Silverräven på svenska

Edit 2022: detta inlägg skrevs 2009. Då hade inte min svenska Jüngerbiografi kommit ut. Men nu har den det. Här ska jag tala om de Jüngerböcker som finns utgivna på svenska. Sedan sist har Augusti även gett ut Det äventyrliga hjärtat (Das abenteuerliche Herz) och romanen Glasbin (Gläserne Bienen).

Härmed några lästips som heter duga. Det ska bli en lista -- på verk -- på svenska -- av Ernst Jünger.

För nybörjaren kan han te sig lite svårläst, det medger till och med jag som är hans trogne fan. Men i längden betalar det sig att läsa karln. Hans böcker saknar bäst före-datum.

Härmed en lista över de böcker av Jünger som finns på svenska. Böckerna ges i den ordning de getts ut i Sverige. Håll till godo. Reservationer för eventuella fel.

På Marmorklipporna (”Auf den Marmorklippen”, 1939). Övers Bertil Malmberg. Natur & Kultur, Stockholm 1950 [reviderad utgåva på Cavefors 1975, nyöversättning på Bakhåll 2011]

Heliopolis (”Heliopolis”, 1949). Övers Kjell Ekström. Natur & Kultur, Stockholm 1954

Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation (”Gärter und Strassen” 1942, ”Strahlungen” 1949, ”Jahre der Okkupation” 1958). Urval ur krigsdagböckerna av Stig Jonasson, även övers. Cavefors, Lund 1975

Psykonauterna (”Annäherungen. Drogen und Rausch”, 1970). Övers Stig Jonasson. Cavefors, Lund 1978 [nyutgåva på h-ström 2007]

Eumeswil (”Eumeswil”, 1977). Övers Richard Matz. Cavefors, Lund 1981

Farligt möte (”Eine gefährliche Begegnung”, 1983). Övers Stig Jonasson. Interculture, Stockholm 1987

Över linjen (”Über die Linie”, 1950), i utgåvan Linjen tillsammans med en essä av Heidegger. Övers Peter Handberg. Kykeon, Stockholm 1993

Sturm (”Sturm”, 1963). Övers Urban Lindström. Augusti, Lund 2006

I stålstormen (”In Stahlgewittern”, 1920). Övers Urban Lindström. Atlantis, Stockholm 2008

Skogsvandringen ("Der Waldgang", 1951). Övers Stefan Jarl. Augusti, Lund 2014

Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2022)
Ernst Jünger från A till Ö

Ernst Jünger: Das abenteuerliche Herz (1938)

"Das abenteuerliche Herz" är en bok av Ernst Jünger. Titeln kan översättas "Det äventyrliga hjärtat" eller varför inte "Äventyrshjärta". Härmed en titt på detta verk. På vägen diskuteras även detta med fantasyns roll i diktaturer, hur skenbart harmlösa fantasterier har lätt att utges i diktaturstater. En smart författare må utnyttja detta faktum. -- Edit 2022: nu finns min Jüngerbiografi utgiven på svenska.

1929 utgav Jünger ”Äventyrshjärta”. Nio år senare kom en reviderad utgåva, en för sin del märklig revision eftersom 220 av originalets 263 sidor strukits och bytts ut – för då är det knappt en revision längre, det är en ny bok. Men Thomas Nevin ("Into the Abyss") hävdar att denna manöver kan ha gjorts för att undgå censuren, det goebbelska propagandaministerium som nu var en realitet. Under skydd av den vedertagna titeln kunde Jünger smyga in vassare texter som till exempel ”Violetta endiver”. Den ska jag återkomma till.

”Äventyrshjärta 1” hade en del själviografiska skisser men ”Äventyrshjärta 2” strök dessa till förmån för drömskildringar och surreala noveller. ”I Hitlers stat kunde bara drömmar undgå censuren” säger Nevin och det må stämma; i diktaturstater har det overkliga lättare att passera än det uppenbart verkliga. Mindre vägande exempel på detta må vara Tintinalbumet ”Den mystiska stjärnan” som gavs ut i det naziockuperade Belgien, med en medvetet fantastisk intrig för att undgå censuren; den handlar om en meteor som hotar krascha med jorden, en meteor som sedan landar i havet och som man sänder en expedition till, en rymdsten där bisarra svampar börjar växa. Det är en fantastisk intrig utan djupare innebörd. Det oaktat finns mycket ångest i äventyrets början med världsundergång, ”kometen kommer” och allt. Helt undgår man inte sin samtid.

Ännu ett exempel vore Francospaniens ”Delta 99”, en agentserie med diverse fantastiska inslag. En klar produkt av censuren säger de som vet; science fiction stämplades av denna regim som harmlöst, som sagor. På gott och ont frodades sf-serier allmänt i den tidens Spanien. Ett tredje exempel på detta fenomen vore den tsarryske författare som skrev fabler, Semen Kanatchikov. Enligt Staffan Skott skulle fabelformen för denne tillåta en frispråkigare form än sedvanlig realism; Tsarryssland hade förvisso sina repressiva sidor om än en västanfläkt från leninism och stalinism.

Möjligen även detta att en Borges kunde få medalj av Chilejuntan vore ett exempel på diktaturers faibless för fantasy.

Låt oss titta lite närmare på ”Äventyrshjärta 2”, den andra versionen från 1938. Här finns bland annat rena noveller, ren fiktion med drömlogik, ormsymbolik och embryonala motiv till ”På marmorklipporna”. Här finns även kloka iakttagelser av vardagsvärlden som hur det är att gå och handla i grönsaksaffärer jämfört med charkuterior, i tyg- jämfört med järnaffärer; där det handlas med grönsaker och tyg styr kvinnan, i de andra fallen styr mannen med allt vad det innebär. Här finns dessutom reflektioner över färgernas symbolik – rött som varningsfärg och eldfärg, och rött foder till slängkappa och rödfodrade bestickslådor, det är bara några av rödfärgens typiska användningsområden – och vi finner naturiakttagelser naturligvis, liksom smärre resebrev från nord och syd. Plus lite mer; boken defies description, trotsar alla försök att klassa den och beskriva den.

Stilen är förhållandevis enkel men med vissa utflykter i den polerade prosans rike. En central text som ”Violetta endiver” är dock genomgående enkel, här förmedlas det symboliska budskapet i rättframma satser, här finns inte plats för polish. Det är den nakna skräcken som rör sig under rader som dessa, föraningen att något oerhört håller på att ske; minns att boken gavs ut i Tyskland 1938.

Jag klev in i en lyxig delikatessaffär där jag i skyltfönstret hade sett en rätt ovanlig sorts violett endiv. Jag blev inte förvånad när biträdet förklarade för mig att den enda typ av kött som kunde serveras till den var människokött; jag hade vagt misstänkt det.

Vi talade länge om hur den skulle beredas och sedan gick vi ner i kylrummet där jag såg människor hänga på väggen likt harar framför en slakteriaffär. Biträdet poängterade att jag skaffade mitt byte här, enbart här, utan att ens tänka på de stycken som trängdes i rader vid uppfödningsanstalterna: ”Magrare, men – jag säger det inte för att skryta – mycket smakrikare”. Händer, fötter och huvuden var placerade på speciella fat och märkta med små prislappar.

