Ljusvallen genombruten?

Är Einstein obsolet? Har vetenskapen kommit ikapp hans påstående om ljushastighetens konstans? Forskare vid CERN i Schweiz har nämligen skickat iväg en neutrino som uppnått 300 006 kilometer per sekund. 300 000 km/s är den påstådda gränsen. Felkällor sägs vara uteslutna även om dagens bedrift så klart inte är etablerat faktum än. svd svd dn dn exp Guardian

Universum - en oändlighet av stjärnor och planeter. Ända sedan urminnes tider har människan lyft sina liljeblå mot rymden och frågat sig vad som finns där, hur man ska nå ut dit. Vi HAR också lyft oss från jorden och åkt ut en bit i rymden, men för interstellära resor har det hittills varit stopp. Ljushastigheten utgör en gräns för rymdskeppens hastighet. Ju närmare man kommer den desto mer bränsle behöver man för att öka farten. Man måste till slut ha oändlig massa för att accelerera.

Alternativ till detta, vad skulle det vara? Hur nå en fjärran stjärna? Vi har ju idén om månggenerationsrymdskepp som inte är så sexig. Att tuffa på i underljushastighet medan rymdskeppets besättning successivt föryngras genom alstring, genom att besättningen får barn med varandra och barnen växer upp för att i sinom tid ta över styrandet av skeppet - det tilltalar i alla fall inte mig som fantast. Så för att iscensätta sina interstellära dramer måste man kringgå ljushastigheten genom någon konstruktion, något koncept. Jag kallar det infrarymd i mina berättelser.

Infrarymd: det är en subeterisk genväg, en interdimensionellt sätt att ögonblickligen ta sig mellan två vitt skilda platser i rymden. På så sätt lyckas vi skapa oss ett rymdimperium. Färder snabbare än ljuset blir möjliga. Snabba rymdfärder blir vardag. Vi möter även andra arter som funnit denna kommunikationsväg och det ger både problem och möjligheter...

Så här beskrivs infrarymden i en text jag en gång skrev. Ett patrullskepp är på väg tillbaka från ett uppdrag på en planet, ett rendez-vous med fientliga ödlevarelser. Soldaten Yoshi Medon sitter och filosoferar efter det första skarpa mötet med fienden, saurierna:

Medon vände sig mot en ventil där han satt, såg ut över rödförskjutna himlakroppar och blev filosofisk. Jag klarade det, jag löste mina uppgifter tänkte han. Alltid något.

Men kampen har bara börjat – kampen för att återta de världar som sauriern roffat ifrån oss. ”Efter segern: spänn hjälmen hårdare om huvudet” som någon sa, det ska bli mitt måtto. Man får inte vila på sina lagrar.

Två signallampor tändes i taket. Det var signalen för infrarymdshopp, en genväg i rymden; en portpassage, en övergång från ett tillstånd till ett annat. Somatiskt märkte man inget av dessa hopp i rymden men mentalt påverkades man av dem, blev en smula äldre för var gång. Alldeles gratis var det inte att utplåna avstånd på detta vis.

Människan hade kommit en lång väg. Hon hade tagit sig ut i rymden från sin hemplanet Jorden för 500 år sedan, expanderat ut i omöjliga rymder med olika färdmedel, ritat kartor med konstiga symboler och navigerat sig ut i virvlande rymder, till nya stränder och stjärnhav.

Hon koloniserade världar, utvecklade teknik och förökade sig – tills hon träffade på sauriern som berövade henne hennes imperium och jagade bort henne till Bononsias hålor, en grottvärld i en avkrok. Men nu hade människan kravlat sig upp ur sina hålor för att ge lika för lika, för att återta sitt interstellära imperium.

Infrarymden är en icke-dimension, ett interdimensionellt något man genar genom för att slippa att fysiskt färdas från punkt A till punkt B. Man utplånar avstånd med infrarymden. Tidigare i denna utveckling tänks man ha färdats via maskhål och Einstein-Rosen-bryggor, svarta hål som fick en att komma ut i ett vitt hål någon annanstans. Men detta krävde rendez-vous vid vissa platser i rymden, krävde att man for till en viss punkt för att nå genvägen. När infrarymden upptäcktes blev allt mycket friare. Man kunde ta sig till en ny plats i rymden från en godtycklig annan plats.

Sålunda har jag konstruerat det i min sf-roman. Jag är inte ensam. Ända sedan Einstein publicerade sin teori förra seklet har sf-författare försökt kringgå hans idé om ljushastigheten som begränsning. Jerry Pournelle sa för sin del i "A Step Farther Out" 1979 att han inte trodde på ljushastigheten som barriär. Med dagens forskningsresultat från CERN kan han ha fog för sin skepsis. Från detta till veritabel färd ut i kosmos och eventuell upptäckt av infrarymd må det vara långt, men man får väl drömma. Och "we are such stuff that dreams are made of", som Shakespeare sa.

Edit: att knyta utomdimensionella resor till dagens partikelexperiment, som jag gör i denna artikel, det är inte så långsökt. Hör bara på The Guardian som citerar en forskare som ger sin förklaring på hur neutrinon kunde bryta ljusvallen:

Heinrich Paes, a physicist at Dortmund University, has developed another theory that could explain the result. The neutrinos may be taking a shortcut through space-time, by travelling from Cern to Gran Sasso through extra dimensions. "That can make it look like a particle has gone faster than the speed of light when it hasn't," he said.

Om partikeln verkligen färdats extradimensionellt vete tusan. Men citatet visar på hur dagens forskare tänker spekulativt. Sf och vetenskap påverkar varandra ömsesidigt och har gjort det sedan modern sf föddes i slutet av 1800-talet. Vilda idéer framförda i sf-berättelsens form stimulerar vetenskapare att tänka utanför ramarna och, omvänt, intressanta forskningsresultat ger stoff åt berättelser. En sådan som Arthur C. Clarke var väldigt vetenskapligt stringent samtidigt som han lät fantasin verka. Om sin relation till NASA, som med sin forskning tänjde gränserna för människans tillvaro, sa han: "I don't work for NASA, NASA works for me"...




Relaterat
Eld och rörelse (2007)