Fransk science fiction

Fransk sf har sin charm. Tänk bara den tecknade TV-serien "Det var en gång - i rymden" ("Il était une fois - l'espace"). I slutvinjetten spelades en underbart smörig låt:

L'infini - la-di-da-di-da-di-dej,
l'esquili - la-di-da-di-da-di-dej...

Jag gillar låten helt enkelt, vet inte varför. Fransk pop!

Fransk sf är för mig Jacques Sadoul, Barbarella, Tintins "De la terre à la lune", Métal Hurlant och dess alla storheter: Caza, Druillet, Moebius...

Om Caza har redan talats här på bloggen: analysen av serien "The Ark", under etiketten "poesy". Vad gäller Druillet så skapade han ett tätt narrativ med få andrum, alla pauser var borttagna och kvar fanns endast höjdpunkterna - har det sagts. Han frångick det sedvanliga rutmönstret och berättade i cirklar, helsidor och nya passager. Läs "Lone Sloane", "Rose" och "Yragaël" - och förundras.

Moebius å sin sida hade en detaljerad "ligne clair"-stil som bildat skola. Absurdismen nådde nya höjder med "Aaarzak". Och i "Black Inkal" förenades snygga framtidsvyer med mild satir. Den hade förresten skrivits av Alejandro Jodorowsky, mannen som velat ha både Chris Foss och Salvador Dalí som designers för filmen "Dune", men som misslyckades med båda och fick frånträda projektet.

Paradnumret i fransk sf är så klart "Linda och Valentin". Intrigerna kan vara lite ytliga och förutsägbara, men det uppvägs av spejsad bildfantasi och soft färgläggning. Många odödliga sf-arketyper möter en: en rymdskeppskyrkogård, en ihålig värld, en 1800-talsstad svävandes på en rymdö... Sf-symbolism in nuce.

En favoritscen är annars ur "De tusen planeternas rike" då man flyr från en fästning i en svävare och hamnar i en skog av istappar. Efter kraschen tvingas vårt hjältepar gå till fots, men så smälter isen efter ett tag och himlen öppnar sig: "Det regnar blommor!"

Detta tycks mig vara en elegans som de musiska fransmännen har närmare till än de mer teknokratiska amerikanerna. Om vi nu ska jämföra. Raden om blommorna kan förresten få en att tänka på en scen ur Bhagavata Purâna, när Krishna kommer till sin himmelska residensstad; allt är stoj och gamman, och som pricken på i kommer ett blomregn från himlen: "Khât petuh pushpa-vrishtayah"... (Ordagrant "från himlen - föll - blomregn".)

Ett annat bra Linda och Valentin-album är "Vårdagjämningens hjältar", som både parodierar superhjältar och förmedlar heroisk känska - en svårslagen balansgång! Byggnaderna som skildras är väl utförda hellenist-fantasier. Andra goda titlar i serien må vara "Tåg till Cassiopeja, tag plats" och "Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos" (snygg blandning mellan nutid och framtid, dröm och verklighet), samt "Härskarens fåglar" (trots pekpinnarna) och "Stjärnlös värld" för dess magnifika science fantasy-miljöer.

Tautologi inom konsten

Tautologi, tårta på tårta: för mycket av det goda. "En stor jätte" är exempel på ett tautologisk uttryck, en trop som bör undvikas, för alla förstår att en jätte är stor.

Ett slags konstnärlig tautologi blir det i mina ögon när detta sker: en skådis sjunger även ledmotivet till sin film, som Will Smith och "Men in Black" - eller när regissören även komponerar filmmusiken (q v John Carpenter och "Escape from New York") - eller när en författare även målar omslaget till sin bok, som Lars Gustafsson och en av hans senare filosofiböcker.

You see? Visst ska man bejaka mångsysslarna, de som kan litegrann av varje, men just när det gäller boken och filmen som produkt är arbetsfördelning att föredra. Det var till exempel därför som jag inte tecknade omslaget själv till "Eld och rörelse" (se etikett), utan gav det i uppdrag åt frisimmaren, tenngjutaren och grafikern Anatol Boström att göra det. Jag hade förvisso färdiga teckningar att tillgå, jag hade länge fantiserat över hur ett omslag skulle kunna se ut - men Boströms version blev bättre. För den som undrar kan nämnas att det föreställer sökarljus som speglas mot undersidan av några moln, ljus som sedan sipprar ner över terrängen som konstgjort månljus. (Nån som äger boken plus en digitalkamera, och har lust att fota av verket och maila mig bilden? Vore bra för min marknadsföring här på bloggen...)

Nåväl, vi kan ju fortsätta på temat mångsysslare och allkonstnärer. Wagner var litegrann som Carpenter - eller? Wagner var både manusförfattare och kompositör kan man säga, skrev både libretto och gjorde musiken till sina operor. Dessutom designade han kostymer och ritade scenbilder, det var grädden på moset, och voilà hade vi ett allkonstverk, ett Gesamtkunstwerk. Att man idag struntar i hans hornhjälmar och germanska skogskulisser gör inte så mycket, libretto och musik lever vidare i modern kosymering. (En old-school-"Niebelungens Ring" för fantasygenerationen vore förvisso något att goutera, komplett med spjut, svärd och hornhjälmar, trolska scenerier och valkyrieflätor, som kontrast mot alla glas-och-krom-"Ringar" vi sett på senare tid...)

Mångfrestare, folk som både kan sjunga och skriva, finns det? Nämnde Gustafsson kan spela flöjt. Ja det finns nog många författare som kan ta ton. Själv har jag en rätt bra sångröst, tjänade lite kulor i Stockholms tunnelbana på det en gång. Lite Bing Crosby: "Stranger in Paradise", "Summerwind", "Straight Down the Middle", golflåten ni vet. Som jag gjorde en paus passerade en herre och småsjöng "That old black magic"..., han hade något vädjande i blicken - men jag kunde tyvärr inte glädja honom med den, kunde inte texten. Så det fick bli "Mona Lisa" av Nat King Cole istället.

Folk som både kan måla och skriva? Gunnar Brusewitz. Normalbra standard på båda, skrev som han tecknade: lite journalistiskt. Clark Ashton Smith (q v etiketten "fantasi-fantaså-fantasy") kunde skulptera.

Något som är svårt i mångssyssleri är att förena musikerrollen med debattörens. Det har Alexander Bard fått erfara. Lite märkligt: ty författare som debatterar anses fint, musiker som debatterar anses udda. Men det kan bero att det musiska inte rimmar med det stridbara; det ena är harmoni, det senare dissonans. Eller hur man nu ska säga.

Kanske så här: prosaförfattare må debattera, dock inte renodlade poeter. Samma sak som med musiker: det skär sig med deras "sköna konst"-profil, poesi och strid gifter sig inte. Prosakonst däremot är lite grövre till sin art, det rimmar bättre med debattklimatet.

Picasso hade en period då han ville bli författare, en bra bit in i sitt konstnärskap. Men Gertrude Stein talade honom ut ur denna villfarelse, och då blev han lycklig igen. Mångsyssleri är inte alltid av godo - skomakare, bliv vid din läst - och författare ska inte måla omslagen till sina böcker!

"Castaneda" betyder "kastanj"

1.

För en tjugo år sen var jag rätt intresserad av krig: jag läste en massa om det, läste krigshistoriska böcker och allt. Men mitt upp i alltihopa tänkte jag: intressant ämne, synd bara att det är så våldsamt... Man kanske skulle toppa av med något vänligare ämne, något andligare...?

Därför började jag läsa Castanedas böcker, som länge utlovat en lockelse på mig. Jag gav mig alltså i kast med denna indianvisdom, denna esoterism och sant kulturella skildring av en mans väg in i magins förlovade land. Och vad fann jag? Det snackades om krig även här!

För att bli en vis man säger Castanedas lärare, för att ge sig Kunskapen i våld måste man vara som en soldat på väg ut i krig: vidöppen, en smula rädd, ha respekt och vara totalt beslutsam. ("A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination...")

Aj tusan, det var konstigt tänkte jag. Nog förstod jag att det bara var en liknelse, men bildspråket var likväl en smula besvärande. Nåväl, det finns inga isolerade fält, allt hänger ihop - även krig med esoterism tydligen. Man behöver inte vara rädd för att dra parallellen.