När vi gick tillbaka uppför trappan sa jag: ”Jag visste inte att civilisationen i den här stan var så framskriden.” Här tvekade biträdet ett ögonblick, för att sedan kvittera det hela med ett tjänstvilligt leende.

Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Heliopolis

Svensson: Solarium (novell)

Härmed en berättelse kallad "Solarium". Det är en saga om kristall och möjlighet, om resor i en vidare rymd och om solen som skiner på gräddgula fasader.

Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man lämnat den primitiva, seriella tekniken bakom sig och sett en mer holistisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Dennna kultur hade byggt sig en lysande stad vid en viss flodkrök. Så hade man beslutat sig för att bygga ett rymdskepp och med det integrera universum oändliga ekvation, erövra nya länder för solarisk påverkan, och detta skedde. På de jungfrueliga markerna i söder, nedanför floden, kallade Experimentfälten, började man bygga ett imponerande skepp av glas och brons. Namnet blev ”Astrea”. Samtidigt valdes fem människor ut att styra skeppet och anteckna de saker man fann på färden.

Kapten blev Gimbu Tallion och pilot blev Aura Rhanes. Med sina tre vetenskapare – en tekniker, en filosof och en biolog – drog man åstad en vacker dag, lämnade det trygga Solarium, lyfte friktionsfritt från fältet och styrde med kristallmagnet ut i universum.

Man var borta i sex år. Så en dag anmälde skeppet sin ankomst, det gled viktlöst ner genom atmosfärskikten. En välkomstdelegation samlades norr om floden. Astrea landade där det startat, på Experimentfälten söder om floden.

Det diskusformade skeppet landade på sina fjädrande landställ. En dörr öppnades i skrovet och en lejdare fälldes ner.

Gimbu Thallion stannade på toppen av lejdaren och såg ut över staden som bredde ut sig i norr. Solen lyste på templets fasad, staden lägrade i sommargrönskan och soldiset värvde in de utomliggande stadsdelarna i sina slöjor.

På andra sidan floden stod välkomstkommittén. Det var mycket högtidligt alltsammans: en halvcirkel med dignitärer i brons ände, och bakom dem var halva stan på fötter verkade det som.

- Vi går väl ner, sa Gimbu till sina fyra följeslagare, alla klädda i ljusblå dräkter med vita muddar.

- Vi borde haft slängkappor, sa Aura Rhanes.

- Precis, sa Gimbu och log. Det hade varit stilriktigt.

Man nådde marken, korsade plattan och nådde floden. Halvägs ute på bron stannade Gimbu och såg ner i flödet.

- Gamla Plejon, gamla flod, sa han. Old man river, that old man river...

Välkomstkommittén skruvade oroligt på sig där de såg kaptenen för Astrea stå och glo ner i vattnet. Vad betydde detta? Men det var bara en man som återsåg sin hemstad, en personlig avvikelse från protokollet.

Gimbu och hans män och kvinnor fortsatte gå, nådde kommittén och fick åhöra ett tal av borgmästaren. Han bar slängkappa.

Det var högtidligt och skulle så vara. Man hade trots allt sänt iväg ett rymdskepp för sex år sedan och nu bevittnat dess återkomst.

Gimbu svarade något högtidligt som tack på talet och emottog en statytett som symbolisk gåva. Det föreställde en man bredvid en gammaldags raket.

Så började man alla gå paradgatan upp mot templet på sin kulle. Ännu en symbolakt väntade på att fullbordas: en bön till högre makter. Människan i det 22:a seklet sysslade mycket med sådant, med att – som man sa – tona in på högre sfärer.

Man gick upp mot templet. Gatan kantades av boningshus, gräddgula envåningshus som badade i eftermiddagssolen, och trottoarerna i sin tur kantades av stadens människor, iklädda brokiga dräkter i violett, grönt, vitt och rosa. Gimbu nickade avmätt på alla människor, vagt bekanta ansikten från sex år tillbaka; skeppet hade tack vare kristallmagnet och genvägar via ER-bryggor undsluppit relativitetseffekter. Ändå kände sig Gimbu som en främling, kände sig lätt obekväm i allt det högtidliga. Han hade ju bara fört befäl på skeppet.

Så fick han se en liten fet man, ganska glad och livlig, sticka fram mellan två resligare män:

- Plexus! sa Gimbu och stannade. Är det du?

Han gick fram och skakade den lilles hand.

- Javisst är det jag, sa denne. Säkert har du längtat efter mitt käk under alla dessa år...

- Minsann att jag har! sa kaptenen. Uppvärmd mat tröttnar man på rätt fort...

- Så kom ner till krogen då! Genast! Jag ska duka ett bord.

- Hm, kanske senare. Vi måste göra lite formalia först...

Men kommittén insåg att en måltid vore bra för att besegla händelsen så man tog på stående fot och bokade in en bankett om en timme, att äga rum på Plexus’ krog. Dessförinnan gick man till templet för en mediation och därefter hade Gimbu och hans besättning en debrief med stadens dignitärer i Heliotropia, Solariums stadshus.

- - -

Under debriefen talade Gimbu om alla de jungfrueliga världar man stött på. Gimbus råd till de egna i Solarium var: vi måste upprätta permanenta utposter på dessa världar. Skapa ett rymdpimperium.

Därefter drog besättningen ner på Plexus’ krog för en brakmiddag. Kött och potatis, grädde och jordgubbar stod på menyn: klassiker, skön omväxling för rymdfarare som levat på frystorkat ett bra tag.

Efter middagen bereddes Gimbu ett rum på ett hotell. Han gick ut på balkongen och betraktade natthimlen med sina stjärnor. Han såg ut över sin födelsestad, såg floden glittra i månskenet – och han kände vemod.

Ja, han kände vemod. Gimbu hade återkommit till jorden efter sin långa resa och blivit en främling i sin hembygd. Varför? Det var mycket enkelt: han var biten av rymdflugan. Han insåg redan nu att han åter måste ut och blästra rymdvidderna, åter ut och karva sig en bana längs universums stjärnglänsande rutter. Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en imperiebyggare in spe, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Han ville inte stanna på jorden, hur progressiv och utvecklad än den solariska kulturen må ha varit. Gimbu dyrkade den rådande esoterismen, han fröjdades åt kristallkulturen och han besjöng med liv och lust vetenskapens nya vibrationer – men han ville mer än så! Han ville ha änglalik strålglans, främmande planeters auror, stoftmolnens spektrala tjusning och upprätta nya välden. Han ville byta till sig osedda mineraler och hittills ej drömda konstverk.

Nästa dag gick han omkring i Solarium, det Solarium som sett honom födas och växa upp. Han gladdes i och för sig åt att återse gamla träd och stenar, gamla gränder och torg, gamla välbekanta miljöer. Men han ville mer än detta, han ville mer än att sitta vid ett skrivbord i denna stad och administrera den nya tidsåldern. Han ville spaka Astrea ut i de kosmiska vidderna och bli en stjärnskeppens banérförare, en mänsklighetens härold i ett pulserande kosmos.

