Jag har sagt det förut och säger det igen: jag är etnisk svensk. Har du problem med det? I så fall är det hets mot folkgrupp. Namn och adress tack, en stämning är att vänta. svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn Fria Tider Fria Tider
Och om du framhärdar, om du fyller på med lite antivitt svenskhat - då gör du dig skyldig till förberedelse till folkmord. Mer här. Haagtribunalen nästa för dig.
Och fyller du på med din bästa medicin, massinvandring, kan du även komma i riskzonen för landsförräderi.
- - -
Etnicitet är på dagordningen. En tidigare generations högermän kunde generöst säga att etnicitet var betydelselös - en Evola, en Jünger, en Solsjenitzyn. Den sistnämnde sa ju i ”The Russian Question At The End Of The Twentieth Century" (1995) att ”Russian nationality is not about blood but about spirit.” Så kan man inte säga längre. Nu har vi nämligen massinvandring inpå knutarna. 15% är utrikes födda. Opposition mot denna utveckling är omöjlig. Vill du ens ha 0,000001% mindre invandring är du fasicst, rasist och paria, utanför lägret ska du ha din boning.
Jag tänker fortsättningsvis tala om Ernst Jünger. Plus lite mer associerat, som Yukio Mishima. Jünger tonade som antytt ner etniciteten. Det kunde han väl göra i sin tyska förbundsrepublik där man endast hade lite turkiska gästarbetare. Dessa fick inte bli medborgare, man hade jus sanguis då (tysk är den som har tyska föräldrar). Sedan dess har man infört jus soli och "alla får bli tyskar". Det åsido är Jünger ännu aktuell. "På Marmorklipporna" kom i en nytutgåva förra året. Och Göran Greider hade kanske inte helt fel när han sa att detta är Breivikland. Jag menar, OK: Breivik är en vardaglig, prosaisk typ, Jünger var diktare, men båda hade den här krigsfascinationen. I så måtto kan man väl göra associationen.
Men man kan i så fall även associera Breivik med en annan av mina favoriter, Yukio Mishima. Denne var en krigsintresserad civilist. Han var höger, han var radikal. Han var nationalist, han vurmade för Japans krigiska förflutna. Det blev mer betonat mot slutet av hans liv, delvis av teatraliska skäl (han var ju teaterman och skrev dramer, han tänkte i dramatiska termer), delvis för att detta var hans fritt valda åsikter. Han ansåg t.ex att kejsaren borde ha gudomlig status och att krigarlivet var livet. Han sa sig en gång (källa: Henry Scott Stokes, "The Life and Death of Yukio Mishima") ha velat dö i strid på en stillahavsö under andra världskriget, det vore drömmen. Detta var knappast sådant man basunerade ut i efterkrigstidens Japan. Där gällde "don't mention the war"...
- - -
Mishima var nationalist. Andra delen av hans romanserie "Sea of Fertility" börjar t.ex med en ingående beskrivning av ett japanskt infanterikompani, stående vid ett shintoaltare inför avmarschen ut i rysk-japanska kriget. Det är väldigt höger, nationalistiskt och så vidare. Och ärligt. Jag tycker själv att dylikt är värt att vurma för. Jag har bloggat om det här på min Motpolsblogg.
För övrigt gillar jag Paul Shraders film om Mishima. Man tonade ner det radikala hos Mishima i den, men så är det ofta i Hollywood. Dock är det en rätt bra film. Trailer finns här. Jag älskar speakertexten:
He was an intellectual who advocated action. He was a rebel who fought for tradition. He was an artist who shocked the world...Om Mishima kan mycket sägas. Och jag har sagt det. Jag har t.ex jämfört honom med nämnde Ernst Jünger här. Jag frågar mig om Yukio Mishima var österlandets Ernst Jünger, och svarar:
Visst finns likheterna där: man tillhörde båda axelmakterna, man hyllade Krigaren och andra traditionella ideal, och man förekom båda i Nobelprissammanhang. Sedan de uppenbara skillnaderna: Mishima var åtskilligt yngre än tysken, född 1925 [medan Jünger var född 1895], och hans allmänna författeriverksamhet var ganska bred, han skrev verk med bredare appeal än Jünger (se till exempel kvinnoporträtten i ”Efter banketten” och ”Markisinnan de Sade”), och han var mer nihilistisk och ateistisk än denne. Båda förespråkade visserligen självmord – men medan Jünger slutligen landade i åsikten att detta skulle innebära att man kom inför skaparen med blod på händerna, att man tog ut något i förskott, så tycks mycket i Mishimas condition peka fram mot seppukun den där ödesdigra dagen i november 1970. Hans fru sa till exempel att man inte skulle ömka hans öde, självmordet så som det skedde var för en gångs skull något Mishima verkligen ville göra.Det är vidare Mishimas aktivistiska slutfas som får mig att associera honom med Breivik. Båda var nationalister med aktivism på programmet; båda ville göra sig gällande politiskt. De skilde sig också åt i ett avseende. Mer om det på slutet. Först något om hur Mishimas kuppförsök gick till: en dag i början av 1970-talet besökte han ett regemente med två bekanta. Man skulle träffa en viss general för att språka om något random; detta var blott förevändning för att ta fast och binda generalen så att Mishima kunde gå ut på kanslihusbalkongen och hålla ett tal till regementets personal.