Så okej då: att bli vis är som att bli en krigare - en indiankrigare. Man får inte associera det till våld och förstörelse. Men det handlar förvisso om att bli en magiker, en trollkarl; det är ingen personlig utveckling det gäller, det handlar för Castaneda att bli del i en magisk cirkel som han senare själv ska leda. Därför kan krigarliknelsen vara perfekt, men samtidigt lite udda för en esoterisk existensialist, en privatreligiös sökare på våra breddgrader.

Och när don Juan en dag säger att till och med träden runt hans hus är krigare, de vet vad som gäller i livet - då blir det lite löjligt... Kvinnorna i sällskapet tjatar om att vara krigare, kunniga kvinns utan tvekan, men krigarsnacket hör till Castanedaböckernas udda jargong. Visst är ännu liknelsen med att vara beslutsam inför mötet med magin som inför att gå ut i krig, visst har denna någon slags bäring rent allmänt. Men den säger mig egentligen mer om vad en soldat är än vad en esoteriker är!

Krig är ingen lek, man måste vara beslutsam och respektera de krafter man förvaltar, vapen och sprängämnen: för det är ju med de sistnämnda att de blir farliga först när man glömmer att de är farliga... Och en smula rädsla kan vara bra, det skärper sinnena. Och man måste vara lyhörd, kunna läsa av terräng och läge och intuitivt fatta när det är dags att slå.

2.

Som sagt: krigarsnacket i Castaneda är mest en kuriositet. Som privatreligiös har jag aldrig känt behovet att tänka som en krigare. Kanske praktiserande magiker med flera kan ha använding för 'et.

Men det finns ju så mycket mer i Castanedas nio böcker. Redan själva narrativet är starkt, symboliskt pregnant: det är lärare och elev, âcarya och shishya, trollkarl och lärling, en lärling som slutligen själv måste bli mästare. Kan någon nämna någon annan modern bok som skildrar fenomenet så ingående?

Castaneda börjar som trögfattad frisurfare, tror att lärdomen bara är något han komma och gå till, men inser sedan att han måste hänge sig totalt åt det hela. Det är inte bara ännu ett projekt, det är Projektet. Så lär han sig med tiden att dämpa sin egoism, han slutar gnälla och tycka synd om sig själv, han tystar sin inre monolog och finner frid, finner stoisk frid vilken blir en grund att utöva sina magiska konster med. Själva den magiska biten ger inte mig så mycket, men jag läser ändå fascinerad vad det går ut på - och ser det som möten med Det Outgrundliga, med universum, med de okända krafter som kan finnas där ute. För att möta dem behövs ödmjukhet och respekt för livet, stoisk "apatia", och det kan varje människa behöva.

För övrigt är Castanedas böcker eminent läsbara. Det är inte nobelprisklass, inte Borges-Fuentes - men stilen är förhållandevis tuktad, de kan slöläsas och det är minsann inte så vanligt i esoteriska böcker. De kan till exempel vara för komprimerade för att kunna läsas i hängmattan (som Martinus' böcker). Nu menar jag inte att slöläsning i hängmattan är kriteriet på god litteratur - men något slags lust måste finnas där, något som gör att man läser boken för sin egen skull och inte bara för bildning, och detta finner vi hos Castaneda.

3.

Det finns spännande händelser i böckerna, möten med det okända i Mexicos bergstrakter. Och naturskildring. Och fängslande personer (don Juan, dona Soledad, Florinda Grau med flera). Och det finns poesi, i och för sig bara citerad - som denna:

Only a bell and a bird breaks the stillness...
It seems that the two talk with the setting sun.
Golden coloured silence, the afternoon is made of crystals.
A roving purity sways the cool trees,
and beyond all that,
a transparent river dreams that trampling over pearls
it breaks loose
and flows into infinity.

Det var "Hora Inmensa" av Juan Ramón Jimenez.

Castanedas värld får dig att dikta och drömma, får dig att dansa till Zacatecas rytmer; du flyger på visionens vingar, lyssnar på de pratsamma ödlorna som stannat till vid korsvägen, och du rör dig sömngångaraktig genom högslättens skymningsland, bland pyramider och statyer från atlantiska tider.

Det är en svävande värld, en bevingad värld, med många symboler somhör till luftens element: örnen, kråkan, malen och "the wings of Intent". En kungsörn med utbredda vingar, silverne kråkor som budbärare, en mal med guldstoff på vingarna samt "the wings of Intent" som ska vara själva grundkraften, universalsättet att nå "beyond the Beyond", att gå från detta liv till nästa med bevarat medvetande.

Passager

I 1800-talets Paris hade man så kallade passager, sin tids inomhusgallerior. Övertakade gränder med korsväg i mitten. Walter Benjamin spekulerade över innebörden i dessa uterum, och fann bland annat detta: passagen saknar likt drömmen utsida.

Det tyckte jag var skarpsinnigt. Det är något visst med dessa fönsterlösa miljöer, som med tunnelbanestationer: ingen vet hur de ser ut från utsidan. De har bara en omärklig ingång, och sedan - rätt ner i drömmen.

Vet någon hur T-Centralen i Stockholm, med alla sina perronger och gångar, ser ut från utsidan? Nej, det är likt passagen en dröm att besöka i vaket tillstånd: en dröm med alla sina former och intriger, irrgångar hit och dit och förgreningar upp i ljuset.

Benjamin var marxist och andeskådare, han hade blick för diskreta ting i vardag och i Paris' 1800-tal, som han skrev om i sitt magnum opus "Paris, 1800-talets huvudstad" (även känt som "Passagearbetet"). Horor och lurendrejare som väntade vid ingångarna till passagerna kallade han "moderna tröskelgudar", och vågar som tills ganska nyligen fanns på järnvägsstationer var ett modernt sätt att spå sig: "gnothi seavtón", känn din vikt...

Marx himself hade blick för det mytiska djupet i industriåldern, som idén om "varan som fetisch". Varor man köper är inte bara ting man förbrukar, nej de får ett värde i sig, blir dyrkade enligt vissa ritualer - och denna ritual föreskrivs av modet och reklamen enligt Benjamin. Och visst är det så: reklamen är inte bara fakta och påverkan av blivande konsumenter, den tjänar även att befästa de ritualer som varan ska konsumeras enligt. Coca-Cola dricks när man är lycklig, en metanoldriven bil får dig att bli ett miljövänligt helgon, fiberrik mat gör dig framgångsrik.

Benjamin kunde även gå i gamla passager (de fanns där ännu på 1930-talet) och se på skyltar och affischer, tyckte sig se att de ville säga något mer än bara informera om respektive affär. På samma sätt kan man gå runt här i stan och se på parkerade bilar, se på emblemen och försöka läsa in något i dem - för de vill något mer än bara informera om sin existens: Volvo C70, Citroën Xantia, Audi A6, Plymouth Voyager... Lite märkligt blir det då när man möter bilar utan emblem, som dyrare BMW:ar och Mersor: de blir som sarkofager, kommunicerar inte med omgivningen. Väcker mer harm än den föregivna vulagriteten i att låta emblemet sitta kvar.

"Här tillhör till och med bilarna urtiden" sa Apollinaire om Paris. Han såg något annat än fortskaffningsmedel i dess former, såg det groteska i dem, det djurlika. Visst är lyktorna ögon och grillen mun, visst uttrycker även en bilfront ett helt spektrum av känslor - och visst ser ett bilvrak i skogen ut som ett djurkadaver, så främmande är det trots allt inte i denna miljö. Mer främmande vore att stöta på en marmorstaty i en skogsglänta, då vore det förvisso kultur och inte natur. Bilar är natur.

Teknik är natur, verkar lite spöklik, på samma sätt som gamla fotografier har en gåtfull, lite främmande karaktär: de är natur. Träsnitt däremot har en vänligare framtoning, de är mer kultur.

Detta säger Benjamin. Och hans verk är skoj att läsa, storverket liksom även "Enkelriktad gata" med sökande efter innebörder i reklam, i stadsvyer och bland frimärken, litegrann som Ernst Jüngers "Das Abenteuerliche Herz" när denne läser in innebörder i muséer, kiosker, järnvägsstationer och järn- och tyghandlar (kapitlet "In den Kaufläden").

Vad gäller själva "Passagearbetet" har jag bara en invändning att göra. Benjamin sa att dessa passager försvann från Paris av tre skäl: friluftskultur, prostitutionsförbud och breddade trottoarer. Det var nog sant, men var bara en utveckling på kort sikt. Idag ser vi ju fler inomhusgallerior än tillförne, från Uppsala till Singapore, från Paris till Peking, från Milano till London och i det förlovade USA, där "going to the Mall" är en hel livsstil.