För att göra en lång historia kort, kan jag meddela att så skedde också. Astrea laddades för en ny resa och Gimbu blev kapten för en ny besättning – ny, för Aura Rhanes och de andra valde att stanna hemma, de hade rest färdigt. Astrea bereddes för en ny dust med stjärnstoff och rymdpartiklar, för en ny bana ut i det okända, för en ny resa mot stellära Terrae Incognitae.

Det var dagen för avfärd. Gimbu Tallion satt i Astreas befälhavarstol. Han la handen på startknappen, tog ett andertag och såg på sin nye andrepilot, en viss Foxi Duur, en kvinna med brett mellan ögonen och smärt gestalt. Hon var likt Gimbu klädd i en ljusblå tunika med vita muddar, hennes dock med bröstsömmar och delvis annan skärning. Gimbu sa till henne:

- Då så. Kontakt!

Gimbu tryckte på startknappen. En skakning genomfor skrovet. Så la Foxi handen på motorreglaget och drog det till sig; skeppet höjde sig lätt som en fjäder. Bakom sig på flygdäck hade man tre nya experter, en ny biolog, kulturfilosof och tekniker, välartad ungdom med lust för hinsides äventyr, nyutexaminerade medelmåttor från Solariums universitet. Det föll på Gimbus lott att lära upp dem medan man flög, lära dem livets väsentligheter under själva detta uppdrag.

Över Experimentfälten och floden, över Solarium steg den kristalldrivna farkosten med drömmar i lastrummet och den musiske matälskaren vid spakarna, den oförbrännerlige Gimbu Thallion. Han var mänsklighetens avantgarde, kristallkulturens standarförare i människans väg mot galaktisk storhet.




Relaterat
Sf man minns
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Svensson: Nagymotorernas dån (novell)

Härmed en braskande novell, en framtidsstory från interstellära nejder. Det handlar om en viss Jasta Rayon som ska ut på sitt första uppdrag som soldat. Skeppet drivs av laser som bringar luft att explodera i speciella kamrar, en framdrivningsmetod skapad av en viss Sandor Nagy; därav titeln, "Nagymotorernas dån".




Nagymotorernas dån hördes svagt genom skrovet. Menige Jasta Rayon ryckte till och satte sig upp, blinkade och anpassade synen. Skyttelns inre badade i rödaktigt ljus, lagom ledljus som inte förstörde mörkerseendet, det visste han. Dagens datum var den fjärde mars 2564.

Utrymmet upptogs av ytterligare fjorton soldater, anonyma bakom mörka visir. De bar stridsdräkter som var tvärrandiga i blått och svart, med extra skydd vid armbågar och knän. Runt midjan satt ett stridsbälte och på fötterna kängor av kolfibergummi.

”Jädrar alltså” tänkte Rayon när han besåg sina kamrater, ”nu är det på riktigt. Vi ska ut i vår första strid, i vår första duvning med ressibaterna. Men någon gång ska ju vara den första, all vår början bliver svår och allt det där”...

Han kollade på kronografen i taket: 48 minuter till markkontakt. Det gav en gott om tid att oroa sig på. Men han gick lugnt igenom sin utrustning: laserkarbinens indikatorlampa lyste, komlänkens batteriindikator visade ”full”, och i bröstfickorna fanns reservbatterier. Vidare var hjälmen inpassad som den skulle med gasfilter aktiverat, och dräktens splitter- och kemvapenskydd var på. Tyget bestod av nanofiber och kallades canormatyg, och för att försegla det hela användes komlänken; det var bara att scrolla fram ikon för ”dräkt”, klicka och sedan följa menyn på den lilla skärmen. Komlänken var ett slags armbandsdator.

Framför sig på durken hade Rayon sin ryggväska. Han öppnade dess magnetlås och kollade innehållet: konserver, termiska ringar och första förband.

För uppgiften som förestod hade Rayon inget övergripande ansvar, han hade bara att lyssna på vad Motoyan hade att säga. Denne var gruppchef, och så fanns det ju plutonchefen Branwell också, och ställföreträdare och vicekorpraler och allt.

Allt var välövat och inrepeterat. Rayon kunde fortfarande minnas vad Branwell sagt till dem i en ordersal på hemmabasen:

- Vår kompanistridsgrupp ska raida en fiendebas, en ressibatstation på planeten Avoosl. Vi går in med tre plutoner, en från vardera hållet. Simultan penetration. Vår pluton är tredje pluton. Eventuella minor skannas, vi röjer väg, och sedan är det bara att gå in och härja. Vår pluton tar sig in från nordväst. Och väl inne ska vi plundra med oss en fältgenerator, en manick som alstrar personligt skydd mot energistrålar. Fienden lär ha sådana, vi har dem inte – så för krigets fortsatta förlopp är det viktigt, ja nödvändigt att vi får med oss en sådan. Så att våra ingenjörer kan konstruera en egen.

Så hade han sagt, plutonchefen. Och nu, i skytteln på väg ner mot målet, Avoosl, kunde Rayon se sin plutonchef i främre delen av motsatta raden. En bredaxlad figur i blåsvartrandig uniform och mörkt visir som alla andra, karbinen i ett fast grepp.

Tre skyttlar till var på väg ner, med styrkans två andra plutoner plus en stabstropp. Allt var planlagt och sjösatt och han, Rayon, kunde slappna av. Än fanns det tid, än kunde han slumra – och han lät sig föras bort i dvala, lät tanken fara till sitt allra första minne, av en rykande ruin och svartnade lik, och han själv som kröp runt bland dem utan att förstå.

Det var ressibater som varit framme, den fientliga art som människan råkat i strid med. Som kolonisatör på en rad planeter hade hon plötsligt stött på en främmande art, ett krigiskt väsen som ofta sköt utan att fråga. Det var på 2540-talet. Och som människan inte hade några väpnade styrkor i dessa koloniserande tider, i dessa interstellära dagar, hade hon blivit ett lätt byte för ressibaternas attackskepp, stormtrupper och slagflottor. Hon hade drivits bort från alla sina planeter utom en, Bononsia, som var skyddad från angrepp tack vare sina underjordiska miljöer.

Människan hade jagats bort från sina kolonier, inklusive Jannoka IV där Jasta Rayon fötts 2541. Han hade som sagt krupit runt bland ruiner som spädbarn, inget roligt första minne; solen hade gassat över solbrända ängar, likstanken grasserade och han förstod ingenting, bara att något oförklarligt, något förfärligt skett. Han satte sig i askan och skrek och grät.

Då hade ett raketskepp blixtrat till på himlen, det hade landat och ut hade tre män i visirhjälm och gråsvart uniform kommit. De hade plockat upp den lille, tagit med honom in i skeppet, och iväg hade man blästrat sig – mot Bononsia och säkerheten.

Han hade räddats av en patrull, en av de sista egna styrkorna som uppehöll sig på planeten. Väl på Bononsia hade Rayon placerats i ett fosterhem; han gjorde planetens stålkorridorer och grottor till sitt hem, han gick som barn i huset till logement och kontor, och han lekte runt labben och verkstäderna där vapen och materiel togs fram för en motattack mot ressibaterna.

