This is a short story in Swedish. -- Det går inte en dag utan att det rapporteras från käbbel i Mellanöstern. Det ryktas om krig med Iran. Man får visioner av "Den tolfte imamen", Nostradamus och annat. Det är onekligen hippt dessa dagar att vara Cassandra, domedagsprofet, Jesaja...! -- Vi går mot intressanta tider. Härmed följer en novell på temat apokalyps och världsundergång, en mustig skröna om världsbrand och fall. Känsliga läsare varnas.
Han drog svärdet och såg att klingan glödde. Och när han svingade vapnet sköt lågor ut från det -- långa, heta, förtärande eldslågor som satte allt i brand. Han såg elden sprida sig och det var precis som det skulle vara...!
Träd började brinna, gräs började brinna, buskar, blommor, allt... Och han tänkte: "Världen ska brinna, allt ska gå upp i rök... ty denna era har nått sitt slut. Det återstår bara en storstilad final. Och
jag ska åstadkomma denna final, denna lysande slutakt...!"
- - -
Mannen som drog svärdet hette Smargon. Han bar hjälm utan visir, kyrass, svart kappa, blå vapenrock, ridbyxor av grått skinn och stövlar med nervikta kragar. Hästen han red var vit och hette Branko.
Smargon hade varit på jakt efter det ovannämnda, ödesdigra svärdet rätt länge.
Han hade sökt all världen kring, överallt i det fagra Taigaland, efter detta svärd kallat Morfing -- detta Kerubernas svärd, detta flammande svärd. Sedan hade han gett upp letandet. Åren gick. Men under ett annat äventyr fick han en ledtråd -- och den hade han använt nu, när han gav sig ut på sista etappen i sökandet.
Beslutet att ge sig ut på sista etappen hade tagits under ett fältslag som gått i stå. Han beslöt sig för att hämta Kerubernas svärd för att bryta dödläget. Samt för att bränna ner världen...
Sådan var han, Smargon. Ett gudarnas redskap som befann sig bortom gott och ont, bortom småaktig vardagsmoral.
- - -
Den avgörande ledtråden ledde Smargon till en byggnad kallad Nilydons tempel, beläget i Taigalands sydliga nejd kallad Sydland. Och en vacker dag nådde han det.
Det var i detalj så att han en solig eftermiddag red genom en dunge och fick se en vit byggnad skymta mellan träden.
"Minsann", sa han till sin häst. "Det ser ut som en byggnad där framme."
"Onekligen", sa hästen, ty den kunde tala.
Man red fram, kom ut på en öppen plan av hårdstampad sand och fick se templet i all sin prydno. Det var vitt, hade fyra pelare framför entrén samt ett triangelformat gavelfält ovanför pelarna. Det hela var beläget i en nog så fridfull glänta, inramad av pinjer och cypresser och belyst av middagssolen.
Smargon satt av och gick in. Väl inne i templet såg han svärdet ligga på en katafalk. Men inte nog med det, för bakom katafalken stod en man i skinande vit särk med guldbälte. Hans ansikte var lugnt och upphöjt, hans hår var vitt som snö. Han sa:
"Välkommen, Smargon. Jag är Svärdets ängel. Och du är Ödets man. Du är Den utvalde. Du och ingen annan ska ta detta svärd, Morfing, och dra eld över världen."
Smargon nickade, ty han visste mycket väl vad svärdet kunde göra. Han var besatt av att finna det och nu hade han nått sitt mål.
Ängeln fortsatte:
"Eldbegängelse -- på världsomfattande nivå...! Det är dagens lösen. Ty världen måste straffas, den ska lära sig en läxa, lära sig veta hut... Världen ska lära sig att materialismen, som den är inriktad på, är en återvändsgränd. Materien ska förgås och endast själen ska bestå. Folk ska besinna sina synder och lära sig att själen är odödlig medan kroppen är förgänglig."
Smargon nickade. Ängeln tillade:
"Denna kultur har nått sitt slut. Den kan endast hoppas på en storslagen final -- och den finalen, min käre Smargon, det vet du vad det är, eller hur...?"
Smargon tog av sig hjälmen och sa:
"Jag kan bara gissa: att dra eld över världen."
"Precis," sa Svärdets ängel. "Du ska som ett gudarnas verktyg bränna ner världen. Kanske kan sedan en ny värld spira ur askan. Men det är sekundärt i sammanhanget. Ty du ska inte tänka på vad som kommer hädanefter; du ska sätta en ände på den nuvarande kulturen, bara det. Du ska bränna världen, låta den förtäras av flamman. Du är en gudainkarnation, du är besatt, du är en nedstigen gud, en avatar -- så du har inget val. Ta svärdet, rid ut och bränn ner världen, bränn skog och bygd, bränn hela Taigaland till aska...!"