Låna Svensson

Ni kan låna den på universitetsbiblioteken: i Uppsala, Lund och Göteborg.

Vad? Min novellsamling "Eld och rörelse" så klart. Endast läsesalslån dock, sån är deras princip för skönlitteratur. Men de har även fått pliktex av "Den musiske matlagaren", min kokbok, och eftersom det är en faktabok går den att låna hem.

Så vill ni kolla in dessa böcker i verkliga livet, gack åstad till UUB, LUB eller GUB och beställ fram... Ni som läst mina inlägg om böckerna här på bloggen, men ännu tvekar om köp, skynda till er lokala universitetsbibbla. Och ni som inte vet vad jag talar om kan kolla respektive etikett här till vänster, boktitlar = etikettnamn, och läsa mer...

I kokboken finns ett kapitel om hamburgare, och där nämner jag flyktigt "Supersize Me" av Morgan Spurlock. Nu i helgen såg jag denna film: en svidande vidräkning med McDonald's, en kul dokumentär. Jämför man med Michael Moores dokumentärer så var denna effektivare, kändes på det hela taget ärligare. Spurlock angriper "bara" ett snabbmatsföretag, Moore angriper Bush och hela västvärlden - och då sympatiserar jag med den förre, det är mer hanterligt helt enkelt. Både Spurlock och Moore är vänsterfolk, fina killar med fina budskap - men Spurlock har närmare till skrattet samtidigt som han behåller fokus för filmen: ner med McDonald's, ifrågasätt dem! (Mer om Moore för övrigt under etiketten "film och TV": "Sankt Michael".)

Inte så att jag själv hatar McDonald's, jag ser inte snabbmat som vårt värsta gissel. Men Spurlock hade rätt på en, avgörande punkt: ingen behöver en liter Pepsi och ett kvarts kilo pommes till varje hamburgermeal - och det där Supersize-erbjudandet som blåste upp mealsen till löjligt stora omfång, det upphörde efter filmen! En liten seger, men en bestående. David hade besegrat Goliat - och gjort det med ett leende.

I filmen säger till exempel en forskare att små barn blir präglade av McDonald's, de går dit med sina föräldrar och får äta Happy Meal och leka och känna goda vibbar, och på så sätt grundläggs beteendet att äta där jämt. Spurlock säger då:

- Då ska jag slå mina barn varje gång vi passerar ett McDonald's - då blir de negativt präglade!

En kul kille helt enkelt. Gotta love him. Ja denna dokumentär var elegant gjord, man suger i sig diagram och besök i skolmatsalar lika ivrigt som man följer Spurlocks projekt att äta alla måltider på haket morgon, middag och kväll i 30 dar.

Nyss spelade någon Nationalteatern på hög volym, hördes genom väggen i skyskrapan jag bebor: Jack Ripper, Bängen trålar, såna hemlandstoner...

Följer annars dessa dar "The Apprentice UK" på TV 8. Hormonstinna män och kvinnor ska tävla om att bli lärling åt en rikis, och de duvas i projekt som att sälja blommor och ta fram och pitcha en ny leksak. Mycket snack, mycket strategiprat, intelligent och välformulerat, "a rough trade" helt enkelt. Vad vore TV utan dessa tävlingsdokumentärer?

Malmberg och antiken

Bertil Malmberg levde 1889-1958, skrev "Åkes värld" och "Dårarna", var poet, en av de största - kanske den allra största.

Ett genomgående drag i hans diktning är antiken, antika teman och ting. Som "Jag vill drömma" från samlingen "Atlantis", 1916:

Jag vill drömma, att vi drömma
i en grekisk elegi.
Där en källas böljor strömma
sorlande förbi
slumra vi.

- Över källans mörker luta
vita klasar av syren.
Ljusets trötta händer gjuta
över gräs och gren
sorgens sken.

Mellan trädens dunkla stammar
guldbeskuggad afton står.
Herden högt på bergens kammar
vallar sina får:
år från år.

Det där "Över källans mörker luta / vita klasar av syrén. / Ljusets trötta händer..." låter som Ekelundpåverkan. Malmberg träffade denne i Berlin en gång, behandlades väl rätt kort av den store - men Malmberg kontrade och hade Ekelund som förebild för ett av porträtten i "Dårarna":

Och han som är en kostbar vas,
ett ädelt ting av genomskinligt glas,

gick bort från henne som han hållit av.
För litet skär var gåvan, som hon gav,

och hennes kyssar - hennes varma ord
för mycket fläckade av synd och jord.

Ekelund ska ha varit en stel typ som inte ens mamman fick krama. Dessutom hade han åkt dit för misshandel av en polis - och då, ja då kan man inte anses riktigt hel. Vad är det för en bindgalning som anfaller en snut? Han måste gå i landsflykt och hamnade i Berlin.

Men det gällde Malmberg och antiken. Mot slutet kunde Malmberg vara lätt spexig, han var inte så högtravande som förr. Här rimmar han "Zeus" på "gläfs":

Hundens drömbundna skällande vid sin herres fot,
i små och vanmäktiga ekon sönderfallet,
var för min sovande hörsel som ett mäktigt hot.
- Vad var här verkligt? - Detta svagt gnällande glävs
eller det vilda, mörka, tvehövdade skallet
ur svindlande avgrunder hos den stygiske Zeus?

("Eftermiddagsslummer" ur "Lek med belysningar", 1953)

"Niobes smärta / och de som födde i Belsen", "Skrivaren i Hades", "Du Faidon och ni andra" - ja nog finns det antikinfluens både här och där hos Malmberg.

Det snöar över mig: thessalisk snö.

Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.

Jag hette Artemis. Jag var gudinna.

Detta är "Slagrörd" från 1948, rader som försöker efterbilda sinneskaoset efter den hjärnblödning han fick. Gåtfullt och suggestivt, men sparsmakat: thessalisk snö och Artemis fogas lekande lätt in bland minnen av domkyrkan i Härnösand, isbjörnar på en tapet och ett bröllopsfoto av far och mor.

Slutligen i detta antiktema: ett paradnummer om mellanösterns keruber, djurgestaltade väsen som har föga att göra med de gullungar rokokon gav oss. "Det är som hade vi intet, intet att skaffa med dem, / som nådde ej ens deras skugga Jerusalem" sägs det i första strofen. Men de närmar sig, de approcherar, ger oss en fläkt av det arkaiska i vår moderna förblindning - för i den andra och avslutande strofen heter det:

Och gå vi genom marken denna förtrollningens natt,
då gräset dryper av silver och ryser matt
- och speja mot den synrand där människostaden tar vid,
underligt förvandlad, slöjad av månetid
- då se vi hur de landa - hur de överskygga allt,
heligt fruktansvärda i vingad tjurgestalt,
bakom de sovande kuberna
av bleka människohus:
de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.

("Keruberna" ur "Flöjter ur ödsligheten", 1941)

J. G. Ballard: The Atrocity Exhibition

Den här boken är som Warholbilden av elektriska stolen: synbarligen blott en avbildning, en objektiv spegling - men bortom det ett ångestskri, en reaktion på vår känslokalla värld, på den där "affektens död" som Freud talade om.

Ballard undersöker det landskap som sägs ha gett upphov till denna känslokyla, via media, betonghus och hotell, via kliniker och lösryckta filmrutor, via metaforer och symboler. Det sägs vara en roman denna "Vidrighetsutställning", men i så fall är det en väldigt annorlunda sådan - tack och lov. Det är en splittrad prosa; realismens kontinuerliga spegel är krossad till förmån för en fragmentarisk ihoppussling av världen, det är dissonans och omtagning istället för harmoni och sammanhängande narrativ. Det är korta stycken åtskilda av mellanrubriker; det är inga repliker följda av "sade hon", det är inga smeksamt inledande miljöskildringar, ingen docerande berättarröst.

Det bara är. Man bara försätts i verkligheten, på betongen och med kraftledningstrådarna i skyn, med helikoptrar vid horisonten och med skränet av en melodiradio någonstans ifrån.

En reklamskylt -

Vinkelförhållandet mellan en halvöppen dörr och en vägg -

En bilolycka -

Närbild av LBJ:s näsa -

Ett mentalsjukhus -

"A field day" för Ballarddyrkaren således: denna bok är gefundenes fressen för en titanisk människa, för en mauretanier med pervers längtan efter porr, våld och mediakaos i smakfull inramning, för den som är trött på romanens sedvaliga snömos och vill ha något rivigare, något mer stimulerande. Du är utelämnad åt bilderna, ja åt dina egna drömmar och mardrömmar; här finns ingen allvetande, sedvanligt kåserande berättare att hålla i handen, nej du måste fejsa konkretionerna, se symbolerna i vitögat, ja se dig själv i vitögat - för symbolerna talar till vårt undermedvetna.