Rayon visade sig ha anlag för soldatlivet, så han placerades vad det led i en militärskola. Han var vid tiden 12 år, men man skulle förvisso inte skicka barn i elden; det var blott med tanke på att människan stred för sin överlevnad som dylika rutiner var nödvändiga. I skolan lärde sig Rayon laserskytte, taktik och skydd mot elektronstrålar, eldställning och bivack, allt efter de inledande passen då man lärde sig stå, gå och tala. Det var anfall och försvar, minering och desarmering, grundläggande infanteribruk som nog hade lätt primitiv prägel – men människan på 2500-talet måste bokstavligen åter lära sig strida, hon hade levt fredligt ända sedan hon gav sig ut och koloniserade rymden på 2000-talet.

Så vad hände? Vad hände sedan denna commandostyrka Rayon ingick i nått sitt mål, Avoosl? Jo, man raidade Avoosl - och man drog lärdom av raiden och skapade en armé, en stor armé, en miljonarmé - och man drog i fält mot ressibaten, återtog vad denne erövrat. Rayon å sin sida avancerade till pluton- och sedermera kompanichef. Han blev en infanterismens guldgosse i detta 25:e sekel, en man som kunde det här med laser, pulsvapen och svävare, svepelektron, termiska konkavspeglar och allt.

Så det hände en del, det korsades en del energistrålar innan allt var över. Men man besegrade sin fiende och stiftade fred, återfick vad som tagits och levde sedan i fred med dessa ödlemänniskor.

Det var, kan man säga, en händelserik fas i människans historia. Man lärde ressibaten att erövringar betalar sig inte, krig och tyransklighet är inte vägen att gå.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Illustration: LS

Sensommar

Det är natt, det är tidig morgon och det är dags att gå till jobbet. Jag ska bara knacka ner några rader.

Jag ska skriva om mitt jobb, mitt tidningsbudande så som det är dessa dagar, augusti 2009.

Jag kan andas,
se hur dagen randas...

Flogstamasten lyser i natten,
stirrar slött med röda ögon.
Lyktor lyser i natten,
silvermatt, magnesiumvitt,
belyser grönska i gårdar och täppor
där jag går med mina tidningar
och stoppar i lådor till hugade prenumeranter.

Jag far runt, jag kommer med tidender
till kreti och pleti, nyheter om ditt och datt.

Oslogatan --- Vänortsgatan ---

Jag ser dagen randas, jag ser lönnar och lindar,
jag ser rosor, röda som frälsarblod...
"Jag ser hans ansikte i varje blomma,
jag ser korset i varje träd"...

Sankt Johannesgatan --- Helsingforsgatan ---

Det ljusnar, det dagas, jag andas -

Luthagsesplanaden ---

Kommer jag att se solen idag?
Eller hinner jag hem dessförinnan?

Jag ser en hare, jag ser en katt -

Jag ser duvor på marken, två duvor,
de går ostört runt innan folk vaknat,
går runt och pickar frö -

I dagningen går jag, far förbi en container,
lämpar av skräp som blitt över -

Och i morgon samma sak, samma luft,
samma blommor, samma mast,
samma lönnar och frälsarblod,
samma mörker och ljus...

(Illustration Rowena Morill)

Svensson: Rosen i Solgläntan (novell)

Härmed en saga från rokkanska länder, den evigt skimrande nejd där äventyret lever och myten är vardagsmat.

En hjälte var ute och red i Rokkana på jakt efter Rosen Som Aldrig Vissnar. Uppdragsgivare var en vesäll kung han hamnat i tjänst hos, en pungslående Preben som överfallit honom när han red genom dennes rike. Han hade låtit sina trupper föra honom till slottet, och väl där sa han kort och gott: hämta mig Rosen eller så dödar jag dig.

Blasko gick motvilligt med på det hela. Han red ut och började leta efter Rosen och fick omsider veta att den växte i Solgläntan, även känd som Esperian. På vägen till Solgläntan kom han en dag till en brinnande flod, kallad Belibimba eller bara Brinnande floden. En gåtfull man i en båt av järn rodde honom över, med häst och allt. Färjkarlens namn var Thonon, och när han rott över sa han:

- Haha, du är lurad! För att komma tillbaks måste du åka med mig igen, men då ska jag överlåta sysslan på dig! Du ska bli fast här i evighet, så som jag har varit dömd till denna syssla!

- Aj då, sa Blasko, det var illa. Nåväl, vi får ta det där sedan, för nu ska jag finna Rosen Som Aldrig Vissnar.

Han red iväg och tänkte: bra att jag passerat floden för gläntan ska ligga bortom denna, sägs det. Passera Belibimba så är du snart i Esperian. Men dessförinnan ska man komma till byn Huger och därefter till staden Mosicca.

Blasko red vidare. Och innan gläntan nåddes kom han mycket riktigt till en by, en samling gårdar längs en bygata. Det var Huger, av allt att döma en välmående by för alla hus var tjärade och hade ornamenterade fönsterluckor, grönmålade dörrar och spåntak. Men trots det var byborna ledsna.

- Varför är ni ledsna? sporde Blasko som hjälten hette, och en man i vadmal och slokhatt svarade:

- Vårt guldäppelträd ger inte frukt längre.

Härvid pekade han på ett träd i byns mitt, ett fullkomligt kalt och förtorkat träd.

- Jag vet inte hur ni ska göra. Men jag kanske kommer på något, för jag återvänder strax.

Blasko red vidare och kom så till en stad med korsvirkeshus, kullerstensgator och en brunn på ett torg: det var staden Mosicca. Men folket han mötte var även här sorgsna. På hjältens fråga varför sa en fet man i barett, slängkappa och knäbyxor:

- Vår brunn har sinat. Vad ska vi göra?

Hjälten red fram och såg ner i schaktet, och såg att botten bara bestod av sten. Han skakade på huvudet och sa:

- Aj aj då. Jag får fundera på saken, kanske jag kommer på något. För jag återkommer strax!

Han red vidare och kom till en skog. Träden i denna skog växte förhållandevis tätt; man såg både granar, aspar och björkar samt videsly, hassel, nyponbuskar och ormbunkar. Och ingen skog utan djurliv; i kronorna hörde man en koltrast sjunga, humlor flög och samlade nektar till sin hummelhonung och ibland såg man en hare stanna upp mellan några träd innan den försvann.

Han red under tystnad en stund. Plötsligt nådde han en blomsteräng. På högra sidan farvägen såg man en skylt, en träskylt på en påle nerslagen i marken. Han red närmare, böjde sig ner och läste:

- "Följ denna stig så kommer du till Solgläntan, även känd som Esperian." Solgläntan! tänkte Blasko. Esperian! Men det är ju precis platsen jag söker! Och skyltat och allt!

Han slängde benet över hästens manke och hoppade ner på marken, lämnade sin häst att beta gräs, tog ett djupt andetag och slog in på stigen till Solgläntan. Äntligen, tänkte han, mitt sökande närmar sig sitt slut... kanske finner jag här rosen, den sägenskimrande Ros Som Aldrig Vissnar...