Men i stora drag, jovisst: nog är de båda ett radarpar i andanom, dioskurer med ett vagt men omisskännligt samband.
- - -
Mishima stod på balkongen. Regementets personal hade samlats på planen nedanför. Mishima sa åt dem att göra uppror, arméns ställning var nämligen oklar rent konstitutionellt i dåtidens Japan. Grundlagen sa att landet inte fick ha någon armé, dock satte man upp "självförsvarsstyrkor" när kalla kriget hettade till på 1950-talet. Det var talets innebörd. Sedan gick Mishima in igen och begick självmord med svärd = harakiri a.k.a seppuku. Det hela var ett försök till kupp. Och man kan säga: det var moraliskt mer acceptabelt än Breiviks dåd. Mishima dödade bara sig själv, Breivik dödade 77 oskyldiga...! Dock kanske den politiska effekten blir större av Breiviks dåd, det vet vi ännu inte. Mishimas kuppförsök blev för sin del bara en fotnot i hans biografi som konstnär. Men det har en viss gestaltkvalitet, han tog konsekvenserna av sitt protesterande och dödade sig. Självmordet var för Mishima en politisk protest, en moraliskt helgjuten protest. Den lämnar ingen dålig eftersmak som Breiviks barnmord.
Mishimas protest hade ostasiatisk karaktär: självmordet som bara drabbar vederbörande. Tänk här på de buddhistmunkar som i Vietnam på 60-talet brände sig offentligt som protest mot kriget. Det var imponerande. Och moraliskt försvarbart. Västterrorister däremot ska alltid ge sig på oskyldiga. Självmordet som protest upplevs här som ineffektivt, ett slag i luften (se här), det anses lämna tillvaron i övrigt intakt. Terroristattentatet däremot anses i den västerländske terroristens världsbild vara inbegreppet av effektiv protest, endast massor av döda ger intryck tycks man resonera. Märkligt - för som sagt gör en brinnande buddhistmunk eller en harakiri-ande Mishima minst lika stort intryck. Och kvarlämnar inga anklagelser om feghet, de anklagelser som med rätta riktats mot Breivik.
Relaterat
Eld och rörelse
Svensson: biografi
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
5 kommentarer:
Med förlov sagt måste jag säga att jag lyssnar mera på Solzjenitsyn än dig i detta fall.
Det är NU man ska säga det: nationality is not about blood but spirit.
Även om det sades förr, så tvivlar jag på att det tillämpades. Jag tror det var en utopisk dröm av Solzjenitsyn.
I dessa tider måste vi se inom oss själva och fråga oss vad vi egentligen ÄR. Och det handlar nu om att se vår riktiga identitet som andliga varelser, och den är överordnad kroppens falska ego-identitet.
Vad vi egentligen menar med "nationalitet" är identitet. Eller hur?
Men du hittar inte din identitet i yttre ting, som landstillhörighet, gener eller etnicitet. Du finner din sanna identitet genom att se inom dig själv. Din sanna identitet är ett medvetandetillstånd.
Vi står nu inför en delning, både inom religion och vetenskap: Ska de religiösa äntligen inse att det inte finns någon yttre sträng Gud, utan att Gud finns inom oss? Ska vetenskapen äntligen erkänna att vårt inre styr det yttre och inte tvärtom? I detta finns en vidunderlig insikt, som skär igenom alla skillnader i religionstillhörighet och etnicitet: Vi är alla lika (därmed inte sagt att vi är samma!). Eller som Walsch och andra säger: Vi är alla EN.
All kraft du lägger ner här, utmynnar i fortsatt lidande, inget annat. Jag läser hellre dina böcker, där finns en högre insikt. I dina böcker är du trygg. På bloggen är du arg, rädd, kaxig och ältande. Du är bildad som få, men du är inte vis. Sök din inre stillhet, och allt kommer att ordna sig - med eller utan massinvandring. Försök aldrig att kontrollera ditt liv, eller andras. Sök dig till visdomen.
Man kan väl säga att nationalitet både är en fråga om spirit och blood. Men fokus måste flyttas idag. Idag förnekar eliten etnicitetens betydelse och det går inte längre. Total färgblindhet är ute. Det är bara ett kodord för antivit.
Det existensiella argumentet "vi är alla människor" används idag som vapen mot oss som finner vår identitet även i etnicitet och folkligt arv. Det tänker jag fortsätta strida för.