Men räds icke, du har sällskap på resan: Oswald och JFK, Ralph Nader och Jackie Kennedy, Marilyn Monroe och Ronald Reagan.

Denna bok är perfekt läsning i bilkön, i hängmattan och på stranden. Bra som avkoppling efter en dag då du:

1. Drömt om sex med en flygvärdinna på Arlandas personaltoalett

2. Skjutit till måls på reklamtavlor för senaste BMW 5-serie

3. Mediterat över Max Ernsts "Europe après la pluie"

4. Bett Gud att sända J. G. Ballard av sin läkande kraft

5. Funderat över USA:s reträttstrategier i Irak

Den holistiska maten

Dagens armé tycks bestå av cirka 20 000 man i första linjen, plus 43 000 man hemvärn. (Okej, det där 20 000 ska ses som "9 500 man beredda att sättas in direkt, 13 000 inom ett till tre år".) Planer på en yrkesarmé skulle ge oss minskat hemvärn (15 000 man), 17 700 man yrkessoldater för omedelbar insats samt 15 300 man beredda att sättas in inom ett år.

Detta läste jag i SvD 22 december 2007. Har sparat urklippet för att skriva nåt vägande om detta, oklart vad. Detsamma gäller ett annat klipp, om en kyrka som inte fick ha solfångare på taket. Det rörde sig om Fläckebo kyrka. Riksantikvariämbetet sa nej, men då överklagade man till regeringsrätten. Som estet kan jag förstå att man förbjuder dylikt ingrepp på en gammal kyrka, men man måste också följa med sin tid - så in alles anser jag att solceller på kyrktaket är grrreat, det kan ge ny energi åt en stelnad kyrka! Se symbolismen i det hela, ny kraft från ovan!

Jag övergår till ämnet holism, en kär gammal vän. Holismen som idé kan verka lite uttjatad; säkert står detta begrepp högt i kurs inom KKK-sektorn, bland Kurser, Konsulter och Konferenser. Mången näringslivsguru lever nog högt på att säga saker som "se helheten, strunt i detaljerna" - men det är ju lätt att göra - eller?

Ett abstrakt ämne, ett stort ämne denna holism.

Man kan säga: för de högre nivåerna inom varje disciplin (konst, politik, handel) må holismen kunna tillämpas. Men på de lägre nivåerna funkar den inte alls. Ta konst: om du ska bli målare måste du först kunna teckna, måste lära dig föra pennan över papperet, måste kunna rita av ett par skor. Och som litteratör måste du först kunna läsa och skriva, som musiker måste du (helst) kunna noter. Här duger inte holism, här måste du behärska detaljerna först.

Detsamma om man ska lära någon hur man, säg, lagar ett cykeldäck. En holistisk vision är här malplacerad, nej istället är en bruksanvisning steg-för-steg att föredra: först skaffar du rätt verktyg, sedan lossar du hjulet, sedan däcket från fälgen osv.

Men i övrigt är holismen ett bra rättesnöre, på snart sagt alla områden. Som i matlagning: det slags grytor jag lagar är rätt holistiska. Det är inte "köttgryta med ris", inte "bulgur med fisk" - nej, jag har så pass många ingredienser att allt gifter sig i en högre syntes. Har man till exempel en grund av jasminris till vilken läggs finskuren morot, palsternacka, gröna ärter, kålrot och champinjoner, ja då går de enskilda ingredienserna inte att urskilja när allt är klart. Allt måste ses ur helhetens perspektiv.

Detsamma för sånt jag nämnt tidigare under etiketten "holism", som att göra en tennisserve. Du kan inte lära dig den steg-för-steg, inte genom att läsa om det i en uppslagsbok (som förvisso står att finna, som Gustafsson sa i "Tennisspelarna") - nej, att lära sig serva är en kombination av att se andra göra det, öva själv och på så sätt finna ut dess gåtfulla, outsägliga principer. "Try, fail; try again, fail better" som Beckett sa.

Nåväl, för att åter ta matlagning som exempel: på grundnivån lär man sig steg-för-steg, men på högre nivåer härskar holismen. När jag lärde mig till kock (se etiketten "Den musiske matlagaren") kunde jag inget om matlagning, jo kanske steka plättar... Så vad jag lärde mig av mina mentorer var från början väldigt basalt: som att blanchera blomkål, göra fransk tomatsallad och baka potatisgratäng. Ja en hel del recept måste man lära sig, som husmanskost och franska finesser (majonnäs och béarnaise, fiskfärs, duxellemassa, parfait), och här fanns inga genvägar, dessa kunde bara göras på ett sätt: det rätta sättet. Steg för steg. "Man tager en hare..."

Men idag, när jag kan allt det där, då kan jag komponera rätter och middagar ur sant musiska perspektiv, med holistiska förtecken. Som detta med att man måste låta en trerätters måla upp en palett, allt får exempelvis inte vara gult: inte omelett till förrätt, sjötunga hollandaise till varmrätt och sabayonnegratinerad mango till efterrätt. Nej hellre sallad med melon och parma till förrätt och jordgubbssorbet till efterrätt, det blir en vacker ram till sjötungan med sin hollandaise. Förutom att allt smakar ypperligt (såklart) blir det variation i färg, allt blir inte gult som i första exemplet.

Sådan är den musiska maten, sådan är den holistiska matkunskapen!

Filterkrisen, del två

Den 12 mars här på bloggen kom del ett av "Filterkrisen", om vikten av att ha rätt filter. Nu har det hänt igen.

Asså, jag var lycklig med min bryggare, hade kommit fram till att Gevalia kokkaffe var rätt för min bryggare, gav garvsyrefritt kaffe: stora korn, snabb genomströmning, ingen syra hinner lakas ur.

Så en dag köpte jag nya filter, fabrikat "Eldorado": bruna saker, gjorda av returpapp. Rena skräpet, för nu rann hetvattnet igenom alltför snabbt! Det blev bara lank!

Filterkrisen strirrade mig åter i vitögat. Hur göra?

Det var bara att återgå till de filter jag haft innan: Melitta original. Dyrare men bättre, snövita miljöförstörare men det bryr jag mig inte om, inte när det gäller kaffe. Med Eldoradofiltren blev det ju bara brunfärgat vatten.

För med Melittafilter blev kaffet återigen ypperligt. Dessa har ju så kallade aromporer: man har behandlat papperet för att "ta fram det bästa ur kaffet", man får här "kaffenjutning på högsta nivå". Sann reklamtext.

För mig är kaffedrickande snudd på religion. Kanske skulle man starta en tråd om det, ge det en egen etikett här på bloggen? Tills dess får jag citera mig själv i "Den musiske matlagaren" (som redan har en etikett): "Kaffe är den musiska drycken, te kan man dricka mellan varven." Kaffe är för mig den tunga, mytologiska drycken medan te är en okej lättdryck; kaffe har sant transcendentala kvaliteter medan te mest är avkopplande.

Jag har ett helt kapitel om kaffe i sagda musiska matbok; jag berättar om Balzac och de franska caféerna, om egna caféminnen från Uppsala samt om Elgklous "Kaffeboken". Mer om denna bok under etiketten här till vänster.

J. G. Ballard: Solens rike

B-29:or som släpper kanistrar över nejden, kanistrar med konserver och chokladkakor och Reader's Digest: det är en bild som etsar sig fast.

Den hungrande Jim kastar sig över innehållet, äter sig mätt under sin irrgång i risfältens ingenmansland. Sedan ser han ett ljussken i fjärran, och då är det samma B-29:or som fällt atombomb över Hiroshima. Liv och död, uppdrag som uppdrag...

Redan före Pearl Harbor och japanernas intåg i Europeiska enklaven är denne Jim flygintresserad. Och krigsintresserad: närvaron av japanska soldater känns bara exotisk. Så kommer 7 december 1941 och tillvaron rasar samman, det blir skilsmässa från föräldrarna och kringdrivande i Shanghai, kamp för tillvaron - och slutligen internering. Men riktigt hemskt är aldrig kriget, nej han gillar att se planen starta från flygbasen intill, han hurrar år såväl Zeropiloter som Mustanger som anfaller basen.