Blasko följde stigen in i den gåtfulla, fridfulla skogen och kände det som om han inte hade ett problem i världen. Och vad det led rundade en krök på stigen och kom ut i en glänta, och i gläntans mitt såg han något som glänste. Han gick fram böjde sig ner och såg att det var en gyllene ros, underbart vacker, skinande som solen. Han kände på den; den var mjuk som en levande växt, men lystern var inte att ta miste på, det var guld.

Han drabbades av ett ögonblicks tvekan: vad gör jag nu? Ska jag verkligen plocka denna vackra växt? Vore inte det helgerån? Men då sa en röst:

- Plocka mig!

- Vad? sa hjälten.

- Du hörde mig, sa rosen - för det var den -, plocka mig! Du har sökt mig vida omkring, och nu har du hittat mig!

- Aha, du kan tala!

- Ja visst, sa blomman. Men jag känner också på mig att du har några frågor; passa på och ställ dem nu, för när du plockat mig kan jag inte längre tala.

- Gott, sa Blasko. Jag passerade på vägen hit en by med ett guldäppelträd som inte gav frukt; vad är problemet?

- En mus ligger och gnager på roten; döda musen så ska trädet åter ge äpplen.

- Tack. Sedan såg jag en stad med en brunn som sinat; vad är problemet?

- Under en sten i brunnen bor en padda; döda paddan så ska brunnen åter ge vatten.

- Åhå, tack, sa Blasko.

Sedan frågade han hur han skulle göra med Thonon, färjkarlen som hotat att överlåta sitt ämbete på honom. Rosen gav ett svar även på detta.

- Tack ros för dina råd, sa hjälten, nu plockar jag dig!

- Härligt, sa rosen.

Hjälten fattade stjälken och knipsade av den med blotta fingarna, tog rosen, höll upp den mot solen och strålade ikapp med dess sken. I samma stund hände något märkligt; där rosen vuxit sköt en ny, likadan blomma upp, lika vacker och lika gyllene.

- Det var konstigt, sa han för sig själv. Men den finns där förstås för näste äventyrare som får ett likandne uppdrag. Eller så är det bara så att det ska växa en gyllene ros här, skapelsen är inte komplett utan den.

- Det är så, sa den nya rosen: det ska alltid finnas en ros här, som föremål för drömmar. Allas drömmar.

- Jag förstår, sa Blasko. Så farväl växande gyllene ros i denna glänta; må du bli mål för en annan äventyrare, eller må du blomstra här i evigheters evighet!

Han stoppade den plockade rosen i en innerficka på kolten och gick stigen tillbaka. Tillbaka vid ängen fann han sin häst, besteg denna och red iväg i den soliga eftermiddagen. Så kom han till staden med den sinade brunnen, Mosicca. Vår hjälte red rakt in på torget, kallade baskermannen till sig och sa:

- Jag har lösningen på ert bekymmer. Under en sten i brunnen bor en padda, och om ni dödar denna padda kommer brunnen att ge vatten igen.

Man lät genast ordna rep för att fira ner en smal, modig man till brunnens botten. Väl där vände han på stenarna, fann paddan och dödade den med en hirschfängare. I samma stund började vattnet flöda och mannen hissades upp.

Alla kunde snart se att brunnen gav vatten igen. Man hurrade för riddaren och bjöd honom på en festmåltid i stadens rådhus. Där bjöds han god, fet mat. Trött av måltiden beslöt han att övernatta där, och nästa dag lämnade han staden till allmänt jubel.

Han kom så till byn med det förtorkade trädet, byn Huger.

- Svaret på lösningen med ert vissnade träd, sa Blasko när han träffat på mannen i slokhatt, är att en mus gnager på roten. Döda musen så ska trädet åter ge frukt.

Man ordnade fram spadar och började gräva runt trädets rot. Snart fann man den lömska musen och dödade denne med ett spadhugg. I samma ögonblick började trädet grönska och bära gyllene äpplen.

- Varsågod, sa mannen i slokhatten, ta ett guldäpple som tack!

Blasko såg på det glänsande gula äpple som räcktes honom och tänkte: guldros, guldäpple, ingen dålig skörd.

- Tack, odalman. Men nu måste jag vidare.

Han stoppade äpplet i sin andra innerficka och red vidare mot Belibimba, den brinnande floden. Väl där mötte han Thonon, färjkarlen, som väntade med sin båt:

- Ro över mig så ska vi göra upp sedan, sa Blasko.

- Gott, sa Thonon.

Hjälte och häst klev ombord och roddes över Brinnande floden - men väl över lopp Blasko i land med sin pålle, räckte lång näsa åt Thonon och red iväg. Detta var det råd rosen gett vår Blasko: att för allt i världen inte ta emot den andres åra, då skulle allt vara förlorat.

Så Blasko red tillbaks till den kung som tvingat honom hämta rosen, kung Preben. Och väl i tronsalen tog Preben emot rosen.

Då steg en hovman fram och sa till kungen:

- Det sägs att om man tar bladen från ett flertal dylika rosor, mal dem och utvinner rosenolja, så får man ett livselixir: en dryck som gör en odödlig!

Kungen nickade åt detta. Han frågade Blasko var han funnit rosen, om det fanns fler - och det fanns det förvisso sa Blasko, det växte ju upp en ny sedan han plockat den första. Han tänkte: detta blir ett bra sätt för mig att ge igen på denne vesälle kung jag tjänar, denna pungsugande nidung, denna nattsvala! Så Blasko gav honom vägen till Belibimba, till Brinnande floden - och kungen, sugen på fler rosor, fler exemplar av denna den eviga rosen, eftersom bladen i viss mängd alltså kunde alstra ett livselixir, gav sig av till den Brinnande floden och Solgläntan bortom den, till Belibimba och Esperian.

Preben red iväg på en grå häst, red iväg med hermelinsmantel och kungakrona på huvudet. Men väl vid floden räckte honom Thonon åran så att han, kungen, blev fast för evigt som färjkarl medan Thonon lopp i land och blev en fri man.

Här slutar vår saga. Blasko var för sin del nöjd med att ha straffat kungen på så vis, red iväg till en sjudande metropol och levde livets glada dagar som säkerhetskonsult. Men det är en annan historia.

Detta var ett äventyr från Rokkana.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Dikt: Plågan är en drog

Härmed en dikt om tvångstankar, självplågeri och botemedel mot sådant.

Jag plågar inte mig,
jag drogar inte mig;
att plågas är att drogas,
självplågan är en drog.

Att tänka negativt
är att njuta i tysthet,
att tänka positivt däremot
är livets hemlighet.

Jag vill inte plåga mig,
nej hellre belöna mig,
att ta ett andetag, att tänka
på nåt konstruktivt.

Jag tar ej längre nån drog,
sjunger heller "My Sweet Lord",
går ut i gröna marker
tar emot himlens ljus.

Ljus från kyrkofönster,
från UFO-strålkastare,
ljus från solen själv,
från soldevan som skänker guld.

Jag drogar inte mig,
jag plågar inte mig,
jag möter hellre livet glatt,
jag andas, jag är fri.