Det var ord och inga visor det. Inget fanns att tillägga -- så Smargon nickade bara, gick fram till katafalken, tog svärdet med sin balja och gehäng och omgjordade sig med det hela. Svärdet utstrålade en tydligt kännbar värme.
Så tog han på sig hjälmen igen, såg på ängeln och sa: "Farväl, Svärdsängel..."
"Farväl, Ödets man," svarade den vita uppenbarelsen, svärdets väktare i egen hög person, självaste Svärdskeruben.
- - -
Beväpnad med klingan red Smargon iväg från templet. Han manade på sin häst -- och nu hände något märkligt, hästen lättade från marken och flög. Den for fram i skyn -- ty likt sin ryttare var hästen nu besatt av högre makter, den var i gudomlig extas. Det var svärdet Morfing som förtrollade dem båda.
Smargon red i skyn, drog svärdet ur baljan och såg genast flammor emanera från klingan. Åsynen berörde honom knappt: enorma flammor som från vapnet sköt ut i alla riktningar, och som satte den skog de flög över i brand på ett ögonblick.
Smargon flög vidare, svingade svärdet och satte eld på skogar och fält, städer och bygder. Lövskog och barrskog, buskar och snår, ängar och hagar -- allt blev lågornas rov. Ödemark och bygd, slätter och berg -- ingen av Taigalands nejder undgick den flammande förödelsen.
Och ingen levande varelse undgick heller denna eldstorm. Djur, fä och kräk av alla slag ljöt en död i flamman; fyrfotadjur och fåglar, kräldjur och insekter, vilda djur och tama djur: alla blev lågornas rov.
Och män och kvinnor, ungdomar och barn drabbades också. Alla jagades av Den Röde Hanen, nåddes av flammor, tog eld och brann som facklor.
"Så ska det vara," sa Smargon från sin utsiktspunkt i skyn, "så ska det gå till! Brinn, baby, brinn! 'Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!'... 'Bryt ut, efterlängtade oväder!' Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!"
Detta sa han. Och han gjorde det inte förgäves -- ty allt började som sagt brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red och svingade Morfing.
Omsider nåddes en plats i centrala Taigaland vid namn Kråkslätten där ett fältslag var igång. Som antytt hade Smargon nyss deltagit i detta slag. Men sedan det gått i stå hade Smargon fått lust att hämta Kerubernas svärd för att bryta dödläget... och, dessutom, bränna ner hela världen för att lära den en moralisk-ontologisk läxa.
- - -
De kämpande härarna gjorde en paus i stridandet. Ty de fick se ett järtecken i skyn, en ryttarfigur som sken som solen.
Denne himmelske ryttare var Smargon på sin häst som for fram, sändande sin besynnerliga svärdseld över hela slagfältet.
Allting tog eld, allting förgicks: män och hästar, manskap och befäl, även en viss kung Minro som var hans gamle förbundne i slaget. Smargon sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var ett gudarnas redskap när det gällde att föra Taigaland in i en ny era.
Han var besatt av en gudom, en man i trans, en man bortom gott och ont.
Han fortsatte sin eldritt, red flygande runt på sin vita häst över hela det fagra Taigaland och drog eld över länder han besökt under sin karriär som äventyrare. Han flög således över Dindurel i norr, över Östland och Badringon, över Sydland och Domalion, ja även över det gåtfulla ölandet Memelien i sydväst. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.
Han drog eld över land och stad, folk och fä.
Och där han for fram i sin eldfängda ritt sjöng han:
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna,
att själen, den består...
- - -
Mätt på sitt förstörelseverk red Smargon slutligen upp på ett berg i Badringon, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Taigaland gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska dofter som uppstår vid förbränning.
"Ett sådant skådespel," sa Smargon till Branko, sin trogna, talande häst.
"Ja," sa denne. "Hemska scener. Du har förbränt hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd."
"Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!"
Sa Smargon. Och tog av sig hjälm, kyrass, vapenrock och stövlar, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn" -- för sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, dess materialistiska inbitenhet.
Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp; han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.
Relaterat
Min bok om science fiction: presentation på svenska
Min fantasyroman Redeeming Lucifer
Länkar till fler noveller här på bloggen
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik
Illustration Robert Svensson