Lägret är framför allt trygghet: man får ett mål mat om dagen, bättre än ingenting. Så när japanerna slutligen ger sig av sommaren 1945 kommer tuffare dagar: kringirrande i risfältens landskap, ett externaliserat psyke, en tidlös geografi. Döden ligger på lur, bland parkerade bilar på en stadion, i kanalerna och i lastrummen till B-29:orna, samma B-29:or som fäller förnödenheter. En paradox, en oxymoron som "tung lätthet", "rörelsen som tillstånd", "en sorg i rosenrött"...

Spielbergs film av denna "Solens rike" håller jag ganska högt, en av hans bättre filmer måste jag säga (jämte "Duellen" och "Närkontakt av tredje graden", ja "Hajen" var också bra). Men J. G. Ballards roman ger mycket den också, den rör sig på en nivå där "japanskt fångläger"-romanen annars inte rör sig:

Väster om kajerna, i en grund lagun, låg det utbrända
skalet av en B-29 vars stjärtparti höjde sig i dunklet likt
en annonspelare av silver som gjorde reklam för sina
egna flottiljemblem.

---

... det dis som blåste upp från de blekta fälten,
stridsvagnsdikena och gravhögarna - samma ljus som
Jim hade sett från olympiastadion, som förebådade slutet
på ett krig och början på nästa.

---

"... Basie, jag har lärt mig hundratals nya ord... Belsen, von
Rundstedt, GI Joe..."

---

B-29:orna ingav Jim vördnad. De väldiga, strömlinjeformade
bombplanen var själva sinnebilden för Amerikas hela
styrka och skönhet. Vanligtvis flög B-29:orna högt över
den japanska luftvärnselden, men bara två dagar tidigare
hade Jim sett en ensam flygande fästning sväva över
risfälten väster om lägret, bara hundrafemtio meter ovanför
marken. Två av dess motorer stod i brand, men åsynen av
detta enorma bombplan med dess höga, svängda stjärtparti
övertygade Jim om att japanerna hade förlorat kriget.

---

(Tidningarna) var fulla av rubriker och slagord från en värld
han aldrig lärt känna och en massa obegripliga namn -
Patton, Eisenhower, Himmler, Belsen, Jeep, AWOL, Utah
Beach, von Rundstedt, Ardenneroffensiven och tusentals
andra detaljer om kriget i Europa. Tillsammans beskrev de
ett heroiskt äventyr på en annan planet, fyllt med scener av
offer, stoiskt mod och ofattbar djärvhet, ett universum skilt
från det krig Jim lärt känna på stränderna av Yangtsekiang.

Övergången är svårast, otryggheten finns i interregnumet. Sommaren 1945 på Kinas landsbygd flyter allt, man vet inte om kriget är slut eller om ett nytt just börjat, om atombomben skapat en ny värld eller ett nytt krig. Det är civilisationens sammanbrott, om än för bara några veckor; det är kaos och anarki, ljuva att drömma om i centralvärmens gos men mindre trevliga att utsättas för som 12-årig pojke i främmande land.

Det är som antytts en veritabel subgenre detta, berättelser från japanska fångläger. Titlar som "Kejsarens gäster", "Bron över floden Kwai" och Clavells "King Rat" kommer för en, liksom filmerna "Merry Christmas, Mr. Lawrence" och "Fem vilda höns". Ballards bok rör sig som sagt på en mer avancerad nivå än dessa, stilen är förhållandevis koncentrerad och metaforrik. Egentligen gör sig Ballards prosa bäst i novellformat, jag har aldrig riktigt gillat hans tidiga katastrofromaner ("The Drought", "The Wind from Nowhere" etc) eller Afrika-fantasin "The Chrystal World" (det finns en novell på samma tema, "The Illuminated Man" som ger romanen in nuce) - men i denna roman kommer Ballards prosa till sin rätt, de litterära piruetterna kryddar anrättningen som i övrigt är ganska rapp; stilen i stort är ordinär och det är som det bör vara, man måste kunna slöläsa en roman anser jag - men tack och lov finns här ingen sidutfyllnad, narrativet är koncentrerat.

Med andra ord: en hörnsten i varje sann Ballardälskares bokhylla.

(Not: Originalet hette "Empire of the Sun" och kom 1984, den svenska översättningen 1986. Spielbergs film kom 1987.)

Napoleons gräshoppor

Napoleon lät döda Enghien för att visa sansculotterna att han var en av dem: han kunde minsann också döda aristokrater...

Det ska också ha varit ett sätt att visa radikalerna att han inte tänkte låta bourbonerna återvända.

Så det var metod i galenskapen, mordet på denne landsflyktige prins var inte en oöverlagd handling. Talleyrands kommentar - "mordet på Enghien var värre än ett brott, det var en dumhet" - håller inte riktigt sträck. Inte så att jag försvarar tyranniska infall, men ni förstår vad jag menar; ur machiavellisk synvinkel visste Nappe vad han gjorde.

Han visste det i detta fall, och han visste det när han efter slutet av ryska fälttåget utgav en viss dagorder. Det var när han korsade Njemen västerut, när han var på vänskapligt territorium igen, som han lät sända ut kungörelsen att kejsaren aldrig mått bättre... Raljanta kåsörer med Frans G. Bengtsson i spetsen har gjort sig roliga över det där, sett det som kejsarvansinne, oförmåga att inse ryska fälttågets misslyckande osv. Men vid denna tid hade en kupp inträffat i Paris; vissa kunde tro att Napoleon var död, allmänt uppror kunde ha utbrutit, men budskapet som Nappe sände ut stäckte i alla fall spekulationer kring hans persons välmåga. Det hade ett sunt politisk syfte, var ett lugnande budskap.

Ovanstående två klargöranden har jag läst i Felix Markhams Napoleonbiografi. Den har ett antal år på nacken men duger än. Annars kan man väl läsa Hermann Lindkvists biografi, där man bland annat inhämtar vilket heraldiskt djur Nappe skulle välja för sitt imperium. Den franska tuppen var på förslag men ansågs inte heroisk nog. Elefant, lejon? Hmm... Valet föll till sist på biet, grundat på det faktum att man funnit små silverbin i frankerkungen Klodvigs sarkofag. Senare fick man veta att det var gräshoppor, i sin tur en egyptisk influens, det ska ha varit vanliga inslag i faraoners gravar.

Då kan man såklart fråga sig: hur kände man i medeltidsfrankrike till det? Att egyptiska kungar beledsagades av gräshoppor till andra sidan? Det får mig i alla fall att tänka på originaltiteln till Lovecrafts "Necronomicon", "Al-Azif"; detta var en efterbildning av gräsloppslåt, tolkad som rop från de döda...

Vi återgår till Napoleon. Lindkvist säger att denne inte var så kort i rocken, han var 168 cm lång vilket var normal kroppslängd för män där och då. Men förvisso var Nappe åt det korpulenta hållet, pykniker you know, och detta kunde ge honom en lite undersätsig figur - så naturligtvis tog propagandan fasta på det.

Nappe jämförs ibland med Hitler. Hur lång var denne förresten? Hitler brukade också karikeras som småväxt vill jag minnas. Kanske bloggen Faktioder vet - men lite svårt att få denna uppgift är det nog, han kremerades ju av medhjälpare där i Berlinbunkern, och så tog ryssarna kvarlevorna. Nappe däremot dog i engelsmännens famn på S:t Helena.

Austerlitz' sol, mötet med Goethe ("voilà un homme" sa Nappe), sjötunga Walewska och Toulons kanoner... Gardet dör men ger sig inte! Nu ska jag komponera en Heroica till minnet av en stor man...

Herbert George Wells

"Som den osynlige mannen ser vi inte Claude Rains".

Detta skrev DN när filmen "Den osynlige mannen" visades en gång. Det tyckte jag var roligt.

Jag har inte läst boken men sett filmen, 30-talsrullen baserad på Wells' roman (som kom 1897). Men jag minns inte så mycket av den. Dock har själva idén vunnit burskap; det har till exempel gjorts en osynlig man-film med Chevy Chase, den utspelade sig i San Francisco vill jag minnas. Den kom på 90-talet. Minns här även TV-serien "Den osynlige mannen" från 70-talet, den med David McCallum.

Nåväl, det ska handla om H. G. Wells. "Världarnas krig" från 1897 har ännu energirik aura, namnet lever - inte bara för att det gjordes en film på den härom året, nej själva idén med anfall från yttre rymden etablerades här för första gången, Wells skapade en odödlig arketyp. Och slutet med utomjordingarna som besegras inte av våra vapen, utan av jordiska virus, har snotts av mer än en fantasilös författare av invasionsstories...