(Ni har just läst en Svenssondikt. Fler dikter av min hand finner ni här.)




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Ambres

Jag såg programmet om Ambres igår, det visa väsen som kanaliseras av snickaren Sture Johansson. Ambres talade om tanken att vänja sig vid döden, om karma och reinkarnation och broderlig kärlek: älska varandra som syskon. Det är välbekanta teman i mitt credo men lite repetition skadar inte.

Och för den som tvivlar på att denne enkle snickare, denne sedvanlige snubbe, denne Sture Johansson, kan förmedla utsagorna från det avancerade, esoteriska väsen som kallar sig Ambres, kan jag bara säga: O ye of little faith...!

Men programmet går i repris idag - trodde jag, men en titt på "tv-planeten.se" visar att den inte gör det. Well, kanske går en repris någon gång, så den som vill veta hur det är med den där kanaliseringen och visdomen och allt kan hålla utkik i tablåerna. "Ambres" är en välgjord dokumentär med Johansson/Ambres sittande i olika värmländska miljöer, läggande ut texten om ett och annat - dels hör vi Johansson själv berätta om sig och sitt, på lätt bonnig dialekt, dels hör vi Ambres lätt arkaiska rikssvenska som tar oss med beyond the Beyond.

Så är det. Och mannen som gjort dokumentären är ingen stjärnögd troende utan en sund skeptiker kan man säga. Men hur skeptisk han var sedan han väl mött fenomenet Ambres, verkligen mött det under processen med att filma och redigera filmen, vågar jag inte säga.




Relaterat
Simone Weil
Doriel (novell)
Clarke: Möte med Rama (1973)
Niven: Ringworld (1970)

Buick på gatan

Jag såg en sådan här på gatan idag, en Buick Riviera 1971. Snygg sak med svepande linjer och bakruta à la Corvette '65. Grön med originalets pinstripes, en något härjad skönhet får man väl säga, men o så skön...

Jag läser Linnés Gotländska resa. Han skriver SJÄL istället för säl (djuret), TILLBAKARS istället för tillbaka. Till exempel. Bra slöläsningsbok, man kan läsa om allt och inget: agtak, kalkbruk, blommor, fjärilar...

Jag hoppar lite från bok till bok just nu. Hittar ingen att direkt fördjupa mig i. Man KUNDE förstås ta dagens tidning och läsa, det är perfekt slöläsning, men det vill sig inte riktigt. Har man väl slutat med tidningen är det, så att säga, svårt att börja igen. Det tar emot.

Lyssnar på "Ur trollkarlens hatt" av Bo Hansson. Experimentmusik med elorgel i högsätet, Hanssons instrument, det där som han trakterade så väl på sitt album "Sagan om ringen". Här, på "Trollkarlen", finns några överblivna Ringen-låtar ("Fylke" heter en, en idyllisk sak), och i övrigt är det, tja, bra. Det växer för varje lyssning.

Experimentmusik kan vara jobbig. Denna är dock bra. Det är poppig orgel-och-gitarr-och-trummor-sättning, det är instrumentalt, det är lekfullt. Och även hotfullt och mollstämt. Det är en hel ljudvärld, en egen värld.

Så en DRÖM jag hade i natt. Jag gick omkring i ett hus, det var typ Carolina eller Universitetet, det var halva våningar och konstiga trappor. Och i ett rum satt en bisarr man och läste "Loranga, Mazarin och D'Artagnan", men sidorna hade ingen text - nej, de var till och med urholkade. En vårdare förklarade för denne uppenbarligen galne man att en bok måste ha text för att kunna läsas, men det förstod han inte.

Well, så var drömmen. Jag har börjat skriva ner drömmar, jag har börjat minnas dem bättre - möjligen beroende på att jag lagt av med TV (också). Det ligger ingen puritanism i detta TV-uppehåll, det har bara blivit så. Jag läser serier och böcker istället, bläddrar i collageböcker jag gjort - och allt detta kanske befordrat mitt BILDSEENDE, och därmed mitt drömmande.




Relaterat
Vit väg mellan två floder
Åselehaiku
Heliopolis (1949)
Finland efter 1945

Cirkusen har varit i stan

I måndags morse såg jag ett cirkustält, på lägdan vid Flogstamasten. Två kameler sågs gå omkring och beta. I fjärran syntes först gyllene ljus: det var själva entréljusen, portalen. Ljus i fjärran, som i en dröm.

Och i tisdags var allting borta. Som en hägring.

Det var "Cirkus Victoria" som varit i stan. Så varför bara en föreställning, kan de va' nån ekonomi i det?

Jag har nyss läst Henriksons "Ekot av ett skott", om mordet på Gustav III. En ovanligt tajt bok för att vara av Affe Henrikson, han hade annars en tendens att babbla och flyta ut. Nåväl, här höll han sig i kragen. Ingen sensationell bok, men alla böcker behöver inte vara sensationella. Journalistiskt skrivna böcker är roliga de med vid tillfälle. Det behöver inte alltid vara "hög stilnivå" och "lysande prosakonst".

Lite ruggigt väder dessa dagar. Men kanske kommer en efterglöd i slutet på månaden och i augusti, sant gyllene dagar.

Ernst Jünger: "Psykonauterna"

Det närmsta Ernst Jünger kom att skriva memoarer var i sin drogbok. Den heter "Annäherungen - Drogen und Rausch" i original. På svenska finns den som "Psykonauterna".

Vad ska man med droger till? Behövs de verkligen?

Nåväl, jag erkänner: jag har själv varit en teoretisk drogromantiker, en lagombrukare som fascinerats av myterna kring tyngre droger. Men jag börjar få nog av all romantisk omsvärmning, all den magiska aura som omger haschish och opium och kokain, och Jüngers bok i ämnet styrker mig i den uppfattningen. Drogerna har ingen verkan, varken för att närma sig det Absoluta eller för att kunna skriva bättre. Han redogör för en mängd drogsessioner – men han upplever ju inget! Det är fullkomligt tomma erfarenheter som jag ser det.

Att drogerna är onödiga, överreklamerade och så vidare, detta sa till och med själve Baudelaire, annars sedd som en guru i dessa sammanhang. Han varnar för droger i ”De artificiella paradisen”, där han på ett ställe kommer med (Jünger)... "... den huvudinvändning som brukar riktas mot drogen: att det är en villoväg att lita på farmaceuter och trollkarlar när människan vill nå himlen. Som äkta och hederliga vägar nämner han fasta, bön och arbete men också ’ädla danser’."

Detta passar mig som hand i handske just nu. Jag sysslar inte mycket med droger, intresserar mig inte för dem; jag är ingen försvuren absolutist, men när det bland annat gäller det av Jünger så hett eftertraktade närmandet, detta att närma sig tillvarons esoteriska kärna, så har jag märkt att det går lika bra utan droger. Visst vardagsdrogande, en och annan väl inplacerad backanal kan förvisso ge stora insikter, det håller jag med om – men då ska det inte vara tyngre droger än de man kan köpa på Systemet. Detta är vad jag kallar just ”vardagsdrogande”. Jünger citerar annars en viss källa som säger att vin ger lika stora effekter som opium, och det styrker mig i detta mitt småborgerliga drogcredo.

