världar, de känns väsentliga på något sätt.

Det kanske är något undermedvetet som talar till en under den moorcockska fäsörstilen; böckerna har en symbolisk kvalitet i alla sina slott och borgar, sina skogar och hav, sina skatter och amuletter. Moorcock gav sig alltid tid att gestalta sina miljöer i konkreta termer, han beskrev klädedräkter och interiörer och landskap utan omskrivningar; böckerna var lagom långa, aldrig mer än 160 sidor. Dylik koncentration vet inte dagens författare vad det är. Det känns som om det är på allvar i dessa verk, vad än Moorcock själv må säga att de skrevs för att betala tryckeriräkningar till New Worlds...

I Eternal Champion-sviten fejsar hjälten upp mot kosmiska krafter, han låter sig utsättas för elementen och det spel som bedrivs av kaos och ordning. Sånt respekterar jag (även om striden mellan kaos och ordning är lite konstruerad). "Dancers At The Edge Of Time"-böckerna däremot, där Moorcock hyllar en utlevad dandykultur som inte längre tar något på allvar, kan jag inte på något sätt stödja. Själva felet med vår kultur av idag är just att ingen längre tar något på allvar; ironin har för många blivit en andra natur, den genomsipprar allt de säger och gör.

En gnutta allvar är vad vi behöver, en känsla av att det vi säger och gör betyder något.




Relaterat
[engelska] Mer om Moorcock i min sf-studie
SF Seen from the Right: presentation på svenska
The Man In The High Castle
Dickish