Annars har jag viss svaghet för filmversionen från 50-talet. Vid ett tillfälle försöker man atombomba varelserna; storyns hjältar ser på, och det enda man behöver som skydd är skyddsglasögon...

"Doktor Moreaus ö" är för sin del odödlig på grund av raderna:

Not to suck up drink, that is the law; are we not men?
Not to walk on all fours, that is the law; are we not men?
Not to claw bark off trees, that is the law; are we not men?

Djur omdanas till människor av en galen vetenskapsman. Märklig idé, ja hart när obergiplig. Men spännande bok.

"Tidsmaskinen" från 1898 är ännu en arketypisk sf-idé, lanserad av denne Wells. En idé omöjlig att förverkliga, men lika omöjlig att vara utan för tankelekar om framtiden.

Slutligen Wells' krigsstories: "The War in the Air" (1908), "The World Set Free" (1914) och "Things to Come" (1936).

Den sistnämnda utgavs i samband med filmatiseringen av "The Shape of Things to Come". Denna roman från 1929 var ju en sannskyldig tegelsten, en magistral avhandling om framtida nejder, medan boken från 1936 ("Things to Come") var en kortare roman, skriven av Wells och på samma tema, en bokatisering av filmscenariot om man så vill. Vad gäller specifika inslag i boken-filmen så tog han fel apropå gasanvändning i nästa krig (skedde ej i VKII som vi såg, som ur 1936-synvinkeln var "nästa krig" - men vad vet man, det kan ju komma i senare krig... Hur civilisationen helt brakar samman fångas bra i denna bok, ja man ser det även i filmen: olika tidningssidor fladdrar förbi och rubriker om "Motstånd till det yttersta", "Kannibalism" och "Vandrarsjuka" uppfattas, det är sceniskt väl fångat. Gripande.

Så återuppstår civilisationen och man får inomhusgallerior och slängkappor, rulltrappor och en rymdraket. Nu vet vi att en månfärd i sig inte ger oss något, man måste även förändra människans sinne. Att förmedla detta återstår, detta såg Wells inte. Han var i stort sett blind för allt det esoteriska.

"The World Set Free" skildrar även den ett storkrig, samhällskollaps och skapandet av en ny civilisation. Lite pratig roman, ospännande. Som en essä. Noterbar för att ordet "atom bomb" först förekom här. Rätt OK i början, där händer det lite, men annars mest en kuriositet. "The War in the Air" skildrar för sin del hur luftskeppen blir allenarådande, planen "tyngre än luften" klassas ut av den motordrivna ballongen. Global intrig, teutoniska tekniker och amerikanska ingenjörer; luftslag, dans och glada grabbar.

Denna Wellsroman var förebild för Moorcocks "The Warlord of the Air" (1971), där en engelsman från 1900-talets början kommer till en framtid där imperiets luftskepp styr världen. Denna roman lever högt på själva scenen där huvudpersonen kommer ut ur en grotta i Himalaya, reser sig och får se ett gigantiskt luftskepp i de engelska färgerna; han tas upp i det och får veta att året är 1973... Det är själva det definierande ögonblicket, som när Blish' New York stiger mot skyn eller Nivens äventyrare approcherar Ringworld: fängslande sinnebild, odödlig symbol.

Egyptenresa, ljusvandring, drömbok, nattlektion...

Teckningen ovan är av Jenny B. Hon har en blogg vid namn "Rita snyggt eller dö". Där kan man beställa teckningar i valfritt motiv; bara önska så ritar hon. Själv önskade jag en enhörning med en regnbåge eftersom detta är ett klassiskt motiv; dessa två element hör ihop sägs det, som ler och långhalm. Och så kan de ju få en att associera till nyandlighet också, till böcker som står på bokstaven C på bibblan: nya religionsriktningar, gåtfulla fenomen och kristalltekniska utflykter.

Vad kan jag då rekommendera från denna hylla? Sånt som är roligt att läsa även för en icke invigd? Vad har jag funnit i denna väg på Uppsala stadsbibliotek?

Spontant kommer jag att tänka på Paul Bruntons "Till Egypten". Dess inledning ger en vison av sfinxen genom eonerna, från preatlantiska, prefluviala tider till idag. I början hade denna artefakt en skiva av guld på huvudet, får vi bland annat veta: en solskiva. Sedan berättar Brunton om sina äventyr i Karnak, Heliopolis och i Kairo, samt om en övernattning i sarkofagen i Kheops' pyramid.

Han använder denna kista till det den är avsedd för: djupmeditation, "vison quest", ett glorifierat sätt att drömma. Man reagerar på detta kapitel som inför en Castanedas själsresor: kanske är det påhittat, men i så fall är skribenten en sann diktare!

Ännu en läsvärd alternativbok är "Vandra mot ljuset": den är inget mindre än en krönika från skapelsen till våra dagar, en utsaga om vad som skett i himmel och på jord, mottagen via medium och med källa hos en viss "Ardor", som ska vara identisk med en viss fallen ängel... Huruvida man ska tro på detta då Lucifer är lögnens fader överlämnar jag åt er; själv tycker jag det var spännande att följa tvisten i himlen, fallet, människans skapelse och hennes framsteg och bakslag, Lucifers möte med Kristus (utöver det som står i Bibeln, det ni!) samt nedslag i historien därefter: romarriket, reformationen samt 1800-talet och dess esoteriska betydelse.

Denna bok är ett måste för den gnostiskt sinnade. Finns att köpa än idag, googla titeln och se.

Swedenborgs "Drömbok" är hans mest lättlästa bok, ja kanske även den bästa: den är skriven på svenska och ej översatt från latin som hans andra böcker, är ej heller skriven för att publiceras som dessa utan är privata anteckningar, skymningsrader från en man i kris. Mannen ligger begravd i Uppsala domkyrka, och jag brukar gå förbi hans porfyrkista ibland och nicka igenkännande. För övrigt gravsattes han där 1910 på folklig begäran: en stor svensk måste dock ha en stor grav! Att Swedenborgs lära inte har mycket gemensamt med kyrkans lära (med dess fixering vid Pauli brev, Pauli tolkning av Kristi lära) brydde man sig inte om, nej Gustav V beslöt att hämta hem stoftet från England med eskort av pansarkryssaren Fylgia; det var en passande hemkomst, beledsagad av en urnordisk psychopompos i pansardräkt... Fylgior är som alla vet vägvisare i dödsriket.

Vad finns det mer för läsbara nyandliga verk? Eller tvärtom: vad finns det inte, vad ska man akta sig för som lekman, vad är sömnpiller? Nämnda Swedenborgs böcker är precis inte underhållning, många före mig har noterat det - även Olof Lagerkrantz, som dock skrivit en hyfsad biografi. Kanske kan även Lars Bergquists biografi vara nåt - men viss prettovarning här, denna bok plockar många höglitterära poäng på Swedenborgs troper utan att det tillför så mycket. Bergquist är katolik men ingen mystiker; han är ödmjuk inför Swedenborgs gärning men hur mycket han förstår av Emanuels esoterism vet jag inte.

Martin Lamms biografi ska dock inte läsas: denne reducerar allt Swedenborg skrivit till sinnessjukdom. "A är lika med B och inget annat" är Lamms program, som den reduktionist han är; vem är då sinnessjuk frågar jag...

Viola Petit Neal och Shafica Karagulla har skrivit "Nattlektioner". Det är utskrifter av astrala lektioner Neal säger sig ha fått. Här kan man bland annat läsa om den kristallteknik som ligger till grund för min novell "Vetenskapens trollkarl"; se etiketten "Stratopias gåta" på denna blogg. Rätt faktatät bok detta, lite snårig och egentligen inget för lekmannen - men man vet ju aldrig, kanske finns det en blivande kristalltekniker i läsekretsen som behöver impulser...

Slutligen får jag rekommendera Louis Charpentiers "Mysterierna i katedralen i Chartres", som handlar om detta tempels idéella grundval. Läs om tempelriddare, arkitektoniska proportioner och glasmålningar i denna första gotiska katedral, urmodern för all gotik.

Att se själen i spegeln

1.

Symbolismen var inte bara en fluga hos överhettade fin de siècle-konstnärer, vilket man ju kan få för sig efter att ha läst Kristoffer Leandoers introduktion i ämnet (Pequod 2007). Att begränsa symbolismen i tiden må vara handbokens defintion på ämnet, ett avstamp för en vidare diskussion - men själv anser jag att detta med symbolism är centralt för all konst. Varje konstnär värd namnet är litegrann symbolist. Ritar du en gubbe och ett träd är detta inte bara ett hugskott, nej undermedvetet har du ritat Människan och Livets träd...