För övrigt sa väl Baudelaire i sin berömda ”vi måste berusa oss”-harang, att man kan berusa sig med kultur likaväl som med droger. Läsa och skriva, lyssna på musik, skapa bilder: detta är också ett närmande.

Ointresset för droger som esoterisk katalysator delar jag också med Castanedas don Juan. Denne låter sin elev ta droger i början (q v ”Samtalen med don Juan”), men sedan sägs det att dessa bara var just en katalysator, något som skulle rubba den inbitne Castaneda ur dennes inbitna och skepticism.

”Psykonauterna” är rik och överrik på guldkorn. Och det handlar inte bara om droger heller, nej hugskotten och sidospåren är legio. Härmed några spridda reflektioner vi bjuds på, jag ger dem i punktform med eller utan kommentarer:

. ”Framtid” är en omtyckt term bland tänkare som inte kan leva i nuet, säger Jünger apropå att Nietzsche (i ”Fallet Wagner) en gång slängde ut sig: ”Tyskarna själva har ingen framtid”.

. Nu är det, framhåller Jünger, ”första gången i historisk tid som vi går in i ett astrologiskt tecken som inte föreställer ett djur”, alltså Vattumannen. Vad detta må betyda utreder inte Jünger, han bara kastar fram det som det hugskott det är, ännu ett exempel på hans ordknappa men fruktbara stil.

. ”Vid universiteten har grobianismen alltid funnit en fristad och med förkärlek kamouflerat sig som akademisk frihet” säger Jünger i ”Psykonauterna”. Det är träffande – för vid varje svenskt universitet förekommer som alla vet ett väldigt supande, i grunden vanligt drängsupande men förädlat med lite ceremonier och krusiduller, till det där omisskännligt studentikosa.

. Ockult: Dostojevskijs Svidrigajlov säger enligt Jünger att spöken bara visar sig för sjuka personer, och det har sina skäl om ni frågar mig: i sjukdomen (och i drogandet) uppnår man förändrade sinnestillstånd, stadier av ickeordinär verklighet som Castaneda säger. Och detta skänker mer än bara hallucinationer, om det man ser i dessa syner bringar en en viss, innebördsrik insikt till exempel. Då är det ingen hallucination, då är det en upplysande erfarenhet, en lucination i min bok.

Men för att helt återgå till drogerna.

Jünger citerar i sin bok till exempel den suktande pundarens klagan: ”En gång levde jag som Gudar”. Det är mycket belysande: man har en gång vistats i de artificiella paradisen och vill tillbaka dit, men det är ack så svårt, dosen måste bli större och större för var gång så som heroinister erkänt.

Men – och här kommer min poäng, i linje med min absolutism – blotta denna IDÉ att leva som gudar räcker för att försätta sig i ett saligt tillstånd. Den är grunden för satori, upplysning, stilla ro, stilla glädje, allt det där som man (hävdar jag) kan uppnå med blotta viljan. Det är enkelt, men det enkla är svårt som Clausewiz sa. Den sanna saligheten nås av insikten: det finns bara här och nu. Tänker man så, känner man så, gör man detta till sitt ledmotiv – ja då lever man som gudar.

Åter en sund drogtanke som Jünger återger, ett prov på sunt förnuft i drogandens värld är vad en viss Guido säger, nämligen att överdrivet Närmande, överdriven drogkonsumtion för att nå De Stora Sanningarna – detta bör beivras. Det räcker med tre stora närmanden: vid manbarhetsprovet, före bröllopet och på dödsbädden. Det kan man tolka som en rejäl blecka vid studentexamen (eller före/efter inryckning), så ihop med sin käresta vid ett eller annat tillfälle, och sist på ålderns höst då hälsa, självaktning och allt annat kan flyga och fara!

Således: drogerna har sin roll. En och annan backanal för att främja skapandet må också tänkas; det frigör bilder, frigör låsningar man kan ha som konstnär. Men man ska inte göra drogandet slentrianmässigt, för i drogen själv finns bara tomhet. Med ruset ökar omsättningen, dock inte kapitalet som Jünger träffande formulerade det i krigsdagboken.

Varför tar man droger? I esoterisk mening är det inte för att bedöva sig utan för att nå ett förhöjt medvetande, för att närma sig det Absoluta, Gud om man så vill. Men, säger Jünger, ”man kan endast närma sig det Absoluta, inte vistas där”; öppnar man dörren helt kan man inte återvända.

Man lämnar alltså inte verkligheten, man uppsöker den snarare, verkligheten lika med Verkligheten. Man närmar sig livsgåtan. Den tyska titeln är ”Annäherungen”, vilket betyder just närmanden. Nu var det ju så, som jag antytt, att Jünger inte nådde någon upplysning, något gospel-ögonblick eller någon himlastormande möte med Det Absoluta i sina drogsessioner – men att ändå sträva efter dylikt, att söka sig beyond the Beyond, detta är vad esoterismen i stort handlar om, och ur den synvinkeln har boken sitt värde. Som kartläggare av vissa begrepp, som skiss för detta att söka sig Bortom och Utanför vardagsverkligheten.

Den har sitt värde i att nämna ”en gång levde jag som Gudar”, och inspirera läsaren att uppnå detta stadium utan droger. Kalla det en bakvänd strategi, men det är nu en gång så att man kan lära sig något även av en dåre, även felstegen och återvändsgränderna kan ge lärdomar. Sök alltså Gud inte i droger utan i stilla kontemplation, det är mitt credo – och möjligen även Jüngers, eftersom han ju aldrig mötte något gudomligt under sina drogexperiment. Han upplevde diverse märkligheter, det är sant, men direkt drabbande så som Castanedas drogsessioner i ”The Teachings Of Don Juan” var de ju inte.

Men (invänder vän av ordning), om Castaneda till exempel såg Mescalito sedan han tagit peyote, då är ju droger vägen till det gudomliga? Men (vill jag då ånyo säga), don Juan sa att droger var inte nödvändiga för att bli ockultist, de var bara ett sätt att skaka om den styvnackade Castanedas världsbild: ”Varför lät du mig ta droger, don Juan?” – ”För att du är dum...”

(Not: boken kom på tyska 1970 och på svenska något senare. År 2007 gav H-ström ut en nyutgåva, så boken torde vara rätt lätt att få tag på för den som så önskar.)




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
På Marmorklipporna
Äventyrshjärta
Heliopolis

Svensson: Möte med Mannerheim (novell)

Vi tänker oss en finlandssvensk kapten, en Gunno Gripenrede, som deltar på rysk sida i första världskriget. Sedan blir det revolution och allt går överstyr, tsarrikets armé upplöses och vår kapten blir utan enhet att chefa över. Så han drar åstad och beger sig hem, hem till Finland över S:t Petersburg. För protokollets skull kan nämnas att denna stad hette på den tiden Petrograd, en rysknationell markering i det pågående kriget.

Kapten Gripenrede skulle hem, hem till Finland. Kriget var slut, det var revolution och det fanns inte mycket annat att göra.