@Perra
Du tycks uppskatta bloggarens författarskap, samtidigt som du anger vissa skäl till varför inläggen här inte är av godo. Nästan som att du ger uttryck för en besvikelse över en respekterad persons avvikande uppfattning rörande etnicitetens betydelse? För det är väl inte förekomsten av dessa åsikter i sig själva som upprör? Jag menar, Svensson är en av få i ett samhällsklimat där i stort sett alla offentliga personer förnekar etnicitetens betydelse, eller numera även dess existens.
Även jag kan se problem med hur hänvisning till etnicitet missbrukas av svaga människor som söker höja sin självkänsla i förhoppningen att de tillhör en ”högre stående ras”. Men denna kritik kan inte riktas mot bloggaren; här finns varken rasism eller någon föreställning om den vita rasens överlägsenhet. Här finns inget hat. För att hitta det får du gå till exempelvis Carina Rydberg, som ju önskar den ”vita rasens” undergång. Och just så är: allt tal om att ”blanda upp” handlar om att bli av med ”de vita”. Ingen av dessa hatiska männsiskor skulle drömma om att föreslå en uppblandning av svarta genom invandring av vita till deras hemländer. De hatar sitt ursprung, sina föräldrar, ytterst sig själva. De är narcissister som gärna skriver böcker om en fruktansvärd, borgerlig uppväxt. Likt barn i behov av uppmärksamhet blir de skrikiga. Och som vuxna, hatiska.
Du säger att allt kommer att ordna sig, bara man söker sitt inre lugn. Detta tror jag inte på, även om jag delar din uppfattning om det gudomliga inom människan. Världen är alltför brutal för att helt kunna ignoreras med bön eller meditation. Hur stor andel av de människor som mördats eller förslavats under gångna århundraden hade klarat sig genom inåtskådande? Väldigt få, skulle jag tro. Och tyvärr, etnicitet har ofta spelat en avgörande roll i mänskliga konflikter.
Vi svenskar har blivit alltför bekväma. Vi har inte på mycket länge tvingats kämpa för vår kulturella och fysiska överlevnad. Vi är lata. Vi är svaga. Och dagens alltför omfattande invandring är därmed en stor fara, eftersom vår nuvarande svaghet hindrar oss från att stå upp för oss själva.
Vi behöver bli ett stolt folk igen, och först därefter kan vi med glädje öppna oss för andra folk i ett ömsesidigt och jämbördigt utbyte.
/Non serviam!
@Anonym, @Svensson
Om etnicitet har betydelse avgörs av din känsla av identitet. Vem eller vad du tror att du är.
Om vi ÄR vår kropp och lever bara en gång, då har etnicitet en jäkla betydelse.
Om vi Är vår andliga identitet, där vi har sökt vidare, kanske kan kommma ihåg tidigare liv, etc, då har etnicitet mindre betydelse.
Men oavsett detta, förstår jag mycket väl problemet. Jag tror också vi tar in extremt mycket invandrare, och att vi inte tar något ansvar för de konsekvenser detta får på sikt. Och jag vill heller inte ha sharia i Sverige. Läs gärna vad jag skrev här, där jag i mångt och mycket ger Svensson rätt, men också pekar på en del andra perspektiv.
Jag menar inte att "låta det vara" i termer av att ignorera problemet. Jag menar att SE problemet, utan att IDENTIFIERA sig i konflikten. Jag menar: Gå inte in i konflikten, välj inte någon "sida", utan låt det vara. Då först, ser du hela problemet och det framgår vad som ska göras. Då kanske du också ser andra saker som du annars skulle varit blind för; t ex om vi manipuleras att ta strid för något vi tror är viktigt, bara för att vi ska rikta vår uppmärksamhet från saker makthavare inte vill vi ska se. Sådana makthavare - en maktelit - tror jag finns, vars mål är att bibehålla kontroll, och på sikt ta kontroll över hela världen.
Något slags globalisering blir det. Men frågan är alltså vilket slags. Det kan bli en god sådan, och det kan bli en ond sådan.
En ny andlig medvetenhet pågår just nu, som är mycket intressant och hoppingivande. Den missar vi emellertid om vi tar parti i en konflikt; t ex blir högerradikal och "slåss" för något. Det är när du gör detta, som du ignorerar problemet - du blir en del av det, eftersom du identifierar dig i konflikten.
Du ser det hela för kategoriskt PerraJ. Om det pågår en kamp så kan man operativt engagera sig i den, utan att för den förneka existensiella faktum som att "inför Gud är vi alla smålänningar".
Att överseende säga, ja det finns en konflikt, det finns folkmordssentiment, men detta ska man bara notera och sedan ska man låta det vara, allt för att bevara lugnet - det tycks mig magstarkt. Den som inte reagerar på Carina Rydbergs och Noel Ignatievs hets mot vita torde vara smått lobotomerad.
Man kan förresten behålla lugnet även när man kämpar. Det är vad Evolas "Metaphysics of War" handlar om.
Skicka en kommentar