Sedan finns det ju bra konst och sämre konst också, verk som träffar rätt och verk av skralare slag. Men den goda konsten är lika med symbolism i min bok; ett konstverk som säger oss mycket gör det eftersom det når utöver sig själv, avbildar mer än sin jordiska förebild. Leonardos "Mona Lisa" kan få oss intresserade av modellen han målade av, utan tvekan - men när denna research fått sitt återstår motivet i sin gåtfullhet, leendet och hela gestalten, kort sagt Kvinnan och varför inte Människan. Detta är symbolismen: motivet uttrycker något outsägligt, talar till vårt undermedvetna.

2.

Finns det symbolism i C. D. Friedrichs verk? Det gör det nog. Han själv var insatt i eidetisk teori, kunde sin platonism, denna perenniala filosofi som symbolismen utgår ifrån. CDF ansåg till exempel att man skulle fatta motivet med sitt inre öga; nog hade han blick för landskapet as such, men lika ofta komponerade han sina motiv i ateljén, efter att ha bearbetat det lekamliga ögats intryck. Kort sagt, efter att ha sett motivet med sitt inre öga, skådat det i symboliska termer.

CDF ansåg att den timliga världen är spegel för den eviga världen, för den himmelska; det är motsvarighet och korrespondens, det är form som finns där för att idén ska ha något att visa sig i. Ett synligt ting är symbol för ett högre, verkligare ting; påtagliga föremålet är blott en avbild av en himmelsk förebild, en återgivning "här nere" av en urbild "där uppe".

CDF såg med andra ord det gudomliga speglat i naturen (sa Nordiska muséets utställningskatalog "Romantiken i Dresden"); sinnevärlden var en uppenbarelse av en översinnlig värld. Det sedda var blott symboler för något ännu verkligare.

Man kan också säga: vad vi ser i världen är tredimensionella återgivningar av en fyrdimensionell, högre verklighet. Svårigheten att föreställa sig denna högre verklighet visades av E. Abbotts "Flatland", där en tvådimensionell figur får besök av ett klot, en tredimensionell sak: först ser 2-D-killen en punkt, därefter en cirkel som vidgas, kulminerar och sedan krymper igen. Klotet har passerat 2-D-världen utan att bli sett för vad det är, en tredimensionell kropp.

På samma sätt är det svårt för oss att tänka sig en fyrdimensionell värld. Men Kasimir Malevitj' "Svart kvadrat på vit botten" sägs vara en avbildning av denna högre verklighet, denna suprematiska dimension.

3.

Så vad är symbolism?

Är det som Asmodis konsthandbok säger förmågan att se bilden å ena sidan samt själva symbolen å den andra, att skilja den vardagliga tolkningen ("björken vid Slinde", "två män betraktar månen", "fällande örnar") från det ideella innehållet?

Är det att i bildmässig form ge en avbild av sina drömmar?

Är det att uttrycka idéer i former, alltså symboler?

Är det förmågan att se motivet inte som ett föremål, utan som ett tecken för den idé man förnummit?

Är det konsten "att se själen i spegeln", som Hermann Bahr uttryckte det?

Är det "att förvandla intryck plus reflexion till ett skenbart realistiskt mönster"?

4.

De Chirico ville i konsten införa en magisk anda, lansera ett synsätt varmed allt blev till symbol. Som jag sa inledningsvis: alla konstnärer är litegrann symbolister, för allt man avbildar blir per defintion till symbol; det som hamnar på duken "är" inte det avbildade föremålet, det är blott en symbolisk representation för detta.

Chirico ville måla enkla ting som gaturum och torg, ville fånga den metafysiska egenskapen hos landskap, föremål och platser. En modern Chirico-lärjunge kan således gå runt i sin stad och anlägga en oförliknelig blick på omgiven, fånga den glädje och smärta som döljer sig i ett gatuperspektiv, en viadukt, en kylarmaskering och en busdörr. Man förstår att tinget omsluter en hemlighet, en gåta - och när man löst gåtan (medvetet eller omedvetet) uppenbaras en hel värld bortom det synliga.

Världen talar till oss i symboler, och vi kan iaktta dessa, grunna över dem dem och låta diskreta processer verka. Sedan kan vi själva uttrycka oss i symboler, gestalta världen i fattbara figurer som på ytan ser konkreta och vardagliga ut men som egentligen är eviga symboler. Voilà symbolism in nuce, en konstnärlig strategi som ännu är gångbar - en metod för måleri och dikt som vill säga något utöver det banala, som vill nå både dagspublik och kommande tider, både samtid och framtid.

5.

van Gogh skilde aldrig symbol från verklighet sägs det. Gör detta honom till symbolist eller till realist? Är målningen av ett par kängor symbolism eller realism?

Man ser samma tvehåga hos Cézanne: denne var formellt ej symbolist, nej han "var naturen fanatiskt trogen" - men hans strävan att till exempel göra "en absolut bild" är ju inget annat än metafysik. Återigen kan detta ge fog för tanken att all konst är symbolisk.

En galnings triumf

Jag såg "Star Wars: Klonerna anfaller" igår. Spänning och äventyr och skojiga rymdskepp, men en sak fattades: orkestrar!

Var vad den obligatoriska musikscenen, à la steelbandet i 77-filmen och r'n'b-showen i 83-filmen? Dessa har dröjt sig kvar när man glömt allt annat; de är i min bok Star Wars' "sine qua non", sockret i botten, det där lilla extra som ger helheten mening.

Från sf på film är steget inte långt till sf i bokform. Och då kommer jag osökt att tänka på "Lost Worlds" av Clark Ashton Smith, en sedvanlig novellsamling med sedvanlig språkonani. Men en och annan pärla finns, som "The Maze of Maal Dweb" där en viss Tiglari ska frita sin älskade från en Maal Dwebs våld - men Tiglari kommer dit, till dennes palats, bara för att se sin moatjé bli förstenad efter att ha blickat i "The Mirror of Eternity"; hon förvandlas till staty, får sin skönhet förevigad. Därefter förvandlas Tiglari själv till ett djur, ett krumbent murmeldjur som får rumla omkring i palatsträdgården.

Som sagt, kortnoveller var han bra på Smith. Även prosaskisser, som jag nämnt tidigare. Vad gäller de längre novellerna så finner vi i "Out of Space and Time" till exempel "The Monster of the Prophecy", om en jordman som kommer till en främmande värld - och inte nog med att takten i storyn är seg, texten saknar kapitelindelningar också. 20 sidor utan andningspaus, nåväl, det är inte så mycket som Lovecrafts "The Dream-quest of Unknown Kadatah" med 100 sidor utan kapitelbryt...

Vi går vidare.

Paul Andersons "Time Patrolman" innehåller två långnoveller: titelstoryn samt "Odin the Goth". I själva "Time Patrolman" jagas tidsboven Merau Varagan av tidsagenten Manse Everard; denne residerar i det levantinska Tyros under dess glansdagar, högantiken. Everard jagar runt på stadens gator och hittar ett modernt mynt i en butik, inser att han är skurken på spåren, jagar upp denne och utbrister:

- Merau Varagan, you are under arrest by the Time Patrol!

Strongt. Patrullens uppgift är annars att skydda historien från förändringar, vilket blivit möjligt genom tidsresor. Jämför Silverbergs "Up the Line" och "Lest Darkness Falls", två andra antika tidsrese-sf; den förra behandlades här på bloggen under "sf man minns", långt ner i scrollen.

"Odin the Goth" i Andersons bok inleds med raderna "such is the sorrow of Odin the Goth", det är gamle Oden det rör sig om alltså, Oden den enögde, asakungen och brodern till Vile och Ve. Odens själva namn är på tyska "Wotan" vilket visar på indoeuropeisk släktskap; se sanskrit "vâta", vind, av roten "vâ", blåsa. Oden var således ursprungligen en vindgud, men detta stöds även av folkmytologin där "vilda jakten" sägs gå när det stormar, och ledaren för denna vilda jakt var ingen mindre än Oden. "Den vilde jägaren" kallas han stundom, som i Snoilskys dikt:

Är det den vilde jägarn
som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller,
en kronans officer.
(ur "Stenbocks kurir")

Walter Benjamin hade en hylla i sitt bibliotek för detta: "böcker skrivna av vansinniga". Hade han levat hade han med tiden kunnat ställa Mervyn Peakes böcker där - för vad är dennes "Titus tronföljaren" annat än glorifierat gorm av en galning? Det är rätt välformulerat gorm må man säga, engelsk bokprosa driven till sin yttersta konsekvens: mycket snack och lite verkstad, barocka krusiduller i lager på lager, påminnande om språkonanin hos C. A. Smith. En sannskyldig galnings triumf, en tegelstenstjock berättelse om allt och inget, med massor av skildring av det slott där bristen på handling utspelas.