Det var i november 1917, ny stil. Bolsjevikerna hade tagit över; det var oroligt i staden, tsarryska officerare var inte väl sedda. Gripenrede tog sig dock oskadd till Finska järnvägsstationen, skaffade biljett och gick till sitt tåg. Han tilldelades en kupé i ett tåg destinerat Finland, en kupé upptagen av en värdig officer med gåtfulla, upphöjda drag. Han presenterade sig och fick veta att den andre var general Mannerheim, tidigare i rysk tjänst liksom han själv.

Man skulle just börja samtala då det hördes skrik och bråk i korridoren. Gunno reste sig och fick se rödgardister komma, frikårsmän i bolsjevikernas tjänst. På Gunnos fråga vafalls sa de att de skulle säga generalen ett sanningens ord – så Gunno fattade ett snabbt beslut och sa:

- Bra, bra. Men vi tar det där ute.

Han lyckades mota ut gardisterna ur vagnen och ner på perrongen, vänligen men bestämt. Väl där fortsatte palavern. Hopen hojtade något ohörbart, det var blodvittring i luften. Men Gripenrede samlade kraft, tog till sin bästa orderröst och sa:

- Hör på! Den man ni ropar på har inget att göra med vad ni söker, han är en finsk militär på väg hem. Han är general, det är sant; han har gjort sin plikt. När man strider strider man och det har generalen gjort. Jag har också gjort det, stridit i striderna – så om ni ska släpa ut och döda honom får ni döda mig med.

- Ja! Döda båda! ropade någon i massan och fick bifall. Gunno gjorde en dämpande gest och sa:

- Men så gör det då; ni vinner inget på det. Vi har båda varit i värre knipor än de här; ska vi dö i ett litet bråk på en järnvägsstation, nåväl, då är det ödet.

Tystnad från hopen. Gunno fortsatte:

- Men istället för att slösa energi på oss får ni gå efter bättre byten. Ni måste organisera er och införa militärisk disciplin, det torde gagna er sak. Man kan inte rusa runt i en hop och ropa ”döda”. Ingen revolution har vunnit på det, inte i långa loppet.

- Han talar sant! sa en i hopen, en före detta underofficer med gevär i näven. Vi lämnar dessa gossar, vi drar vidare! Adjö kapten!

- Adjö, mina herrar! sa Gunno, gjorde honnör och återvände in i vagnen. På väg till kupén tänkte han: ”Nu har de väl slunkit in i andra änden och skjutit honom, eller dragit iväg med honom medan jag talade”... Men när han kom till kupén satt Mannerheim kvar; han log knappt synligt när Gunno trädde in och stängde dörren. Generalen reste sig och skakade hand, sa "tack" - och det sa mycket; den fasta blicken var inte att missta sig på, en öppen blick som mötte hans. Generalen blinkade, satte sig igen – och var sedan åter sitt outgrundliga jag, den Mannerheimska GESTALTEN som skulle få sådan betydelse för Finlands och hela Nordens historia. Sfinxen från Norden.

Tåget satte sig i rörelse.

- Så kapten, det var rumänska fronten sa du? frågade generalen.

- Ja, general, sa Gunno, syftande på ett samtal man haft som sedan avbrutits av pöbeln; han fortsatte att berätta om sig själv. Det hade varit ett ridande över slätterna, det var tysken i hälarna och uppför berg och nerför berg, det var vildsvin –

- Jag jagade vildsvin i Bessarabien en gång, sa Mannerheim. Några utvalda högdjur som bjudits in av arméstaben för rekreation. Bokskogar, de bökar efter ollon i myllan, märkliga djur. De kommer som skjutna ur en kanon, skuttar som jag vet inte vad...

- Far som ena Jehun, sa Gunno.

- Jehun, där satt den! De far fram som Jehun och man lägger an, väntar till rätt ögonblick – och pang! där stöp han, en 7,62 millimeters hålspetskula i hjärtat, det räcker alltid. Nästan alltid.

Detta sa generalen, närmare bestämt förre generalen i rysk tjänst, Carl Gustaf Emil Mannerheim där han satt med Gunno Gripenrede och konverserade i tåget på väg till Finland, en decemberdag år 1917.

Man åkte i sin boaserade tågkupé med röda plyschsäten, allt medan de vintriga moarna drog förbi utanför fönstret. En blek sol sken genom skira moln. Man åkte där, Mannerheim och Gripenrede, och delgav varandra lite krigsminnen. Sedan kom man in på det aktuella läget:

- Vet kapten Gripenrede att vårt land är i fara?

- Vårt land? Finland?

Mannerheim nickade.

- Hur så? sa Gunno, han var inte så insatt politiskt.

- De röda håller på att ta över, sa sfinxen. Detta måste stoppas! Vi får inte låta landet gå samma väg som detta Ryssland, med pöbelvälde och strömmar av blod.

- Åhå, berätta..., sa Gunno. Mannerheim redogjorde då för de hotande tendenser han såg, som bonde- och arbetaroroligheter, bildandet av röda garden och plundringar av herrgårdar. Gunno för sin del stödde demokrati men var emot väpnade revolter, så han lovade att hörsamma trumpeten om det bleve allvar – och det blev det också fram på våren, när fullt inbördeskrig bröt ut i landet.

Finland hade då frigjort sig från Ryssland och grundat en egen republik. Men röda garden hade samtidigt bildats med rysk hjälp, alltså med beväpning från bolsjeviker och vänsterelement, så Mannerheim och andra patrioter bildade vita garden för att slå ner dessa. Gunno som då levde i en lägenhet i Helsingfors fick det hett om öronen; arbetarna tog över staden och en före detta tsaristisk officer med adligt namn var lovligt byte. Men en dag i januari 1918, iklädd keps och jacka och med en brödbit på fickan, tog han sig till en kamrat som hade droskverksamhet hos vilken han fick låna en häst. Han red sedan till S:t Michel och anmälde sig hos Mannerheim, och som ärrad krigsveteran fick han genast befälet över ett infanterikompani. Bland annat var man med och striderna vid Tammerfors som hölls av de röda; "framåt" hette stridsropet, bara framåt, om än kulorna var slut, husen brann och fientliga krypskyttar decimerade deras tal. Slutligen intogs staden och de vita stod som segrare. Detta var i april 1918.

Gripenrede blev sedan kapten i Mannerheims stab och kunde tåga in i Helsingfors med sin ÖB i maj samma år. Inbördeskriget var slut och landet var räddat från att bli rysk rådsrepublik. Att de vita tog en gruvlig hämnd på de röda ska dock inte förnekas: avrättningar i tiotusental, fängelser med svält och epidemier.

Gripenrede slapp dock delta i denna hämnd; som kamrat med Mannerheim fick han avsked en tid efter segerparaden. Han bosatte sig åter i Helsingfors, tog ett arbete som personalchef på Dickursby Färg och levde livet. Han hade en fästmö, han hade vänner och han anpassade sig rätt bra till det civila. Mer om allt detta kan du läsa i romanen Redeeming Lucifer (2017).




Relaterat
Redeeming Lucifer
Uppgörelse och löfte
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)