Peake var även bildkonstnär, illustrerade till exempel "The Rime of the Ancient Mariner" i vibrerande teckningar, mycket streck för pengarna. Så konstigheten i hans prosa behöver inte linjärt härledas från den sinnessjukdom han led av, man kan även säga som en viss kritiker sa: Titus-böckerna är skrivna av en bildkonstnär på utflykt i språket. Han befinner sig utanför sitt sedvanliga medium, han bryter mot vedertagna lagar om intrig, överblickbarhet och konsekvens - eftersom han helt enkelt inte känner till dem. Han är ett lekande barn, ett förvridet geni glömsk av omvärlden: "I sing for fun"...

Lafayette Ron Hubbard

1.

Under kriget förde L. Ron Hubbard befäl på en ubåtsjagare. Platsen var amerikanska västkusten. Vid ett tillfälle fick man mystiska blipp på radarskärmen; Hubbard beordrade att man skulle kolla upp det, styra närmare de misstänkta japanska ubåtarna man tolkade det som.

Väl på platsen släppte man en tio sjunkbomber, och andra fartyg kom dit för att assistera. Någon ubåt kom emellertid inte upp till ytan, och vid en utredning senare framkom det att det endast var Hubbard som trott att det verkligen var fientliga ubåtar i området. Vad som utlöst blippen troddes ha varit en plats på sjöbottnen som var känt för sina magnetiska egenheter.

2.

Hubbard berättade en gång att han under ett tidigare liv, på planeten Zirkon, varit racerförare. Han kallades "Gröna draken" och slog alla hastighetsrekord. En dag kraschade han emellertid och omkom, men han reinkarnerades och återkom som föraren "Röda demonen", och som denne slog han sitt tidigare rekord.

Åter kraschade han, åter reinkarnerades han, nu som "Blå flamman". Han slog sina rekord en tredje gång, men la av när han insåg hur poänglöst det hela var - att slå sig själv. Planeten Zirkon såg för övrigt ut som USA på 50-talet, förutom att man hade rymdfart.

3.

Hubbard gav en gång bakgrunden till en filosofi han skapat (ej dianetik) enligt följande: en kung samlade världens 500 vise för att i 500 böcker sammanställa all visdom. När de gjort de 500 böckerna reducerades dessa till 100 för att ytterligare koncentrera kunskapen, och dessa reducerades i sin tur till 10, och dessa i sin tur till en bok - och denna i sin tur till ett enda ord, och ordet var "överlevnad".

Extra anekdot: Hubbard fick en gång under sina aktiviteter (när han skulle kommunicera med växter) frågan om han var galen. På detta svarade han:

- Javisst. Bara den som förnekar att han är galen är riktigt galen...

Om detta och annat kan man läsa i Hubbard-biografin "Bare-Faced Messiah". Av Russell Miller.

Mer än en trankil robot

Ett tema i Bhagavad-gîtâ är apatia, likgiltigheten inför lycka och olycka; det har jag visat tidigare under etiketten "Bhagavad-gîtâ" (samt "apatia"). Nu läser jag i en intervju med själve Martin Gansten att detta är den bärande tanken i denna urkund.

Det är i "Lunds Universitet meddelar" 7/2001 det gäller. Kärnan i Bhagavad-gîtâ sägs vara att inte låta sig bindas vid denna värld, varken känna åtrå eller avsky - men för den skull ska man inte dra sig undan helt och bli eremit: idealet ligger i att handla, men "i ett tillstånd av stilla klarhet och utan begär." (Orden är intervjuarens men källan torde vara Gansten, mannen som nyöversatt Bhagavad-gîtâ och Upanishaderna.)

Det här var ju roligt må jag säga, att andra sett vad jag sett i Gîtân. Tidigare har jag citerat apatia-sentenser ur dess kapitel 2, och man kan fortsätta och gå till 6.7 och 6.8 där man ser något liknande:

Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh

Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.

Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.

Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.

Återigen medelvägsläran alltså, återigen detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. (Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska förstås i denna mening, tolkas i denna anda.)

Så apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det såvitt jag vet att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.

Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.

Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.

Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.

Då vet vi det. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.

Mytologen vid svarta tavlan

Det är den första bemannade färden till Pluto. När de två männen i skeppet tagit sig ut på planetytan, ser de att farkosten de landat med är fastfrusen. Marken bestod nämligen av is blandat med sten som gjorde att den såg fast ut, men när skeppet avfyrade bromsraketerna smälte isen, skeppets landningsbuffert satte sig i detta och det hela frös till. Ett försök att med hjälp av raketmotorn påslagen smälta loss isen misslyckades.

Då var man alltså strandsatta på Pluto, den (i regel) yttersta utposten i solsystemet. En av astronauterna väljer denna utväg: han går ut ur skeppet, kliver ut på isen och tar av sig hjälmen. Också ett sätt att ta livet av sig...

Den kvarvarande inser efter diverse grubbel att allt är meningslöst, men drabbas så av en insikt när han passerat kollegans staty "en gång för mycket": det här är ju gratis kryogenik, gratis nerfrysning i väntan på bättre tider!

Så han gör som kollegan gjort: går ut på planeten, tar av sig hjälmen och fryser till is. Men det slutar inte där för han är fortfarande vid medvetande; hans nervsystem har förvandlats till en supraledare. Och under dagarna slår solljuset "av" honom, eftersom temperaturen då blir för hög för supraledning. Med denna "sömn" känner han att han kan stå ut tills hjälp anländer från jorden. Han behöver bara vänta ut hjälpen: "Wait it Out" heter också denna novell av Larry Niven.

Så där står berättarjaget, vänd mot öster - han tänkte "go east" istället för "go west" av någon anledning, blandade ihop begreppen - han står där och ser solen gå upp varvid han slås av, följt av reaktivering på natten, natten med sin anblick av stjärnor på himlen, skenbart strömmande upp från horisonten. Och så där kommer det att hålla på - i evighet, såvida ingen kommer och undsätter honom. Välsignelse eller förbannelse?

Novellen finns att läsa i "Tales of Known Space". En annan novell i denna samling är "There Is a Tide", vilket i sig är ett Shakespearecitat (ur "Julius Caesar"). Annat sånt i sf, titlar som är citat av The Swan of Avon, är till exempel:

. "Somthing Wicked This Way Comes" (Bradbury/Macbeth)

. "All Our Yesterdays" (fan-historik/dito)

. "Ah, Sweet Idiocy!" (fan-historik det med, och det är väl ett Shakespearecitat?)

. "Bid Time Return" (Richard Matheson/Richard II)

. Och vad med Asimovs memoarböcker, "In Memory Yet Green" samt "In Joy Still Felt", är det Shakesperarecitat?

. "All My Sins Remembered" (Joe Haldeman/Hamlet

Sagda Nivennovell, "There is a Tide", handlar annars om att spela krona och klave med en utomjording. Elegant sak, ungefär som "The Fourth Profession" i "The 1972 Annual World's Best SF"; utomjordingar, rymdfart och teknik, väl genomtänkt på sina premisser: kleinkunst.

Niven sägs vara en trevlig prick, bra kongresshedergäst - men om hans föredrag med ekvationer skrivna på svarta tavlan är så skoj vet jag inte...

Niven har en hel del stories ingående i en framtidskrönika, sträckande sig till år 3000: här finner vi "Ringworld" och samlingen ovan samt "Neutron Star" med mera. Fler noveller bortom sagda år blir det förresten inte, eftersom alla människor då har Teela Brown-genen som ger bäraren tur. Man hade nämligen födslorättslotterier på 2000-talet; endast vinnare i dessa fick föda barn, och Brown var en dominant figur i rejset, hon blev urmoder för den nya mänskligheten - som alltid har tur, den är genetiskt betingad. Barn till vinnare blir automatiskt vinnare, geddit?

Joyeuse pacques!

Home is the sailor, home from the sea,
and the hunter is home from the woods...

Frid sänker sig nu över nejden: stilla veckan, skärtorsdag klockan 15.20. Alla beger sig till vad hem de nu har och firar vad de nu har